•  
  • Archives for vila (4)

Att våga vara kvar

Categories: Lust
Comments: No Comments
Published on: June 16, 2013
phatpuppyart
phatpuppyart

Att våga vara kvar och vila med styrkan.

Att våga stanna tillsammans med kraften även när den behöver vila. Att inte låta sig bli förförd av dagsljusets starka impulser – måste lösa nu och måste göra något nu – utan stanna där med nattmedvetandet. Det medvetande som innebär att alla sinnen är redo att uppfatta minsta lilla ljud och rörelse.

Det medvetande som är närmare den visa del av dig mer än något annat.

Men vågar vi det? Vågar vi stilla oss när kreativiteten tryter? När paniken slår till och vi inte vill göra något annat än att ge upp och göra något annat?

Oftast inte.

När vi inte orkar längre, när vi inte ser lösningarna framför oss, klart som i dagsljuset, när något negativt inträffar så har vi en tendens till att lämna idéerna bakom oss.

Men kreativa blockeringar kommer och går, även kreativiteten ingår i det cykliska förloppet. Och kreativiteten kan handla om allt från en idé om vad vi själva är till något vi vill åstadkomma eller något vi åtagit oss.

Det är då vi behöver vila och stanna kvar inom oss själva. Att inte låta bristen på energi eller koncentration få oss att agera under dagmedvetandets kontroll. Vi behöver vara kvar hos och i idén ett tag.

De ögonblicken då vi känner oss blockerade kommer till oss alla. I mitt liv har de varit många. Det har varit stunder då jag trött och uppgivet vårdat mina barn på sjukhus eller hemma. Stunder i långa utbildningar då jag känt att nu är det nog. Det har infunnit sig under den personliga utvecklingen, i en relation, i mitt ledarskap och under planeringar av kurser.

Det är då jag stannar till och är kvar. Kvar tills jag känner hur den visa inom mig vaggar mig till ro. Mitt dagmedvetande vill rusa runt och hitta lösningar, mitt dagmedvetande vill fly och göra nytt – men jag stannar kvar.

Stannar kvar och låter det som är runt omkring sakta försvinna och vilan infinner sig. I vilan med styrkan kommer fokus, inte genomträngande utan sakta som skymningen. Och i mörkret låter jag mina sinnen vara och ge mig det jag behöver.

Djupt tacksam

Categories: Allmänt
Comments: No Comments
Published on: June 23, 2012

Tänk att nu ska först jag och dottern tillbringa några dagar tillsammans och sedan anländer fina bonusdottern och mannen till samma ställe.

Vilken tacksamhet jag känner när jag tänker på den lyx rent ut sagt som väntar mig nu under några dagar. För 1,5 år sedan gick en kvinna bort som jag arbetade lite med. Hon hade ALS och jag följde henne under 2 år. Jag har fortfarande kontakt med hennes man, vi pratas vid då och då, tar en lunch och pratar om kvinnan och tiden som var. I vilket fall som helst har de, nu han, ett sommarställe med en helt vidunderlig utsikt över havet som nu jag får låna under en vecka.

Är inte detta lyx så säg?!

Lyx är det även att få några dagar tillsammans med fina dottern. Bara vi två som förhoppningsvis kan lapa lite sol på den härliga altanen medan vi tittar ut över havet. Guld värt.

Den enda lilla sak som gnager lite är att jag inte har tillgång till datan…hade kanske inte varit så stort problem om det inte hade varit så att några artiklar behövs skrivas. Det finns ju något som heter deadline i den där världen.

Jag har några få inlägg som jag ska försöka lägga in med hjälp av tidsinställningar och det ska bli spännande att se om det fungerar nu.

Jag är villig att ta emot vila och närvaro i nuet.

Kram

Malou

Påsk

Categories: Mina inre symboler
Comments: No Comments
Published on: April 5, 2012

Påsken, den viktigaste högtiden inom den kristna kyrkan. Påsken, en högtid med många symboliska innebörder. Själv tycker jag att både våren (som det nu är), ägget (som traditionellt hör till) och Jesus korsfästelse och uppståndelse har likartad symbolik.

