•  
  • Archives for myter (4)

Mitt möte med Hekates hundar

Categories: Mina inre symboler
Comments: 2 Comments
Published on: January 5, 2014

Doberman-pinscher-6220px-T16.5HekateUnder en av mina meditationer under denna mörkermåne kom Hekates hundar att bli väldigt tydliga.

Två stycken stora svarta hundar stod plötsligt framför mig och bara tittade på mig. Stilla, smidiga och väldigt levande.

Även om de inte rörde sig en tum gav de mig en känsla av aktivitet. De väntade intensivt medvetna om varje rörelse jag gjorde och frågan är om de inte var medvetna om de tankar som for genom huvudet på mig också.

Även om jag har vuxit upp med hundar och inte blev speciellt rädd när de dök upp i meditationen så kan jag av åsynen av dessa förstå att många skulle bli rädda.

Det var inga hundar man gick fram och klappade utan tillåtelse precis. Jag vet inte hur länge jag stod där och bara tittade men plötsligt var det som att det hände något som jag inte var medveten om och båda hundarna la sig ner, lite mer avslappnade i sin sinnesstämning än tidigare.

Jag visste att jag hade fått tillåtelse att röra mig.

 

Det här mötet fick mig att börja fundera på vad Hekates hundar tillför hennes arketyp egentligen.

I myter och texter om Hekate kan man läsa att hennes närvaro förebådades av ylandet av hundar. Något som förmodligen gjorde de flesta darriga i knävecken.

Att man placerat hundar tillsammans med henne är förmodligen ingen slump eftersom hundar inom många olika traditioner var förknippade med underjorden, en ledsagare och en vägvisare för de som hade dött. ( Vilket Hekate är förknippat med )

I Japan ansåg man att hundar hade en psykisk förmåga att känna av “spöken”, i Grekland fanns exempelvis den trehövdade Cerberus som vaktade underjorden och Hades. Det var också spritt över flera kulturer att begrava en hund tillsammans med sin ägare så att den kunde vägleda och vakta även efter livet.

När det kommer till hundar och Hekate sägs det att hundar offrades till henne i reningsritualer. Bland annat så skulle tikar offras i riter som hade med barnafödsel att göra. De trodde att detta skulle underlätta födseln för mamman eftersom en tik födde med enkelhet. ( Hekate förknippas också med barnafödslar )

Hundar sågs då, precis som idag, som väktare, vilket även Hekates roll var och Plutarch ( grekisk filosof född 46 e.Kr) skriver att hundar precis som Hekate har en utmärkt nattsyn. Han menar även att skällande hundar skrämmer nog inkräktare men de är kärleksfulla och lojala till de som de vaktar. Plutarch menar att hunden symboliserar den bevarande, vakande och filosofiska livsprincipen.

Hunden är ofta följeslagare till jaktgudinnor, till läkedomsgudar och även till de goda hedarna. Hundens symbolik är verkligen lika komplex som Hekate själv och just svarta hundar sägs symbolisera trolldom, de fördömda och döden.

Trohet och lojalitet, människans bästa vän men också “hundlik inställsamhet och skamlöshet” som man ansåg under antiken…. hela tiden två sidor.

Eftersom Hekates hundar inte är någon symbol som vi under vår generation gett henne får vi nog nöja oss med det lilla som man hittar om dem. Tyvärr finns det inte mycket och hennes bakgrund är inte heller enkel att reda ut.

Om man tänker på hur vanligt det var inom många olika kulturer, från Egyptens dödsguds Anubis präster som bar huvudmasker föreställande en hund, till Japan, att de satte hunden i samband med stigfinnare,vägvisare, väktare för livet efter detta, kan man nog dra den slutsatsen att det hade med Hekates förknippelse med underjorden att göra.

Levi Pinfold - Black_Dog_1

Under mitt letade efter texter om hundar i samband med gudar och gudinnor fick jag även nys på annat som kan vara intressant även om det inte går att sätta samman med just Hekate precis.

Visst du att liljekonvalj kan hjälpa om du har blivit biten av en rasande hund? Enligt skrock och sägner ska man dricka tre skedar vatten kokt på liljekonvalj plus att man ska tvätta såret med samma blandning. Inget som jag skulle rekommendera förstås!

Ett annat sätt att handskas med en rasande hund skulle vara att man skulle ta sin mössa i munnen och springa mot hunden på alla fyra eftersom det skulle skrämma bort den arga hunden. ( Något jag skulle vilja se faktiskt )

På korsriddarnas gravhällar finns ofta en vinthund avbildad som en symbol för ädel börd, snabbhet och mod. Även på makors gravhällar finns ofta en hund, då som en symbol för lojalitet.

