•  
  • Archives for död (5)

Fars dag – en relation med en död person

Categories: Liv
Comments: No Comments
Published on: November 10, 2013

 

Idag är det fars dag. Jag läser alla farsdags hälsningar på facebook och ser alla annonser i media. Jag ser även inslagen om de vars pappor inte längre finns. En hälsning till de döda. Och jag tänker på min far. Även han en far som inte längre finns.

Och skulle jag hälsat till honom om han levde idag. Kanske inte. Om vi inte hade klarat ut vår relation förstårs. Och det är det där med relation som jag funderar på.

Jag skulle naturligtvis kunna säga att vi inte hade en relation, men det hade vi förstårs. även om vi inte såg varandra så ofta. Vi har fortfarande en relation även om han inte finns kvar här på jorden.

Jag minns när jag fick telefonsamtalet från min bror mitt i natten. Ett samtal som berättade att pappa var död. Jag har svårt för att använda ordet pappa men just i det här sammanhanget känns det rätt. För just då och där var det min pappa som gått bort. En pappa som jag grät över, som jag sörjde djupt. På ett dubbelt plan.

Sörjde för att han inte längre fanns, sörjde över en pappa-dotter relation som inte existerade, sörjde över något som jag aldrig längre kunde få.

Det gjorde ont och under lång tid skrek mitt inre. Därefter blev jag arg.

I början var ilskan ren och rå. Förbannad över att jag hade erfarenheter av honom som jag inte ville ha och förbannad över att jag inte hade erfarenheter med honom som jag ville ha.

Sedan kom ilskan över att jag nu inte hade någon att projicera över saker på. Jag var tvungen att ta hand om de känslor jag hade själv. När ilskan väl lagt sig kom lättnaden.

En lättnad och en insikt över att jag nu på allvar kunde ta itu med det som fattades mig och plocka bort det som varit för mycket och överväldigande när han levde. Det var mitt ansvar. Bara mitt.

Jag insåg också så småningom om att relationen med min far inte heller var borta. Jag bär den fortfarande, vilket jag upplever att vi alla gör även om våra nära har gått bort.

Jag insåg också att en del av mig är formad utifrån frånvaron av en far och närvaron av saknaden.

Kan man vara arg, ledsen och förbittrad på en död person? I allra högsta grad. Och bara den tanken innebär en viss förståelse över att det är ingen annan än vi själva som kan ta itu med det som vi upplever känslomässigt. Jag kan välja att förhålla mig till detta.

Jag går då och då tillbaka till kvällen innan jag fick samtalet från min bror. Till stunden då jag stod och diskade och jag plötsligt fick en bild av pappa framför mig. Ett kort ögonblick då jag kände närvaron av innerlighet. Jag skakade på huvudet och skänkte en tanke till honom eftersom jag visste att han var inlagd på sjukhus men jag visste också att han skulle bli utskriven dagen efter.Malou14

Just ögonblicket av innerlighet kommer tillbaka då och då. Inre samtal med honom har nu gjort att den smärtan jag känt under min uppväxt har tonats bort. Jag inser att vi alla kommer till korta med något i vårt liv. Som barn till våra föräldrar har vi inte alla svar på varför det blir som det blir. Jag kan inte heller svara mina barn på varför vissa händelser har påverkat mitt beteende som i sin tur påverkat dem.

Vi är människor och vi växer ständigt. Våra erfarenheter skapar våra förutsättningar och våra känslor. Utan förståelsen för att det är vi själva som väljer våra tankar och känslor om oss själva och vår omgivning förtsätter vi att reagera utifrån våra inre sårade barn.

Jag har din närvaro med mig, i mina tankar, i mina upplevelser, i mina erfarenheter och i inre samtal.

Jag hoppas att du har en bra Fars dag!

Din dotter

Påsk, liv och död

Categories: Liv
Comments: No Comments
Published on: March 28, 2013

Påsken är här. I Göteborg så har solen strålat de senaste dagarna och man kan ana att våren är på väg. Även om vi då och då får kalla dagar och nätter märker man att naturen förändras.

