•  
  • Archives for längtan (7)

Att vara ensam, udda och ledsen

Categories: Liv
Comments: 1 Comment
Published on: June 17, 2013

liten

Fotot väcker medkänsla, minnen men även känslan av nuet hos mig. Denna lilla ficka som kryper ihop som i sin mammas mage.

Jag vet hur det är att vara liten, ensam och utsatt. Jag vet hur det är att växa upp och vara utan. Hur det är att hitta styrkan och modet att fortsätta växa. Men oavsett hur stark och modig du är finns saknaden av någon.

I saknaden av någon blir man ofta udda…det sker på många olika sätt…men udda som lika gärna kan vara att man syns väldigt mycket eller ingenting. Och framförallt så känner man sig själv som udda och ensam.

Som ensam utvecklar man en hel del försvar och en hel del styrkor. Styrkor man lär sig att använda för att överleva.

Jag är glad för mina styrkor och jag är ledsen över att de finns. För styrkorna innebär en förmåga att bära. Bära erfarenheter ensam, utan att dela. Det tar tid att lära sig motsatsen eftersom motsatsen hade varit lika med känslomässig död som liten. Det tar tid och kräver en oändlig massa tålamod.

Även idag får jag upplevelsen av att jag önskar att jag var liten och kunde krypa ihop i en mammas famn. Att det inte är jag som behöver konfrontera och vara stark. Att det är jag som blir vaggad. Även idag får jag upplevelsen av att vara ensam och udda.

Men jag är jag, på gott och på ont. Den som verkligen ser mig ser också det. Ser att jag är vuxen men också liten ibland, ser att jag är stark när jag skulle behöva vara svag och tvärtom.

 

 

Hjärtats tal

Categories: Lust
Comments: No Comments
Published on: February 8, 2013

Härligt, frigörande och oerhört behövligt. Hjärtats tal.

Då och då behöver vi ta de här stunderna, stunderna då vi låter hjärtat prata fritt. Det räcker inte att skriva, vi behöver höra orden komma från oss själv. Och tro mig, även om du är själv blir det en upplevelse som är befriande.

För visst är det så att vi går och bär på ord som aldrig blir sagda. Ej uttalade för att vi ännu inte vågar eller vet om vi får uttala dem. Ord som berör vårt innersta och visar att vi är sårbara.

Visst är det så att vi är ärliga och att vi försöker vara så sanningsenliga som vi bara kan, men allt kan man ju inte säga, eller?

Vi blir arga, ledsna och upprörda och ändå stannar orden inom oss, för vi vill ju inte verka bittra, småsinta eller egoister.

Ibland gör vi saker som vi efteråt ångrar men som vi har svårt för att yppa till någon annan. För tänk vad de ska tycka om oss då.

Ibland gör våra vänner saker, kanske utifrån deras situation det bästa, men som vi själva har svårt för att förstå. Vem är jag att säga eller döma om detta?

Kort sagt…vi har mycket i våra hjärtan som behöver få uttryckas. Så ta en stund för dig själv eller tillsammans med en vän som du har förtroende för, och uttryck ditt hjärtats tal.

Uttryck all den sorg som hjärtat bär på och uttryck all den längtan som hjärtat har.

 

 

Eufori

Categories: Mina inre symboler
Comments: 4 Comments
Published on: May 28, 2012

Funderar på Loreens härliga vinst med Euphoria. Och de fina gummorna från Ryssland. Börjar fundera på detta ur ett symboliskt perspektiv. Lite roligt att spåna iväg så där ibland.

Vad skulle detta kunna säga oss om man ser på detta ur det symboliska perspektivet?

För mig personligen upplever jag längtan och hopp. Ett hopp som innehåller glädje och en övertygelse om att det goda tar över. Texten handlar inte om en materiell lycka utan pekar mer åt det andliga och/kärleksfulla hållet.

Det går väl knappast att undvika att märka att det är turbulent runt omkring oss, mycket händer i världen och det händer snabbt. Många är det också som söker sig till andra värden än det materiella och inom den “andliga” sfären pratar även många om ett stort skifte.

Jag tror att en anledning att Loreens framförande och själva låten ( musik och text) på något sätt pratar till många om den längtan. Längtan efter något som griper tag i oss, som kanske startar finstämt och milt men som sedan ökar i styrka och blir mer bestämt allt eftersom hoppet gör att känslan blir starkare. Loreen själv symboliserar och understryker mycket av det som låten vill berätta. Enkelhet och naturlighet, rörelsemönster som inte pratar sexuell energi utan snarare sensuell längtansfull energi och som avslutas med styrka.