Här är en historia om en hund som berättats om och om igen;

Förra året berättade min mor om ett par nyblivna föräldrar som blev varnade för att behålla sin hund när det första barnet kom. Hunden kunde bli svartsjuk och skada barnet. Trots varningen behöll de hunden och lät den dessutom vakta babyn då den lämnades att sova under bar himmel.

En dag stod kvinnan vid spisen och lagade mat medan barnet och hunden som vanligt var ute i trädgården. Plötsligt hörde hon barnet ge till ett gallskrik som tystnade tvärt. I nästa ögonblick kom hunden inrusande, blodig kring munnen.

Kvinnan slog i blind förtvivlan hunden i huvudet med stekpannan så att skallen sprack. Så sprang hon ut i trädgården och hittade babyn helt oskadad – men bredvid låg en död orm med avbitet huvud.  Kvinnan blev sinnessjuk då hon förstod att hon dödat hunden som hade räddat livet på hennes barn. (af Klintberg, 1994, s. 69).

Historien om barnet och vakthunden har varit känd i mer än 2000 år. Det tidigaste belägget finns i den indiska berättelsesamlingen Pancatantra, som anses ha kommit till ca 300 år f. Kr. Under medeltiden nådde den Europa och införlivades i den kända samlingen Sju vise mästare. Händelsen har ortfästs både i Frankrike, där den dräpta hunden (en vinthund) blev föremål för en folklig helgonkult, och i Wales, där hundens grav är en turistattraktion.

 

Stenar som liv

Categories: Liv
Comments: No Comments
Published on: August 19, 2013
stenness-fairies-3nofr                                 Bild: D. Bruce Bennett

Jag har alltid varit fascinerad av berg och stenar. På något sätt finner jag en trygghet i berget och samtidigt tycker jag att det finns en ömhet som strålar ut från dessa mäktiga naturfenomen.

Jag har också så länge jag minns varit intresserad av och sjunkit djupt in i gamla fornlämningar. En inre värld öppnar sig för mig när jag är i närheten av gamla byggnader, rösen, borgar och klippblock. När jag då hittar båda dessa samt intresset av gudinnor, månen och symbolik i två böcker blir jag lyrisk.

För ett tag sedan läste jag “Kvinnoporten – Om urgamla kvinnospår i seder, bruk och tänkesätt” av Gunilla Carlson, och i den hittade jag många tankeväckande funderingar angående fornlämningar. Hon menar att man kan se på ritningar över europeiska stenkammargravar att de är formade som kvinnokroppar. Hon skriver också

” För oss idag representerar en grav det definitiva slutet, men då verkar själva P1060079graven ha haft en helt annan betydelse. Då verkar den snarare ha varit en port in till nästa liv, en övergångsplats, mellan de olika liv en människa kan leva…..I så fall var också den gravida kvinnans kropp en övergångsplats. Kanske var den födande kvinnan en gudomlig genomförare av mysterieriter kring liv och död.”

Oj, känner jag, så spännande att gräva vidare med. Nu läser jag Birgitta Onsell ” Jordens moder i Norden” och jag blir lika fascinerad av den.

Dessa två kvinnor har grävt djupt ner i de historiska dokumenten och myter kring jordens födelse och fokus för dem båda är kvinnogestalter – gudinnan i samband med detta.

Här kan du läsa om teorier om att det kanske är så att de mäktiga stenar som vi hittar här och där i landskapet och som kallas domarringar har ett samband med något annat som dyrkades långt innan något annat – månen. Keltiska tempel restes också dessa i cirkelform. Var månens kosmiska visdom det som låg som en grund för den första lagen ( ting förknippar man med domarringar) frågar hon sig i boken.

Hon tänker sig också att Stonehenge ( det monument från 1800-1500 f Kr i England ), som främst har förknippats med solen kan vara ett monument över både sol och måne. Stonehenge består av en yttre cirkel av bestående av resta stenar, innanför den finns en mindre som omger en U-formad anläggning. U-formen som är sinnebilden för den kvinnliga principen – den stora modern, vattnet och regnet. Och Urnan, bilden för kärlet, behållaren som korresponderar med den feminina världen. Innerst ligger det som man kallar för altarsten.

På tal om altare så uppförde kvinnor på Island och Norge “högar eller byggde hus som de kallade horg”. Horg är “Ett av stenar uppfört altare”.

Hos många folk har stenarna uppfattas som benen i Moder Jords kropp och altaren av sten stått som symbol för gudomens oförstörbarhet och beständighet.

Obehandlade stenar är enligt uppslagsboken “prima materia”, urämnet – det kvinnliga.

Snorre säger ” En annan sal gjorde de, det var en horg som gudinnorna ägde och den var mycket fager.”

I primitiv kultur kan stenar föda människor och har livgivande kraft, eller också kan människor förvandlas till heliga stenar. Dessa anses symbolisera månen och förknippas med fruktbarhet och köld, eller med vinterns frusna jord som föder våren. Sfäriska stenar betecknar månen.

