Och det kom ett mejl…

Categories: Balans
Comments: No Comments
Published on: January 29, 2014

untitledJaha, kände jag när jag läste igenom det mejl jag fått. Ett mejl som var ifrågasättande och en aning kritiskt.

Och kritiken och ifrågasättandet gällde att jag var bekant med en annan person! :o

Varför skickar man mig ett mejl som gäller någon annan?

Texter som handlar om skuggor och att inte bedöma varandra, för att vi inte har en aning om vad som försigår i andras liv, går varma i media och här bedömar en person inte bara den inblandade personon ifråga och utan också mig som är bekant med personen.

Och är dessa åsikter skickade till personen det gäller? Näpp!

Den här personen får faktiskt tycka och tänka precis hur hon/han vill, det är något personligt men mejlet startar upp funderingar.
Vilken är den bakomliggande orsaken till det här mejlet? Egentligen alltså! Vad vill hon/han uppnå?

Och jag börjar fundera på hur vanligt det egentligen är att vi bedöms utefter vår bekantskapskrets? Och hur ofta vi själva tar avstånd/står upp för eller skäms/blir lyckliga för bedömningar som gäller våra vänner och varför inte partners?

Jag undrar hur många det är som med handen på hjärtat kan säga att de inte blir påverkade när deras partner beter sig “opassande” och själv tar på sig en del av beteendet som om det vore det egna?

Jag kom att tänka på en vän jag hade för många år sedan som absolut inte gjorde det och det var en ögonöppnare för mig. En ögonöppnare eftersom jag förstod hur vanligt det var att vi gjorde det.

Den här kvinnans identitet var helt känslomässigt opåverkad om hennes partner betedde sig på ett sätt som inte var okey i omgivningens ögon. Hon blinkade inte ens utan tyckte att det var upp till honom att ta konsekvenserna och betackade sig för kommentarer runt detta för de skulle ges till partnern direkt.

En reaktion som jag inte mött förrän jag mötte henne. Så många gånger som jag hört ett par smågräla över hur de betett sig – Var det tvunget att säga så? Kan du inte uppföra dig så att jag inte skäms? Gud vad pinsamt det var när du gjorde så.

Den här kvinnan är faktiskt den enda som jag har mött som har visat på ett sådant tydligt sätt att hon är hon och han är han.

Men faktum kvarstår idag, jag är bedömd och ifrågasatt på grund av en bekantskap. Ska jag bry mig?

Nej, säger jag. Jag är jag och så länge jag inte känner att min bekantskap är “fel” för mig får andra faktiskt tycka vad de vill.

Skuggan – Gudinnan

Categories: Balans
Comments: No Comments
Published on: January 22, 2014
Steven DaLuz - Tutt'Art@ - (13)
Steven DaLuz

För länge sedan dök mitt intresse upp för Gudinnan. Vår patriarkaliska kyrka har inte fångat mitt intresse och jag har funderat över vilken betydelse det har för oss kvinnor att inte känna igen oss i den Gudsbild som ges.

Personligen kan jag fortfarande inte riktigt identifiera mina andliga upplevelser som vare sig feminina eller maskulina om man nu ska sätta ett genus på dem, men många gör detta. Benämningen Gud är alltför behäftad med innebörder som hänvisar till Fadern, den maskulina principen och därför väljer många kvinnor i dag Gudinnan då de ska beskriva sina inre andliga upplevelser.

Gudinnan är inte längre, som Petra Juno skriver i sin avhandling “ Den levande Gudinnan” något vi har med oss när vi föds, det är snarare en aktiv handling från kvinnan som söker något att identifiera sig med.

Jag känner en släktskap med Gudinnan, jag känner igen mig själv i de arketyper och i de myter som finns och jag hittar mycket matnyttigt i denna symboliska världen. Detta gör att jag hittar en botten i mig själv, plötsligt så hittar jag ett sammanhang där jag kan finnas. Många gör som jag, finner sig själv både på ett psykologiskt/känslomässigt plan och att detta ger en form av andlig upplevelse.
Och många ser Gudinnan som enbart en andlig upplevelse, något som är svårt att formulera med ord och något som kan jämföras med samma religiösa upplevelser som den kristna Guden har gett till många.