Även de ryska gummorna för ut enkelhet och naturlighet. Glädje och smittande hopp. Det är aldrig försent att visa och föra ut sin glädje och lycka. De smittar många av oss med gullighet och man kommer på sig själv med att sitta och le ömsint. Och kanske det är något vi också behöver lära oss, att le ömsint? Att tillåta alla människor att uttrycka sig oavsett ålder? Att det inte handlar om hur vi ser ut på ytan utan hur vi ser ut och vad vi längtar efter på insidan.

Så för mig fortsätter funderingen med tanken att vi kanske får hopp genom detta. Kanske medvetet men även omedvetet. Det är inte meningslöst, och omedvetet röstar vi alla fram längtan efter något större och naturligare.

………………………………………………………………………….

Bild: från Loreens facebookssida

Oförglömligt ögonblick

Categories: Glimtar om mig
Comments: 2 Comments
Published on: August 10, 2011

Ett oförglömligt ögonblick var det när jag vakade vid min mosters sida.

Min moster hade nått till den punkt när hennes kroniska sjukdom helt enkelt tog över. Hon blev 52 år.

Idag kommer jag inte längre ihåg exakt hur lång tid som jag befann mig på Sahlgrenska sjukhuset tillsammans med henne men jag tror det var under hennes sista 3 veckor.

De första veckorna åkte jag hem under natten men under hennes sista vecka var jag där dygnet runt. I hennes rum turades min andra moster och jag om att försöka vila lite på golvet bredvid hennes säng.

Under de två första veckorna var hon fortfarande klar och mycket medveten. Vi hade alla ett gemensamt möte med läkaren som förklarade att hennes kropp inte skulle klara av den levertransplantation som hon egentligen behövde. Vi förstod att vi inte skulle ha så lång tid kvar tillsammans, vad vi inte förstod var hur den sista tiden skulle bli.

Ifrån att vara lika klar och aktiv som du och jag försvann sakta hennes förmågor i takt med att hennes lever slutade fungera. Levern utsöndrade ammoniak som i sin tur bröt ner hennes kropp. Hon blev förgiftad.

En dag kunde hon inte längre hålla en kopp och därifrån gick det till att hon inte längre kunde stå, sitta och tillslut låg hon bara.

De sista dagarna var hon mest i någon form av dvalliknande tillstånd. Ett ögonblick som gjorde  fruktansvärt ont i själen var när personalen kom in och skulle hjälpa henne att vända sig.

Ifrån att ha varit i detta dvalliknande tillstånd, vaknade hon till, tittade rakt in i mina ögon och sa med förtvivlad röst.. – Hjälp, hjälp mig!

Enbart dessa ord och sedan tillbaka till dvalan. Hemskt..en sådan maktlöshet.

En av dagarna satt jag i fåtöljen ( vi turades om att använda den enda bekväma stol i rummet), ganska trött. Jag tittade på min moster och sedan blundade jag. Nästan omedelbart fick jag bilder och känslor som följde med. Jag hörde min moster ropa Hjälp mig, jag trodde för ett ögonblicka att hon vaknat till igen och jag öppnade ögonen och tittade på henne där hon låg i sängen. Ingen rörelse och inget rop. Jag blundade igen.

Återigen kom hennes rop på hjälp, denna gång följde jag min känsla och följde ropet. Det var ganska ljust runt omkring mig och det enda jag egentligen såg var som en vägg av en grå massa framför mig.

Inifrån detta “grå” hördes min mosters rop igen. Jag förstod att det var in till detta som jag skulle. Jag gick emot något och det var som ett lågt staket som jag fick gå över och sedan var jag i det “grå”. Jag fick treva mig fram och såg inte handen framför mig. Så småningom kom jag fram till en större skugga och när jag kom helt nära såg det ut som om det var ett större klippblock.

Jag gick runt och där satt hon. Nerhukad bakom klippblocket. Hon tittade upp på mig..- hjälp mig. Jag förstod att jag skulle leda henne ut från det här töcknet. Jag fick övertala henne lite till att ta min hand men sedan gick vi sakta tillsammans bort därifrån.

Plötsligt tog hon bort handen och försökte gå tillbaka till klippblocket, hon var rädd. Lite övertalning och hon tog min hand igen. Inte vet jag hur jag visste vilken väg jag skulle gå men vi gick tills vi kom fram till det låga staketet.

Hon tvekade lite men när jag hade tagit ett steg över tog även hon ett steg.

Där i ljuset, på en väg, stod våra gemensamma släktingar en bit bort. Min mamma, mormor, morfar m.m. Den känslan som jag fick när jag stod där och tittade var obeskrivlig. Även nu när jag skriver blir jag överväldigad bara av minnet.

