Jag kan ärligt säga att jag inte är det. Jag kan lika ärligt säga att jag har ett starkt motstånd till tanken att jag skulle dö just nu. Jag vill nämligen leva.
I många fall när man pratar om rädslan för döden tycker jag mig upptäcka att det snarare är rädslan för att inte få vara kvar i livet som är det väsentliga. Döden i sig brukar inte vara det som egentligen skrämmer. Antingen så tror de att de bara somnar in och sedan händer inget mer eller så tror de att själen fortsätter att leva och att det bara är kroppen som slutar fungera. Att sluta leva verkar snarare vara det som skrämmer många alltså.
Och denna rädsla för att inte leva längre verkar för några vara så förlamande att man inte vågar leva för risken att man ska sluta göra det?!..
Min egen upplevelse är att vi alla skulle må bra av att vara i närheten av döden. Vi behöver anamma den och ta emot den. För är det inte så att det egentligen bara finns en enda sak som vi kan vara absolut säkra på? Har vi en gång fötts till den här världen då kommer vi också att dö. Detta faktum att jag kommer att dö en dag gör att jag gärna passar på att leva just nu. Jag tillåter inte detta faktum att förlama mig så att jag inte lever när jag nu har chansen att göra det. Så onödigt och så bortkastat det här livet skulle vara i så fall.
Kanske kommer min inställning ifrån att jag har ganska många ögonblick tillsammans med personer som har gått bort. Kanske kommer den ifrån att jag själv varit väldigt nära att gå över.
När jag var 17 år föddes mitt första barn. Ett akut kejsarsnitt var nödvändigt och det gick bra och en mycket härlig och vacker son föddes. Min man upptäckte strax efter snittet att det blödde väldigt mycket från operationssåret och det visade sig att mitt blod inte koagulerade som det skulle. 13 liter blod sammanlagt var det som de fick ge mig tills det slutligen slutade att rinna rakt igenom. Släktingar kallades till sjukhuset för de trodde inte att jag skulle klara natten. Mina släktingar var närvarande och själv var jag frånvarande.
Jag har väldigt vaga upplevelser av händelserna som pågick och ändå har jag upplevelser. Jag tror att dessa upplevelser la grunden för min trygghet. Det låter lite konstigt kanske men det är ialla fall så som jag känner.
Min mor försvann tidigt från världen, redan som 25-åring, då jag var 9 år och när jag var mellan 38 och 40 gick de flesta av mina nära släktingar bort. En av dessa har jag redan skrivit om här på min blogg.
2 av mina barn fick en sjukdomsdiagnos som innebar att vi levde med kunskapen om att prognosen för lång livslängd inte var så god. Det fanns inte så många som var över 18 år även om behandlingarna stadigt förbättrades.
Under 2 år följde jag en ALS sjuk kvinna, varje steg i hennes förändring tills hon tillslut somnade under natten.
Och trots att jag inte har mitt yrke inom vården har jag vakat och hållt handen på flertalet personer i deras sista stund.
Kanske har jag fått den förmånen att få dessa erfarenheter för att verkligen kunna leva? kanske är det detta som gör att Liv Lust Balans är så oerhört viktigt för mig.
Varför berättar jag detta? För att just idag blev det åter aktuellt med rädslan för döden. Ett samtal ledde in till mina egna erfarenheter och dessa erfarenheter blev till denna persons möjlighet att för ett ögonblick släppa sin rädsla för att leva. Döden är livsviktig.
Omfamna döden och jag upplever livet. Låt inte det som du upplever som rädsla för döden hindra dig från att vara närvarande här och nu.
———————————————————————————————————-
Bild: hittad på google bilder.

ååå, vad jag blir berörd av dina ord. Jag håller med dig om att känslan att inte få vara kvar och leva är nog oftast större än själv faktumet att dö. Jag hade ångest över att jag skulle dö när mina barn var små. Men det var tanken om att inte få vara med dem, se dem bli vuxna, kunna finnas för dem när de behövde mig som var skräcken. Döden innebär ju bara att man somnar in. Min känsla var så stark att jag ibland inte kunde sova utan jag ville bara gå och hämta mina barn och samla dem runt mig. Jag gjorde ju inte detta pga att jag inte ville skrämma dem med mina känslor. Samma sak kunde jag ligga och planera flyktrutiner om det skulle brinna. Hur jag skulle få ut mina barn, vilken väg skulle jag ta och osv….
Jag har idag en syster som ska göra en magoperation nästa onsdag och hon är så rädd för att inte vakna. Jag vet inte vad jag ska säga till henne för att hjälpa henne mer än att det kommer att gå bra.
Ha en bra dag. kram
jag känner igen det där. När mina barn var små hade jag samma upplevelser. Jag hade även en skräck i att åka i bilar med elhissar. Jag hade många och långa grubblerier/planer på hur jag skulle kunna ta mig ur och rädda alla barnen om vi föll ner från en klippa och ner i havet. Ja, vad fantasierna kan ta med en i för äventyr, rädslorna styr och ställer med oss.
När det gäller din syster kan du just nu kanske inte göra mer än lyssna på henne. Du kan kanske fråga henne vad hon har fått den idén ifrån att hon inte skulle vakna. Finns det något speciellt som gör att hon tror att inte skulle vakna,,kanske har hon sett någon film, hört någon berätta eller något liknande. Om hon skulle förstå vad rädslan kommer ifrån kanske det underlättar. om hon aldrig har opererats så är det också en orsak till rädslan, hon har ju ingen kontroll. Du kanske bara kan säga att du förstår hennes rädsla och låta henne prata om det. Be även henne att prata med narkosläkaren och där kan han prata igenom operationen med henne och förklara alla steg så att hon känner att hon är med i skeendet och upplever att hon får lite mer kontroll.
Kramar till dig