Och att söka något som är “högre”, en förklaring eller något som kan hjälpa till med att sätta ord på inre andliga upplevelser är det många som gör idag. Och lika många är det idag som hävdar att vi måste förändra vår syn på världen och hur vi förhåller oss till varandra och naturen. Ett mer feminint förhållningssätt är vanliga ord i det här sammanhanget.

Kanske det här feminina förhållningssättet först och främst behöver komma från kvinnan? Jaho, skriker mitt inre samtidigt som jag skriver det här. Är det inte det feminina som är förtryckt? Är det inte kvinnor som kommer i andra hand oavsett om det handlar om lön, religion eller när det kommer till att beskriva vad en människa är? Är det inte mannen som bör förändra sin syn och samtidigt behöver förändra fördelning och de normer som råder idag?

Min första respons på min egen tanke är att då överlåter jag ju faktiskt makten och en uppfattning att det är mannen som styr tillbaka mannen igen! Jag, som kvinna, är beroende av att någon annan förändrar för att mitt värde ska förändras.

Självklart känner jag att detta är något som behöver förändras från båda håll. Värderingar behöver förändras från grunden. Våra normer behöver ses över. Men…samtidigt ser jag det som att det blir ingen förändring om inte kvinnan förändrar sitt förhållningssätt till sig själv.

Och kan det vara så att kvinnans förhållningssätt som hon har till sig själv idag en gång feminin kraft7startade med den solarisering som påbörjades någonstans runt 4000 år fKr?

Sakta men säkert har vi ärvt den syn som männen gav oss då det patriarkala väldet började. Ifrån att vi hade samhällen där vi var ett med de naturliga cyklerna, där Modern vördades (och där vi satte liv, död och återfödelse i samband med kvinnan ) så gick vi över till en världsbild där solen var mest framträdande som en manlig symbol.

Mörkret och månen förpassades till ondskans värld som till varje pris skulle underkuvas och vaktas på. Symboler som sattes samman med Gudinnans makt överfördes till Gudar och kvinnliga symboler såsom exempelvis ormen förvandlades till ondskans attribut.

Moder Jord skändades, kvinnor togs till slavar och kvinnan blev till något som mannen behärskade och rådde över.
I stället för att vörda livet och följa de naturliga cyklerna införde man hierarkiska samhällen där krigsgudar hade makten. Gudinnorna blev våldtagna och fick bli mindre viktiga gemåler till de styrande Gudarna. Kanske kan man även välja att se Zeus förlossning av sin dotter Athena som ett led att ta ifrån kvinnan symbolen som livgivare. Till och med det kunde mannen, föda fram liv.

Det vanligaste var dock att männen skapade liv med ord. Logos blev en del av det som vi idag kan se att vi avgudar. Det är inte bara i vår bibel vi kan hitta ordet som den skapande makten utan det startade långt innan vi fick texten;

Och Gud sade: Varde ljus” och det vart ljus.

Och Gud såg att ljuset var gott;

Och Gud skilde ljuset från mörkret.

Mörkret som från tidens begynnelse har setts som alltet, det skapande universumet, som Modern och kvinnan. Och kvinnan skapades med hjälp av ordet som ond, som något som ska förtryckas till varje pris, som inte har en plats i kyrkan och som underdånigt ska böja sig för logos, för den manliga makten.

Och vi har böjt oss. Vi har tappat vårt ursprungliga arv som den som ger liv. Vi har förtryckt vår inneboende tillhörighet med den cykliska naturen. Vi har blivit mörkret såsom det beskrivs i den patriarkaliska världen, vi är skuggan.

winter-goddess-alys-caviness-gober
alys-caviness

Och kanske är det så att det är först när vi kan börja acceptera våra skuggor som vi kan återfå den kraft som vi en gång föddes med?

När vi kvinnor inser att det är oss själva vi är rädda för kanske världen kan förändras igen. När vi återtar vår egen natur, det är då vi kanske ser vårt eget värde.
Någonstans är det väl kanske alltid så att vi bör börja med oss själva för att en större förändring ska ske. (Och idag är det ju väl dokumenterat den kraft som startar när vi integrerar en upplevelse djupt inom oss själva.
Är jag lycklig är sannolikheten stor att min granne är lycklig och så vidare i flera steg.)