Och förändras gör även vi. Det är egentligen fantastisk hur vi går hand i hand med naturen och dess skiftningar. Hur påverkade vi är och blir av vår omgivning.

När våren är på väg börjar ryggar rätas, nacken är mer på den plats där den ska finnas och ansikten börjar synas och ögon möts. En tid för möten.

Sinnet öppnas precis som knopparna på träden. Och det kan göra ont att öppnas, många får en släng av vårdeppighet, andra får lite stress i blicken och många bara går omkring och glittrar och ler.

Våren och påsken handlar väldigt mycket om fertilitet. Att födas igen och när något föds är det något annat som dör. På olika sätt.

Denna påsk blir det många tankar om detta, liv och död. Anna Stråhlén, vän, kollega och en fd elev gick bort för några veckor sedan. På lördag, påskafton, är det hennes 40-årsdag. Det är svårt att inse att en person ena dagen finns där för att en timma senare inte göra det längre. Eller till och med en sekund senare.

I går kväll när jag kom hem från ett Nia pass upplevde jag henne väldigt närvarande. Sorg blandades med en väldigt levande känsla. För Anna var väldigt levande. Det betyder inte att hon alltid var glad och lycklig utan att hon var väldigt levande.

Och jag kände väldigt tydligt hur det är jag som väljer hur jag vill att just det här ägget ska bli. Ägget som idag blir en symbol för erfarenheten och sorgen efter Anna.

Det är jag som väljer vilka färger och former det ska ha, att ägget är ett ägg kan jag inte göra något åt, men jag kan välja hur jag vårdar det.

Precis som påsken på något sätt handlar om hur vi vårdar livet och hur vi vårdar döden.

För min upplevelse är att om jag inte kan vårda döden då får jag svårt att vårda livet.

Döden som en befrielse..

Categories: Liv
Comments: No Comments
Published on: February 10, 2013

Döden som en befrielse, en mening som Kristian använder sig av. Döden, tänker jag, kan också vara det som är befriandet. Ett befriande från de omständigheter och tankar som håller oss fast varje dag. Att acceptera döden som en realitet i vårt liv kan ge liv, liv som innebär att vi ser och lever efter det som är viktigt och det som betyder något.

Jag läser Kristian Gidlunds artikel publicerad i Aftonbladet den 8 februari i år.

Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.”

Kristian har fått tillbaka en cancer som nu är aggressiv och obotlig. Nu har inte jag, vad jag kan påminna mig om, läst något annat av honom utan jag fick syn på artikeln där den delas runt på facebook. Och varför delas den då runt?

För vi lyssnar och läser det som en utsatt person skriver om. Döden får oss att stanna till, inte den död som vi läser om eller ser på i nyhetssändningarna varje dag. Inte den död som drabbar barn och vuxna som svälter eller som blir offer i krig som de egentligen inte vill ha med att göra. Utan den död som en person långsamt eller plötsligt blir tvungen att hantera som en realitet, en död som obevekligt närmar sig genom sjukdom.

Precis som du läser jag och blir berörd. Precis som du tycker jag att det Kristian skriver är sant. Men vad är det för fenomen egentligen att vi inte uppmärksammar detta i samma höga grad förrän en person skriver om det som själv befinner sig i en sådan utsatt situation?

Kan det vara för att vi blir berörda? Inte egentligen av det som han skriver om utan för att det är just han som skriver det.

Vi har läst samma sanningar förut, gång på gång ser vi löpsedlar och rubriker som skriker ut sanningar. Vi går förbi, vi orkar inte ta in. Det är för mycket och för stort och vi har fullt upp med att försöka hålla näsan över vattenytan själva.

Och så kommer någon och smiter förbi vårt försvar, tar sig in bakvägen och står plötsligt rakt framför oss. Vi värjer oss inte för det är ingen idé, det har redan skett. Vi reagerar.

