Jag har gett mig själv ett uppdrag…under en veckas tid ska olika perioder..olika jag få göra sin röst hörd..
Och nog gör de sig hörda minsann..tänk vad mycket det händer när man går tillbaka och verkligen lyssnar på sig själv.
Under veckan har jag pratat med en del som är både mogen och barnslig.
En del som kan räcka ut tungan åt världen, som inte har lust att finna sig i det som är normen för uppföranden för att bli accepterad, men också som då och då använder det för att orden inte plötsligt finns. Orden som egentligen vill säga att nu sårar du mig…eller ord som inte kan förklara ett annat uttalande eller beteende.
I samma gest finns både försvar och attack..och är något av dessa egentligen det optimala?
Jag tror att man behöver lära sig räcka ut tungan då och då. Livet ska vara roligt och energigivande. Men som allt annat behövs det balans. Att ständigt befinna sig i det tungutsträckande stadiet är vare sig roligt och energigivande,,snarare tvärtom.
Jag har upptäckt en del av mig som gärna går in i en gammal roll. När omgivningen inte har märkt att en förändring har skett och man själv inte heller låtit omgivningen märka det heller.
Vissa omgivningar triggar igång det gamla helt enkelt och tar man inte ett steg bakåt och observerar sig själv upptäcker man det inte utan man går bara hem med en fadd smak i munnen utan att veta varifrån den kommer.
Pilutta dig säger en annan del av mig själv..här får du för att du inte tar dig själv på allvar..för att du låter andra förstå att du själv inte är så viktig.
Jag pratar med en del som både är livskraftig, lekfull, mot-strömmen och samtidig ledsen, sårad och energidränerande.
Jo, nog har det varit givande samtal minsann och några till hinner jag nog med innan veckan tagit slut.
Mitt möte med Hekates hundar 
Vi är våra förmödrar
Att vara ensam, udda och ledsen
Broar
Varför ett altare?
Vilken lycka att få vara
Vilka spår lämnar du efter dig?
Not logged in