Kanske behöver vi en plats där vår andlighet hör hemma, där vi inte är förpassade till utsidan eller välkomnas in i en samhörighet som är strikt styrd av manliga regler?

Kanske behöver vi också öppna upp för att välkomna mannen in i detta mysterium som har med Livskällan att göra men först behöver vi hitta vår egen tillhörighet till denna. Patriarkatet har trots allt berövat mannen denna upplevelse. Eller är det tvärtom? Att mannen bör stiga tillbaka från ordet och logos till mytos och upplevelsen först?

Jag blir lycklig när jag hittar en textrad som Eva Björkander Mannheimer har skrivit, vilket i sin tur är ett citat från Kerenyi;

 Allt liv har både maskulint och feminint ursprung. Men den västerländska, patriarkala civilisationen byggdes upp som en motpol till naturen, naturprocesserna, som därmed blev identifierade enbart med den feminina principen.

Hon fortsätter;

Det är de positiva, fruktbara, skapande aspekterna av den forna Gudinnan som är den skuggsida som idag tränger sig på och “inkarneras” i mångas psyke.

Eva citerar även Jung som i samband med sin diskussion om Gud menar;

Den oundgängliga mörka aspekten, skuggsidan, har utelämnats eller skalats bort och den feminina principen saknas.

Människan måste finna sätt och metoder att förena de gudomliga motpolerna inom sig själv.

Är det därför vi är så rädda för vår skuggsida idag? För att vi förknippar den med den feminina makten? För att den är ett måste att se idag då vi inte kan undgå att se hur vi ödelägger våra liv genom att utarma jorden?

Tja, det här var bara början på en del tankar och jag kommer att skriva vidare för att se vart min egen känsla leder till. Det är en spännande process och några bestämda slutsatser är inte tagna vilket gör att jag nyfiket ser fram emot min egna fortsättning.

Ryggsäck?

Categories: Lust
Comments: No Comments
Published on: January 19, 2014
Bobo Oad

 

Tillhör du dem som låter dina drömmar om något att förhindra dig att njuta fullt ut av nuet?

Visst kan man känna igen sig i detta? Att drömma sig tillbaka till önskningar man haft och känna ett litet stygn av sorg eller bitterhet?

Tänk om jag hade tagit det där året och läst i USA? Om jag bara hade gått färdigt min utbildning? Kanske jag skulle ha flyttat med till Frankrike?

Eller när man möter en gammal bekant och man känner ett litet stygn av avund när de berättar allt de åstadkommit när man själv har varit här i  det man tycker är vardagsliv?

Att man känner så här betyder inte att man inte uppskattar det liv man har just nu, men det kan vara den lilla ryggsäck av sorg som kan göra att du inte uppskattar och njuter av din vardag såsom du skulle kunna göra.

En bra fråga till dig själv kan vara: Vad är det du ångrar att du aldrig gjorde?

Det du en gång önskade att du gjort, har en drivkraft i sig. En drivkraft och grund som förmodligen fortfarande finns kvar.

Denna drivkraft kan du fortfarande ta fram. Det är inte nödvändigt att det utformas som visionen du hade. Var det volontärarbete utomlands du ville göra? Volontärarbete finns här?

Var det kock du ville bli? Du kan leda en kurs på ett studieförbund.

Min tanke är att det går att utforska den ursprungliga pulsen i det du ångrar att du aldrig gjort. Fundera över de föreställningar du har.

 

Låt inte dina önskningar bli en ryggsäck.

Malou


Med tillstånd från Bobo Oad. En tjej som ger bilder en känsla.

Memory lane – en tur till minnenas värld

Categories: Balans
Comments: No Comments
Published on: January 14, 2014

djupt ner i känslanMemory Lane …Idag började jag nynna på en låt som jag tror är en av alla de som heter Memory Lane. Åtminstone är det de ord som jag ständigt upprepar.

Och så skulle jag då sätta mig och skriva in något om fullmånen, som redan påverkar, men som du kan se som en rund glimrande skinande klot på natthimlen. När jag sitter där och väljer ut en bild kommer orden igen ….memory lane…..

Självklart! Att vara i känslornas land, att vara i vattnet. Fullmånen i kräftan och jag är fisk, ett vattentecken. Inte underligt att jag vandrar bland minnena.

