Döden som en befrielse, en mening som Kristian använder sig av. Döden, tänker jag, kan också vara det som är befriandet. Ett befriande från de omständigheter och tankar som håller oss fast varje dag. Att acceptera döden som en realitet i vårt liv kan ge liv, liv som innebär att vi ser och lever efter det som är viktigt och det som betyder något.
Jag läser Kristian Gidlunds artikel publicerad i Aftonbladet den 8 februari i år.
“Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.”
Kristian har fått tillbaka en cancer som nu är aggressiv och obotlig. Nu har inte jag, vad jag kan påminna mig om, läst något annat av honom utan jag fick syn på artikeln där den delas runt på facebook. Och varför delas den då runt?
För vi lyssnar och läser det som en utsatt person skriver om. Döden får oss att stanna till, inte den död som vi läser om eller ser på i nyhetssändningarna varje dag. Inte den död som drabbar barn och vuxna som svälter eller som blir offer i krig som de egentligen inte vill ha med att göra. Utan den död som en person långsamt eller plötsligt blir tvungen att hantera som en realitet, en död som obevekligt närmar sig genom sjukdom.
Precis som du läser jag och blir berörd. Precis som du tycker jag att det Kristian skriver är sant. Men vad är det för fenomen egentligen att vi inte uppmärksammar detta i samma höga grad förrän en person skriver om det som själv befinner sig i en sådan utsatt situation?
Kan det vara för att vi blir berörda? Inte egentligen av det som han skriver om utan för att det är just han som skriver det.
Vi har läst samma sanningar förut, gång på gång ser vi löpsedlar och rubriker som skriker ut sanningar. Vi går förbi, vi orkar inte ta in. Det är för mycket och för stort och vi har fullt upp med att försöka hålla näsan över vattenytan själva.
Och så kommer någon och smiter förbi vårt försvar, tar sig in bakvägen och står plötsligt rakt framför oss. Vi värjer oss inte för det är ingen idé, det har redan skett. Vi reagerar.
Han ska möta döden, något vi alla ska göra men han vet ungefär när. Han kämpar varje dag, varje minut och varje sekund med något som vi alla skjuter upp och inte vill se och plötsligt så står han där i vårt medvetande och levererar sanningar. Sanningar som man inte upptäcker förrän man har döden framför sig och man blir varse vad det är som är betydelsefullt och viktigt.
Döden som får oss att förstå att det är livet som är viktigt och får oss att fundera på vad det är som är liv. Döden som får oss att reagera.