Han ska möta döden, något vi alla ska göra men han vet ungefär när. Han kämpar varje dag, varje minut och varje sekund med något som vi alla skjuter upp och inte vill se och plötsligt så står han där i vårt medvetande och levererar sanningar. Sanningar som man inte upptäcker förrän man har döden framför sig och man blir varse vad det är som är betydelsefullt och viktigt.

Döden som får oss att förstå att det är livet som är viktigt och får oss att fundera på vad det är som är liv. Döden som får oss att reagera.

Vilka spår lämnar du efter dig?

Comments: 2 Comments
Published on: January 26, 2013

Då och då hamnar vi alla i situationer där vi får stifta bekantskap med döden. En nära anhörigs död eller en egen upplevelse kan göra att vi börjar fundera på vad vi lämnar efter oss.

Om du varit med om begravning eller samling efter någons bortgång är det vanligt att man börjar prata om den här personen. Man kanske går igenom dennes saker och minnen dyker upp.

Jag funderar själv då och då i de här banorna, framförallt efter att det är tydligt att jag ärvt vad “alla” kvinnor på min mors sida har haft, tendensen att få proppar och hjärnblödningar. Vad är det jag lämnar efter mig?

Jag tänker inte på saker utan mer på hur mina anhöriga kommer att minnas mig, vilka värderingar kommer de att förknippa med mig? Vad är det som jag fört vidare och som de kan känna igen i sig själva?

Varje gång de här funderingarna dyker upp, och jag tycker nog att de kanske behöver dyka upp oftare, inser jag att det finns saker i livet som jag borde prioritera på ett annat sätt.

Det hjälper varken mig eller mina nära att jag sitter här hemma och själv vet att jag älskar och bryr mig om. Handling är viktigt.

Men det är inte bara handlingar utan de egna värderingarna som man lämnar efter sig som spår.

Att våga vara sig själv, på gott och på ont, och att fundera över om man lever på ett sätt som innebär att man lämnar de spår efter sig som idag är värdefulla för dig…..bara ett tips!

I stillhet och ensamhet gick hon bort

Categories: Glimtar om mig
Comments: No Comments
Published on: July 29, 2011

I morse gick en kvinna bort. Ensam, i stillhet och utan förvarning.

När jag steg in i hennes rum på min morgonrunda kunde jag känna att hon precis tagit sista andetag. En äldre kvinna, närmare 100 år än något annat.

Det är ju så det är med liv, det är ju det enda som vi med all säkerhet vet, livet försvinner. Och livet försvinner på olika sätt. Kanske har vi valt det med glädje och kanske med motstånd.

Jag gick in i mig själv medan vi gjorde i ordning. Här fanns en frid, ingen större ängslan utan snarare en mening som hängde i luften. – Jaha, så nu är tiden slut. Här fanns en längtan efter något annat.

Efter ett tag upptäckte jag att jag inombords vaggade och nynnade för mig själv. Jag hade ett djupt inre leende.

Jag såg mig omkring i rummet, upplevde den rörelse som en gång varit. Fann energi och aktivitet, familjeliv och arbete i de minnesbilder som var placerade i rummet.

Jag visste att om en liten stund skulle nära och kära anlända, sorgsna och kanske en aning oförberedda, men kvinnan var nöjd. Ett helt annat liv väntade, ett där rörelse och energi åter var det framträdande.

 

 

Bild: Danilo Rizzuti / FreeDigitalPhotos.net

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
page 1 of 1
Om du vill prenumerera på mina inlägg…
Om du tittar ovanför detta inlägg, i bottenkanten av bilden högst upp så ser du ett litet orange rss tecken. Klickar du på den kan du sedan ställa in så att inläggen kommer till dig.
Följ bloggen med Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin
--------------------------------------------------------

Min Facebook sida

Liv Lust Balans

Marknadsför din sida också




Blogglistor

TräningsbloggarHälsa



Hälsa

SvenskaSajter.com - gratis länkkatalog för hemsida & blogg

SvenskaLänkar.com

1000länkar.com - gratis länkkatalog

Dagens Länkar

RSS

Welcome , today is Tuesday, January 16, 2018