Under denna veckan har det slagit mig och fått mig att fundera mer än en gång hur det kommer sig att jag plötsligt får upp minnesbilder från min barndom och framåt.

Jag som har otroligt lite minnen från min uppväxt, som har valt att inte spara bildminnen i mitt inre. Eller rättare sagt valt att lägga dem så djupt ner i det djupaste havet att det inte är så enkelt att plocka fram dem.  Minne efter minne har dykt upp som har fått mig att stanna till och bara smakat på dem.
Jag ska väl inte överdriva och säga att det varit överdrivet många men för mig som inte har minnen är det oerhört underligt att minnen dyker upp och flera stycken varje dag.

Det här är inget som på något sätt dragit ner mig känslomässigt, tvärtom känner jag mig oerhört alert och stark. Mina drömmar är helt otroliga just nu och har varit så under ett bra tag. De mest fantastiska upplevelser som jag verkligen sparar inom mig. Min intuition verkar scanna av det mesta helt utan en medveten tanke…tja, helt enkelt är läget känslomässigt på toppen.

Kan det ha med månen och kräftan att göra?…tja, kanske att minnena poppar upp just nu. Kräftan har ju med minnen att göra. Förmodligen har det mesta att göra med att jag nu är i ett härligt känslomässigt flöde där mina inre symboler har bestämt sig för att prata riktigt ordentligt och mycket.

Så här under fullmånen önskar jag att du också får en härligt balanserad dag. En dag då du får möjlighet att umgås med de som står dig nära. Som gjort för en riktig kräft-dag. :)

 

 

 

Fullmåne – och en massa känslor

Categories: Balans
Comments: No Comments
Published on: January 13, 2014

4CancerNamed2Fullmåne – och en massa känslor

Nu på onsdag är det fullmåne och den här gången i kräftans tecken. Ett vattentecken som är känslor.

Och känslor, som vi pratar om dessa känslor!

Hur många gånger läser man inte på facebook, hemsidor, artiklar och i böcker om känslor?

Du känner vad du känner och din känsla kan aldrig vara fel! Upplev dina känslor, förtryck dem inte. Följ dina känslor, följ din intuition, din själ och ditt hjärta.

Känns det igen?

Och nog är det så att alltför många inte följer allt det här, alltför många låter bli att känna något överhuvudtaget.

Men…..ger känslor alltid rätt reaktioner? Om känslan är rätt är våra slutledningar utifrån detta alltid rätt?

Har vi alltid rätt för att vi känner på oss, är vi alltid rätt ute när vi följer vårt hjärta?

Nja…tycker jag då. Många gånger har vi ingen aning om varför vi känner som vi gör. Många gånger är vårt agerande utefter känslor som har sitt ursprung ifrån allt annat än det som precis är framför våra ögon eller våra händer.

För att man ska kunna säga att du ska följa ditt hjärta, din känsla och din själ behöver man kanske vara lite medveten om vem man själv är och vad som är orsaken bakom det som känns.

Nu ska man inte analysera allt men då och då kan det nog vara bra att ta ett steg bakåt och fundera på varför känslan man har uppstod här och nu och inte bara tycka att den är rätt sådär rakt upp och ner!

Och nu när fullmånen är i det tecknet där det hör hemma…..tja, då kan det bli en hel del känslor.

Kräftans tecken för med sig ett behov av familj, trygghet och hemmet. Och kanske är detFull-Moon-Cap en eller annan som anländer hem, till sina föräldrar eller till det egna hemmet i dag och kanske bubblar det av känslor i dem.

För ett tag sedan pratade jag med en kvinna som i princip alltid längtade hem. Hon kom till mig för att hon ville bryta sitt mönster eftersom det väldigt ofta blev turbulent hemma och hon somnade väldigt ofta med en känsla av misslyckande.

När hon kom hem och var med sin familj dröjde det inte speciellt länge förrän hon fick skuldkänslor. Skuldkänslor för att hon inte kunde vara hemma mer än hon var. Skuldkänslorna i sin tur gjorde att hon blev kort i tonen och det var inte mycket som hon uppfattade som inte var en regelrätt attack mot henne, vilket gjorde att hon befann sig i en försvarsställning hela tiden. Barnen vände sig mot henne och blev retliga och mannen ansåg att hon kunde ju lika gärna vara borta eftersom det verkade som om hon inte trivdes hemma i alla fall. Resultatet var att hon kände sig väldigt isolera och utesluten.