Min moster vände sig om och tittade på mig, jag såg att hon inte kunde fatta det hon såg. Jag såg hur lycklig hon började bli. Jag nickade åt henne och gjorde en gest med handen att hon skulle gå fram till dem.

Jag stod kvar och tittade medan hon gick, precis när hon kom fram tittade min mamma länge på mig. Hon log, nickade och vände sig sedan mot min moster. Min moster vände sig mot mig, vinkade och mimade ett – hej då.

Jag öppnade mina ögon. Jag tittade på min moster som vakade tillsammans med mig och sa..Nu kommer hon att gå över. Ett ljud kom från sängen och vi satte oss bredvid, tog hennes händer. 2-3 minuter senare hade min moster gått bort.

1 till 2 timmar senare står vi på sjukhusbalkongen. Jag känner en vind och björken utanför rasslar i vinden. Och jag blir så lycklig! Det går som en våg genom mig och jag känner min mosters närvaro. En känsla av ren fröjd och jag är så lycklig.

Det var ett otroligt ögonblick och det har gett mig en känsla av frid.

Verklighet eller ej? Det spelar ingen roll, för min känsla är min verklighet.

I stillhet och ensamhet gick hon bort

Categories: Glimtar om mig
Comments: No Comments
Published on: July 29, 2011

I morse gick en kvinna bort. Ensam, i stillhet och utan förvarning.

När jag steg in i hennes rum på min morgonrunda kunde jag känna att hon precis tagit sista andetag. En äldre kvinna, närmare 100 år än något annat.

Det är ju så det är med liv, det är ju det enda som vi med all säkerhet vet, livet försvinner. Och livet försvinner på olika sätt. Kanske har vi valt det med glädje och kanske med motstånd.

Jag gick in i mig själv medan vi gjorde i ordning. Här fanns en frid, ingen större ängslan utan snarare en mening som hängde i luften. – Jaha, så nu är tiden slut. Här fanns en längtan efter något annat.

Efter ett tag upptäckte jag att jag inombords vaggade och nynnade för mig själv. Jag hade ett djupt inre leende.

Jag såg mig omkring i rummet, upplevde den rörelse som en gång varit. Fann energi och aktivitet, familjeliv och arbete i de minnesbilder som var placerade i rummet.

Jag visste att om en liten stund skulle nära och kära anlända, sorgsna och kanske en aning oförberedda, men kvinnan var nöjd. Ett helt annat liv väntade, ett där rörelse och energi åter var det framträdande.

 

 

Bild: Danilo Rizzuti / FreeDigitalPhotos.net

Längtan

Categories: Allmänt
Comments: 1 Comment
Published on: May 29, 2011

Idag är en dag då längtan kan bli stark. Mors dag. Jag lärde aldrig känna min mamma och de få minnen jag har, vet jag inte längre om de är minnen eller om de är bilder från foton eller berättelser.

Jag skulle vilja åka hem till henne, ta en kopp kaffe, få en kram och prata lite om mina barn, hennes barnbarn, skratta och gråta tillsammans.

Det är inte en saknad jag känner utan en längtan till något självklart.

Visst har jag “pratat” med min mamma, men den inre kontakten går inte att jämföra med ett fysiskt möte, det underlättar men det är inte detsamma.

Idag skänker jag min tanke till alla de som varit och är sin egen mamma.

Image: m_bartosch / FreeDigitalPhotos.net

Längtan

Categories: Allmänt
Comments: No Comments
Published on: May 25, 2011

Tittade på ett avsnitt av Ellen idag på morgonen. Det väckte tankar och en känsla av längtan och sorg.

Det handlade om föräldrar, framförallt förhållandet till sina föräldrar.

Är det inte så någonstans att oavsett vilken relation man har till sina föräldrar så finns det en längtan till en varm anknytning? I vissa fall kan det vara en dröm, en bild, en längan till något man aldrig haft. I andra fall ett sökande tillbaka till något som varit.

En gammal svartvitt bild kan leda till mycket.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
page 1 of 1
Om du vill prenumerera på mina inlägg…
Om du tittar ovanför detta inlägg, i bottenkanten av bilden högst upp så ser du ett litet orange rss tecken. Klickar du på den kan du sedan ställa in så att inläggen kommer till dig.
Följ bloggen med Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin
--------------------------------------------------------

Min Facebook sida

Liv Lust Balans

Marknadsför din sida också




Blogglistor

TräningsbloggarHälsa



Hälsa

SvenskaSajter.com - gratis länkkatalog för hemsida & blogg

SvenskaLänkar.com

1000länkar.com - gratis länkkatalog

Dagens Länkar

RSS

Welcome , today is Tuesday, January 16, 2018