Våren, den tid då människan plockar av sig sina heltäckande kläder och något introverta sinne. Den tid då knoppar brister ut och naturen vaknar från vinterdvalan. Jesus som lider, som vilar och sedan återuppstår. Och ägget. Ägget som är en symbol för fruktbarhet och återfödelse.

Ägget blir den symbol för det skal som vi behöver då och då. En tid för reflektion och vila. Också en symbol för det nya liv som föds. Kanske krävs det lite arbete, lite smärta för att födas, precis som för Karin Boyes knoppar. Likväl för den smärta som Jesus fick gå igenom med tvivel och tro på att han var övergiven. När nytt liv föds, när vi återföds och återigen sträcker ut oss mot ljuset har vi förhoppningsvis integrerat nya erfarenheter som tar oss vidare i livet. Med öppna ansikten och sinnen sträcker vi återigen ut oss mot nya energier.

Även en tid för feminina energier sitter jag och funderar över. Vila, förlossning, smärta är väl alla begrepp som man kan förknippa med feminin energi. Ord som vidare kommer är näring, styrka och läkande. Kanske man rent symboliskt kan plocka in den kvinnokraft som den visa gamla häxan har. Den häxa som bär på erfarenhet och visdom från alla våra mödrar. Den kraft som gång på gång återföds, som ger hopp, som ingjuter styrka och som läker.

Kanske behöver vi samlas då och då häxor sinsemellan? Kanske behöver vi färden till Blåkulla för att gemenskap öppna upp och visa vägen till återfödelsen? Vi vet att det inbegriper smärta att ge nytt liv, nytt liv även till oss själva. Det är smärtsamt att komma ur skalet och se det ljus som finns utanför. Vi vet att det är lätt att tappa tron och att tvivlet ibland är ett nödvändigt ont.

Min morgon kommer att bestå av bilder. Och jag har nu redan bestämt att jag kommer att fokusera på att göra någon form av äggmandala. Under tiden som jag låter penseln tala kommer mitt sinne vara inriktat på reflektion. Reflektioner över min vinter, över mitt skal och min vila.

Vad kommer min återfödelse att föra med sig?

——————————————————————————————————–

“ägg/klotbilden” är ganska spridd på nätet men en “konstnär?” Lukisan Abstrak finns nämnd.

Bilden på damerna är ett foto med fotografen okänd.

Oförglömligt ögonblick

Categories: Glimtar om mig
Comments: 2 Comments
Published on: August 10, 2011

Ett oförglömligt ögonblick var det när jag vakade vid min mosters sida.

Min moster hade nått till den punkt när hennes kroniska sjukdom helt enkelt tog över. Hon blev 52 år.

Idag kommer jag inte längre ihåg exakt hur lång tid som jag befann mig på Sahlgrenska sjukhuset tillsammans med henne men jag tror det var under hennes sista 3 veckor.

De första veckorna åkte jag hem under natten men under hennes sista vecka var jag där dygnet runt. I hennes rum turades min andra moster och jag om att försöka vila lite på golvet bredvid hennes säng.

Under de två första veckorna var hon fortfarande klar och mycket medveten. Vi hade alla ett gemensamt möte med läkaren som förklarade att hennes kropp inte skulle klara av den levertransplantation som hon egentligen behövde. Vi förstod att vi inte skulle ha så lång tid kvar tillsammans, vad vi inte förstod var hur den sista tiden skulle bli.

Ifrån att vara lika klar och aktiv som du och jag försvann sakta hennes förmågor i takt med att hennes lever slutade fungera. Levern utsöndrade ammoniak som i sin tur bröt ner hennes kropp. Hon blev förgiftad.

En dag kunde hon inte längre hålla en kopp och därifrån gick det till att hon inte längre kunde stå, sitta och tillslut låg hon bara.

De sista dagarna var hon mest i någon form av dvalliknande tillstånd. Ett ögonblick som gjorde  fruktansvärt ont i själen var när personalen kom in och skulle hjälpa henne att vända sig.