De nordiska stenaltarna, horg, är förknippade med kvinnornas kult. Stenarna ansågs livgivande och förknippades med fruktsamhet och kraft. Även Mose slog på klippan och därur strömmade vatten.

För mig väcker böckerna och tankarna kraft och inspiration. Kanske är det inte så konstigt att jag alltid har älskat att vara bland klipporna. Jag skrev ett blogginlägg – En dag på klipporna-  om min känsla inför detta förra året.

Liv, död, månen, gudinnan, stenen, altaret – spännande kopplingar och mer finns det. Bland annat “skeppsformen” men mer om det vid ett annat tillfälle.

En gång i tiden var stenar profetiska – “stenar som talar”. Ur stenen kom oraklets eller gudomens röst.

Stenar talar nog alltjämt, men vad blev det av lyssnarkonsten? Och varför slutade vi att vörda våra nordiska gråberg, de som anses vara bland jordklotets äldsta?

Vill du färdas från det kända till det okända och tillbaks igen?

Comments: No Comments
Published on: August 30, 2012

Vill du trampa på samma stig som mig, likväl som du visar mig nya?

Vill du färdas från det kända till det okända och tillbaks igen?

 

Att ta stegen in till våra uråldriga myter innebär att du möter dig själv naken och utan mask. Du går dina förmödrar till mötes och omsluts av deras visdom och kraft. Tillsammans, i cirkeln, jublar dina sinnen då du möter det som du anat fanns.

Du möter dina systrars blick och inser att här växer sig samhörigheten stark och upplevelsen blir en rörelse som tar med dig långt in i dig själv.

Din kraft, ditt mod tar plats i dina ben. Du rör dig, virvlande i takt med trumman som lyssnar på Moder Jords puls.

Naturkraften tar sin plats inom dig. På platsen där den hör hemma och du känner omedelbart att det här är Du likväl som det är din syster. Det här är liv.

 

Jag är villig att ta min plats i cirkeln.

Kram

Malou

Gläntan – öppningen som väntar på dig

Categories: Allmänt
Comments: No Comments
Published on: March 26, 2012

För att hitta den vackraste gläntan i skogen – måste man våga vara vilsen en liten stund

~Tomas Tranströmer~

 

Dessa fina ord av Tranströmer läste jag idag på en väns sida.

Blir påmind om den härliga symbolik som det innebär.

I sagorna kan man läsa om prinsessor och prinsar, om hjältar, om fattiga barn eller utstötta som ofta beger sig in i den “farliga” skogen. In i det okända för att hitta skatten som ska frigöra eller befria.

Många gånger förvirrar de sig in på okända marker och upptäcker snart att de är helt utan landmärken och de sätter sig i sin förtvivlan eller trötthet där de är. Efter timmar av vila eller vid gryningstimmarna ruskar de yrvaket på sig och upptäcker den underbaraste glänta.

En glänta där de ser solen strila genom lövverken och de underbaraste varelser som dansar. De kan upptäcka slottets tinnar som lyser i solen eller finna det mest välfyllda matbord de någonsin sett.

Och så är det ju, vi behöver bege oss in i vårt inre på jakt efter det som behövs frigöras. In i sinnets skog. Först brukar vi följa välkända stigar men snart nog blir vi ofta fascinerande av det som vi möter. Kreativitet som vill ha utlopp, sensationer som vill upplevas. Plötsligt upptäcker vi att vi är vilsna. Vad känner jag? Vad är det jag vill? Och varför vill jag eller vill jag inte?

I detta vandrar vi, en del förvirrade, en del skrämda eller arga. I främmande landskap där vi upplever att vi inte kommer någonstans. Tillslut ger vi upp, vi sätter oss ner och inser att vi behöver vila. En stund där vi bara kan vara med det som är. Vi accepterar!

När vi accepterar kan det hända att vi plötsligt ser. Ser det som varit dolt för oss. Ögonen och sinnet öppnas för det som varit där hela tiden. Våra möjligheter, våra inre skatter.

För att hitta den vackraste gläntan i skogen – måste man våga vara vilsen en liten stund

~Tomas Tranströmer~

 

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
page 1 of 1
Om du vill prenumerera på mina inlägg…
Om du tittar ovanför detta inlägg, i bottenkanten av bilden högst upp så ser du ett litet orange rss tecken. Klickar du på den kan du sedan ställa in så att inläggen kommer till dig.
Följ bloggen med Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin
--------------------------------------------------------

Min Facebook sida

Liv Lust Balans

Marknadsför din sida också




Blogglistor

TräningsbloggarHälsa



Hälsa

SvenskaSajter.com - gratis länkkatalog för hemsida & blogg

SvenskaLänkar.com

1000länkar.com - gratis länkkatalog

Dagens Länkar

RSS

Welcome , today is Monday, July 16, 2018