Ett oförglömligt ögonblick var det när jag vakade vid min mosters sida.
Min moster hade nått till den punkt när hennes kroniska sjukdom helt enkelt tog över. Hon blev 52 år.
Idag kommer jag inte längre ihåg exakt hur lång tid som jag befann mig på Sahlgrenska sjukhuset tillsammans med henne men jag tror det var under hennes sista 3 veckor.
De första veckorna åkte jag hem under natten men under hennes sista vecka var jag där dygnet runt. I hennes rum turades min andra moster och jag om att försöka vila lite på golvet bredvid hennes säng.
Under de två första veckorna var hon fortfarande klar och mycket medveten. Vi hade alla ett gemensamt möte med läkaren som förklarade att hennes kropp inte skulle klara av den levertransplantation som hon egentligen behövde. Vi förstod att vi inte skulle ha så lång tid kvar tillsammans, vad vi inte förstod var hur den sista tiden skulle bli.
Ifrån att vara lika klar och aktiv som du och jag försvann sakta hennes förmågor i takt med att hennes lever slutade fungera. Levern utsöndrade ammoniak som i sin tur bröt ner hennes kropp. Hon blev förgiftad.
En dag kunde hon inte längre hålla en kopp och därifrån gick det till att hon inte längre kunde stå, sitta och tillslut låg hon bara.
De sista dagarna var hon mest i någon form av dvalliknande tillstånd. Ett ögonblick som gjorde fruktansvärt ont i själen var när personalen kom in och skulle hjälpa henne att vända sig.
Ifrån att ha varit i detta dvalliknande tillstånd, vaknade hon till, tittade rakt in i mina ögon och sa med förtvivlad röst.. – Hjälp, hjälp mig!
Enbart dessa ord och sedan tillbaka till dvalan. Hemskt..en sådan maktlöshet.
En av dagarna satt jag i fåtöljen ( vi turades om att använda den enda bekväma stol i rummet), ganska trött. Jag tittade på min moster och sedan blundade jag. Nästan omedelbart fick jag bilder och känslor som följde med. Jag hörde min moster ropa Hjälp mig, jag trodde för ett ögonblicka att hon vaknat till igen och jag öppnade ögonen och tittade på henne där hon låg i sängen. Ingen rörelse och inget rop. Jag blundade igen.
Återigen kom hennes rop på hjälp, denna gång följde jag min känsla och följde ropet. Det var ganska ljust runt omkring mig och det enda jag egentligen såg var som en vägg av en grå massa framför mig.
Inifrån detta “grå” hördes min mosters rop igen. Jag förstod att det var in till detta som jag skulle. Jag gick emot något och det var som ett lågt staket som jag fick gå över och sedan var jag i det “grå”. Jag fick treva mig fram och såg inte handen framför mig. Så småningom kom jag fram till en större skugga och när jag kom helt nära såg det ut som om det var ett större klippblock.
Jag gick runt och där satt hon. Nerhukad bakom klippblocket. Hon tittade upp på mig..- hjälp mig. Jag förstod att jag skulle leda henne ut från det här töcknet. Jag fick övertala henne lite till att ta min hand men sedan gick vi sakta tillsammans bort därifrån.
Plötsligt tog hon bort handen och försökte gå tillbaka till klippblocket, hon var rädd. Lite övertalning och hon tog min hand igen. Inte vet jag hur jag visste vilken väg jag skulle gå men vi gick tills vi kom fram till det låga staketet.
Hon tvekade lite men när jag hade tagit ett steg över tog även hon ett steg.
Där i ljuset, på en väg, stod våra gemensamma släktingar en bit bort. Min mamma, mormor, morfar m.m. Den känslan som jag fick när jag stod där och tittade var obeskrivlig. Även nu när jag skriver blir jag överväldigad bara av minnet.
Min moster vände sig om och tittade på mig, jag såg att hon inte kunde fatta det hon såg. Jag såg hur lycklig hon började bli. Jag nickade åt henne och gjorde en gest med handen att hon skulle gå fram till dem.
Jag stod kvar och tittade medan hon gick, precis när hon kom fram tittade min mamma länge på mig. Hon log, nickade och vände sig sedan mot min moster. Min moster vände sig mot mig, vinkade och mimade ett – hej då.
Jag öppnade mina ögon. Jag tittade på min moster som vakade tillsammans med mig och sa..Nu kommer hon att gå över. Ett ljud kom från sängen och vi satte oss bredvid, tog hennes händer. 2-3 minuter senare hade min moster gått bort.
1 till 2 timmar senare står vi på sjukhusbalkongen. Jag känner en vind och björken utanför rasslar i vinden. Och jag blir så lycklig! Det går som en våg genom mig och jag känner min mosters närvaro. En känsla av ren fröjd och jag är så lycklig.
Det var ett otroligt ögonblick och det har gett mig en känsla av frid.
Verklighet eller ej? Det spelar ingen roll, för min känsla är min verklighet.