Under en av mina meditationer under denna mörkermåne kom Hekates hundar att bli väldigt tydliga.

Två stycken stora svarta hundar stod plötsligt framför mig och bara tittade på mig. Stilla, smidiga och väldigt levande.

Även om de inte rörde sig en tum gav de mig en känsla av aktivitet. De väntade intensivt medvetna om varje rörelse jag gjorde och frågan är om de inte var medvetna om de tankar som for genom huvudet på mig också.

Även om jag har vuxit upp med hundar och inte blev speciellt rädd när de dök upp i meditationen så kan jag av åsynen av dessa förstå att många skulle bli rädda.

Det var inga hundar man gick fram och klappade utan tillåtelse precis. Jag vet inte hur länge jag stod där och bara tittade men plötsligt var det som att det hände något som jag inte var medveten om och båda hundarna la sig ner, lite mer avslappnade i sin sinnesstämning än tidigare.

Jag visste att jag hade fått tillåtelse att röra mig.

Det här mötet fick mig att börja fundera på vad Hekates hundar tillför hennes arketyp egentligen.

I myter och texter om Hekate kan man läsa att hennes närvaro förebådades av ylandet av hundar. Något som förmodligen gjorde de flesta darriga i knävecken.

Att man placerat hundar tillsammans med henne är förmodligen ingen slump eftersom hundar inom många olika traditioner var förknippade med underjorden, en ledsagare och en vägvisare för de som hade dött. ( Vilket Hekate är förknippat med )

I Japan ansåg man att hundar hade en psykisk förmåga att känna av “spöken”, i Grekland fanns exempelvis den trehövdade Cerberus som vaktade underjorden och Hades. Det var också spritt över flera kulturer att begrava en hund tillsammans med sin ägare så att den kunde vägleda och vakta även efter livet.

När det kommer till hundar och Hekate sägs det att hundar offrades till henne i reningsritualer. Bland annat så skulle tikar offras i riter som hade med barnafödsel att göra. De trodde att detta skulle underlätta födseln för mamman eftersom en tik födde med enkelhet. ( Hekate förknippas också med barnafödslar )

Hundar sågs då, precis som idag, som väktare, vilket även Hekates roll var och Plutarch ( grekisk filosof född 46 e.Kr) skriver att hundar precis som Hekate har en utmärkt nattsyn. Han menar även att skällande hundar skrämmer nog inkräktare men de är kärleksfulla och lojala till de som de vaktar. Plutarch menar att hunden symboliserar den bevarande, vakande och filosofiska livsprincipen.

Hunden är ofta följeslagare till jaktgudinnor, till läkedomsgudar och även till de goda hedarna. Hundens symbolik är verkligen lika komplex som Hekate själv och just svarta hundar sägs symbolisera trolldom, de fördömda och döden.

Trohet och lojalitet, människans bästa vän men också “hundlik inställsamhet och skamlöshet” som man ansåg under antiken…. hela tiden två sidor.

Eftersom Hekates hundar inte är någon symbol som vi under vår generation gett henne får vi nog nöja oss med det lilla som man hittar om dem. Tyvärr finns det inte mycket och hennes bakgrund är inte heller enkel att reda ut.

Om man tänker på hur vanligt det var inom många olika kulturer, från Egyptens dödsguds Anubis präster som bar huvudmasker föreställande en hund, till Japan, att de satte hunden i samband med stigfinnare,vägvisare, väktare för livet efter detta, kan man nog dra den slutsatsen att det hade med Hekates förknippelse med underjorden att göra.

Under mitt letade efter texter om hundar i samband med gudar och gudinnor fick jag även nys på annat som kan vara intressant även om det inte går att sätta samman med just Hekate precis.

Visst du att liljekonvalj kan hjälpa om du har blivit biten av en rasande hund? Enligt skrock och sägner ska man dricka tre skedar vatten kokt på liljekonvalj plus att man ska tvätta såret med samma blandning. Inget som jag skulle rekommendera förstås!

Ett annat sätt att handskas med en rasande hund skulle vara att man skulle ta sin mössa i munnen och springa mot hunden på alla fyra eftersom det skulle skrämma bort den arga hunden. ( Något jag skulle vilja se faktiskt )

På korsriddarnas gravhällar finns ofta en vinthund avbildad som en symbol för ädel börd, snabbhet och mod. Även på makors gravhällar finns ofta en hund, då som en symbol för lojalitet.

Här är en historia om en hund som berättats om och om igen;

Förra året berättade min mor om ett par nyblivna föräldrar som blev varnade för att behålla sin hund när det första barnet kom. Hunden kunde bli svartsjuk och skada barnet. Trots varningen behöll de hunden och lät den dessutom vakta babyn då den lämnades att sova under bar himmel.

En dag stod kvinnan vid spisen och lagade mat medan barnet och hunden som vanligt var ute i trädgården. Plötsligt hörde hon barnet ge till ett gallskrik som tystnade tvärt. I nästa ögonblick kom hunden inrusande, blodig kring munnen.

Kvinnan slog i blind förtvivlan hunden i huvudet med stekpannan så att skallen sprack. Så sprang hon ut i trädgården och hittade babyn helt oskadad – men bredvid låg en död orm med avbitet huvud.  Kvinnan blev sinnessjuk då hon förstod att hon dödat hunden som hade räddat livet på hennes barn. (af Klintberg, 1994, s. 69).

Historien om barnet och vakthunden har varit känd i mer än 2000 år. Det tidigaste belägget finns i den indiska berättelsesamlingen Pancatantra, som anses ha kommit till ca 300 år f. Kr. Under medeltiden nådde den Europa och införlivades i den kända samlingen Sju vise mästare. Händelsen har ortfästs både i Frankrike, där den dräpta hunden (en vinthund) blev föremål för en folklig helgonkult, och i Wales, där hundens grav är en turistattraktion.