Ifrån att ha varit i detta dvalliknande tillstånd, vaknade hon till, tittade rakt in i mina ögon och sa med förtvivlad röst.. – Hjälp, hjälp mig!

Enbart dessa ord och sedan tillbaka till dvalan. Hemskt..en sådan maktlöshet.

En av dagarna satt jag i fåtöljen ( vi turades om att använda den enda bekväma stol i rummet), ganska trött. Jag tittade på min moster och sedan blundade jag. Nästan omedelbart fick jag bilder och känslor som följde med. Jag hörde min moster ropa Hjälp mig, jag trodde för ett ögonblicka att hon vaknat till igen och jag öppnade ögonen och tittade på henne där hon låg i sängen. Ingen rörelse och inget rop. Jag blundade igen.

Återigen kom hennes rop på hjälp, denna gång följde jag min känsla och följde ropet. Det var ganska ljust runt omkring mig och det enda jag egentligen såg var som en vägg av en grå massa framför mig.

Inifrån detta “grå” hördes min mosters rop igen. Jag förstod att det var in till detta som jag skulle. Jag gick emot något och det var som ett lågt staket som jag fick gå över och sedan var jag i det “grå”. Jag fick treva mig fram och såg inte handen framför mig. Så småningom kom jag fram till en större skugga och när jag kom helt nära såg det ut som om det var ett större klippblock.

Jag gick runt och där satt hon. Nerhukad bakom klippblocket. Hon tittade upp på mig..- hjälp mig. Jag förstod att jag skulle leda henne ut från det här töcknet. Jag fick övertala henne lite till att ta min hand men sedan gick vi sakta tillsammans bort därifrån.

Plötsligt tog hon bort handen och försökte gå tillbaka till klippblocket, hon var rädd. Lite övertalning och hon tog min hand igen. Inte vet jag hur jag visste vilken väg jag skulle gå men vi gick tills vi kom fram till det låga staketet.

Hon tvekade lite men när jag hade tagit ett steg över tog även hon ett steg.

Där i ljuset, på en väg, stod våra gemensamma släktingar en bit bort. Min mamma, mormor, morfar m.m. Den känslan som jag fick när jag stod där och tittade var obeskrivlig. Även nu när jag skriver blir jag överväldigad bara av minnet.

Min moster vände sig om och tittade på mig, jag såg att hon inte kunde fatta det hon såg. Jag såg hur lycklig hon började bli. Jag nickade åt henne och gjorde en gest med handen att hon skulle gå fram till dem.

Jag stod kvar och tittade medan hon gick, precis när hon kom fram tittade min mamma länge på mig. Hon log, nickade och vände sig sedan mot min moster. Min moster vände sig mot mig, vinkade och mimade ett – hej då.

Jag öppnade mina ögon. Jag tittade på min moster som vakade tillsammans med mig och sa..Nu kommer hon att gå över. Ett ljud kom från sängen och vi satte oss bredvid, tog hennes händer. 2-3 minuter senare hade min moster gått bort.

1 till 2 timmar senare står vi på sjukhusbalkongen. Jag känner en vind och björken utanför rasslar i vinden. Och jag blir så lycklig! Det går som en våg genom mig och jag känner min mosters närvaro. En känsla av ren fröjd och jag är så lycklig.

Det var ett otroligt ögonblick och det har gett mig en känsla av frid.

Verklighet eller ej? Det spelar ingen roll, för min känsla är min verklighet.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
page 1 of 1
Om du vill prenumerera på mina inlägg…
Om du tittar ovanför detta inlägg, i bottenkanten av bilden högst upp så ser du ett litet orange rss tecken. Klickar du på den kan du sedan ställa in så att inläggen kommer till dig.
Följ bloggen med Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin
--------------------------------------------------------

Min Facebook sida

Liv Lust Balans

Marknadsför din sida också




Blogglistor

TräningsbloggarHälsa



Hälsa

SvenskaSajter.com - gratis länkkatalog för hemsida & blogg

SvenskaLänkar.com

1000länkar.com - gratis länkkatalog

Dagens Länkar

RSS

Welcome , today is Wednesday, September 19, 2018