Blev det rätt när hon följde de känslor hon hade?  Från längtan, till skuldkänslor, till försvarskänslor, till isolering?

Nja, inte riktigt.

När nu hemmet är kräftans territorium är det väl inte helt konstigt om det kanske uppstår en del turbulenta känslor runt det som har med hemmet att göra under denna period. Då kan det vara bra att ha med sig en liten tanke på att det skadar inte att vara en liten observatör till de egna upplevelserna.

Håller du på att förändra dig själv och ditt liv kan detta vara tillfället då det kan bli reaktioner på det. För du är inte som du var i början av relationen. Du håller dig inte till det mönster som var uppgjorda från början.
Var du den person som förlitade dig på din partner kan det bli väldigt turbulent och en känsla av förlust om du nu börjar bli mer självständig. Var du den som var stark och självständig kan det bli väldigt osäkert och tufft för din partner om du nu behöver bli omhändertagen.

Det ena kan ge det andra i sådan situationer och en liten småsten blir till stora bergskedjor.

Var bara medveten om de känslor du har innan du agerar ut dem i alla lägen så klarar du konsekvenserna bättre.

Det kan också vara så att du just under den här fullmånen ser det här mycket klarare än vad du annars gör. Solen lyser för fullt på de skuggor som har med känslor och hemmet att göra. En ren gåva för dem som verkligen vill se.

Om du får syn på känslomässiga mönster….vilket ypperligt tillfälle för att hitta en förståelse och även ge dig själv stöd i detta. Precis som du får en möjlighet att ge andra nära dig stöd för hur de känner och vilka behov de har.

cancerSamtidigt så säger månen nu till dig……du känner och det är rätt. Och det är väl få saker som slår en upplevelse uppbyggt av känslor!

Men våga ställa dig frågor, ta hjälp av stenbocken och solen som nu är precis mittemot kräftan och månen. Ta hjälp av lite mer struktur och var inte rädd, känslan blir inte mindre av struktur, faktum är att känslor kan bli starkare och betydligt tydligare med hjälp av struktur.
Kanske kan du få lite hjälp utav att stenbocken är indelat som ett feminint tecken och att den har en fiskliknande bakdel. En del bland bergen och en del i vattnet. Det kan trots allt vara en bra balansering som vi kan få hjälp av.

Att vara helt inne i en känslomässig dynamik kan nog vara häftig och turbulent men bara för en stund. Även om vatten är vått så är vattnet uttorkande om vi är i det för länge.
Känslomässigt dränerad blir man mest när man tillbringar mycket tid i det området, inte när man inte är där.

Så passa på att ställa dig frågor…Vad mår du bra av? Vad är hälsosamt för dig? När känner du dig frisk? När är du glad?

Så lyssna på den här fullmåne-energin, dina känslor är rätt men ställ rätt frågor till dem!

Tillåt kräftans omhändertagande moderliga energi komma ut i sin fulla potential. Låt dina känslor guida dig..men kom ihåg att du har känslorna…de äger inte dig! Det är du som styr.

Det här är tiden då du kan balansera dina energier, solen och månen. Auktoritet, logik och medvetande eller omhändertagande, känslor och det omedvetna. Du har båda inom dig och vilken energi förlitar du dig mest på? Vilken är du tryggast med? Balansen är som bäst när du litar på din egen dualitet. För vi är uppbyggda på den dualistiska formen, världen är uppbyggd på den och universum är uppbyggd på den. Förmodligen är det bara vi, människan som ständigt slåss mot den.

Ps. Förresten så läste jag att mars och venus är i en konflikt aspekt under fullmånen. Ännu mer dualitet! Är du vinnaren eller är du ett offer? Du kan äga din egen kraft….eller så kan du ge bort den. Vad väljer du?

Funderingar över det där med våra skuggor…

Categories: Balans
Comments: No Comments
Published on: January 12, 2014

shadow

Det är lustigt det där med våra skuggor tycker jag. Ibland undrar jag om det inte är de som har oss i ett grepp och låter oss dingla hit och dit.

I alla fall om vi är så oerhört rädda för att närma oss dem eller att låta andra se de skuggor som vi är medvetna om.

Alla har vi ju skuggor. Vi bär på erfarenheter som vi inte alltid vill veta eller som vi gör allt för att förtrycka.

Men ju mer vi undviker vår skugga……ju mer undviker vi vårt ljus.

Och skina vill vi ju, eller hur?

Där skuggan finns, där finns också ljuset.

Så kanske är det dags att sluta sprattla, sätta ner fötterna på golvet och vända sig om och se vad skuggan består av. Målet är ju trots allt att leva i det ljus som vi verkligen består av.

 

Bild; russ and reyn

Kreativitetsboost

Categories: Lust
Comments: No Comments
Published on: January 12, 2014

kurs gbg pau gul4Idag kom den första veckans kreativitetsboost från Elena. Elena är symbolpedagog och har på sin hemsida lagt ut tips på hur man kan plocka upp sin egen lust att skapa.

Egentligen så spelar det ingen roll vad det är tänkt att man ska använda kreativiteten till. Jag menar även om du vill skriva är det verksamt att måla. Eller om du vill lägga upp ett projekt är det lika nyttigt att måla.

Huvudsaken är att du får igång lusten och idéerna.

Tycker att Elenas idéer för uppvärmning är alldeles ypperliga och är värda att kika på för alla. Klicka på länken så får du upp hennes sida.

 

Kortet ovanför är taget under en av mina kurser, PAU – gul, och jag kommer fortfarande ihåg hur intensivt upptagna alla deltagare var med alla uppgifter.

Här finns inga prestationskrav, här gör vi! För vår egen skull.

 

Januarimåne – vargmåne

Categories: Balans
Comments: No Comments
Published on: January 11, 2014

wolf moonJanuaris måne kallas bland annat varg måne.

Namnet kommer ifrån ursprungsbefolkningen runt om i världen och inte bara från USA även om det kanske är vanligast där.

Föreställ dig ett landskap täckt av snö i skog och på barmark, kallt och med ett sken som nästan blir isande blått när fullmånen skiner. Det är ont om föda och vargarna närmar sig bostäderna. Ylandet från deras strupar hörs vida omkring.

Inte konstigt att vargen för med sig rädsla. De letar mat, det hotar både dig själv och det som du lever av – din boskap.

Vargen är förknippad med hemskheter runt om i hela vår värld. Vargar är inte bara djur från vildmarken, de är vilda. De är en symbol för det vilda.

Det finns många myter om vargen och flera av dessa visar vår rädsla och vårt behov av att kontrollera dessa vilda krafter. Bland annat har vi här i Norden myten om Fenrisulven. fenrisvargen

Han var son till Loke och en jätte som hette Angerboda. Hans syskon var Midgårdsormen, Hel, Sleipner och Narfe.

När Fenrisulven växte upp i Asgård var han till en början en harmlös varelse, men han växte snart till ett jättelikt monster och skrämde till slut även asarna. Man enades om att Fenrisulven måste bindas och visade honom en stor och tung kedja och sade att han var den starkaste om han lyckades slita sönder den. Vargen slet lätt sönder kedjan. Man försökte med samma list med en ännu starkare kedja med samma resultat.

Slutligen tillverkade dvärgarna ett rep av bergens rötter, kattens buller, björnens senor, fiskarnas andedräkt, kvinnors skägg och fåglars spott. Det såg endast ut som ett silkessnöre, men ingen kraft i hela världen kunde slita sönder det och de kallade det för Gleipner. Ulven anade att det var något lurt på gång och trodde att det var magi i tråden. De fick inte lägga den runt hans huvud förrän någon av dem la sin hand i hans gap som pant. Tyr var den ende som vågade och vargen blev så bunden till asarnas glada skratt. När Fenrir upptäckt att han blivit lurad bet han av Tyrs hand.

Sedan den dagen står Fenrisulven bunden i Jotunheim med ett svärd i munnen med udden upp i överkäken. Ifrån bestens gap så rinner det fradga som bildar ån Ván, därav kenningen “monstret vid ån Ván”. I Völvans spådom berättas det att i Ragnarök skall den slita sig loss och kämpa i det sista slaget mot asagudarna tillsammans med bl a Loke och sitt syskon Midgårdsormen. Han ylade i sin fångenskap ända till dess. I hans gap som sträcker sig från jorden till himlen ska Oden förgås i gudaskymningen. I gengäld kommer Odens son Vidar att slita upp Fenrisulvens käftar.

 

Fear makes the wolf bigger than he is.

- Tyskt ordspråk

 

Och är det inte så? När vår rädsla väl har fått fäste i oss så växer det och växer och växer….

Många idag är överväldigade av sin egen rädsla. Vi vågar inte ta ett enda steg fram för känslan av att bli överbemannade, slitna i bitar och dödade. Ändå vet vi inte vad det är?

Min upplevelse är att det är vår eget “vilda” jag, vi är rädda för. För visst har vi primitiva känslor och primitiva reaktioner inom oss. Många är de som har sagt “ att de inte visste var de gjorde” – “något tog över”. Många är de som är rädda för sin egen inre styrka och förmåga att vandra ensamma om natten.

För vargen är även en symbol för natten och vi förknippar de också med månen. Natten som i mångt och mycket sätts ihop med ensamhet, natten som för många är skrämmande. Natten då drömmandet kommer där det är nödvändigt för oss att gå in själva.

Du har säkert hört talas om uttrycket “ensamvarg” och det är i ensamhet som vi kan förstå oss själva. Det är bara jag och ingen annan som kan veta, förstå och utveckla mig själv. Och denna insikt kan verka skrämmande. Men detta kan varg symboliken hjälpa oss med. Vi behöver komma över vår rädsla, vi behöver möta den ansikte mot ansikte för att se vad den består av.

En varg har inte bara styrkan att klara sig själv, den har en oerhörd stark känsla och lojalitet mot sin flock. Ett vargpar är lojala mot varandra hela livet. Alla inom en vargflock hjälper till att uppfostra de små och trots att det är ett flockdjur ser de till att alla får behålla sin individualitet.

Om vargen kommer in som en symbol i ditt liv kanske det är meningen att du ska titta på hur du fördelar din lojalitet? Och hur självständig du är? Klarar du av att vara i ditt själv både i en social situation och som ensam? Och kan det vara så att du är alltför beroende av andra?

Det är sällan de bråkar sinsemellan. De är så drivna i att läsa varandras kroppsspråk att de med automatik går undan när något är fel. De “vet” vad det är som är på gång.

Vet du det? Vi är trots allt djur vi med och frågan är hur mycket av dessa instinkter vi har behållit. Det är välkänt att vi läser av mimik och kroppsspråk mer än vi lyssnar på det som sägs men är du medveten om vad det är du läser av?

Kanske är det dags nu att lära dig mer om dina instinkter? Dina verkliga instinkter och inte bara de som säger att du ska fly? Många gånger är det våra rädslor som gör att vi inte lyssnar på den signal som kommer djupt inifrån oss själva utan vi lyssnar på de signaler som vår skuggjaguppfostran, vår omgivning och de “stämplingar” vi har fått och skaffat oss.

Vargens symbolik kan hjälpa oss med detta. Lär dig av vargens sätt att förhålla sig till naturen, till sig själv och till sin flock.

Inom Jung kan man hitta vargen som en symbol för skugg-jaget.

Och jag kan hitta många nyttigheter när jag ser vargen på det sättet.

Kan du?

Låt vargens ylande få dig att minnas den du är.

 

 

We humans fear the beast within the wolf because we don’t understand the beast within ourselves.

- Gerald Hausman

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
page 1 of 71»
Om du vill prenumerera på mina inlägg…
Om du tittar ovanför detta inlägg, i bottenkanten av bilden högst upp så ser du ett litet orange rss tecken. Klickar du på den kan du sedan ställa in så att inläggen kommer till dig.
Följ bloggen med Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin
--------------------------------------------------------

Min Facebook sida

Liv Lust Balans

Marknadsför din sida också




Blogglistor

TräningsbloggarHälsa



Hälsa

SvenskaSajter.com - gratis länkkatalog för hemsida & blogg

SvenskaLänkar.com

1000länkar.com - gratis länkkatalog

Dagens Länkar

RSS

Welcome , today is Wednesday, August 24, 2016