Det är bloggutmaningen som punctum saliens har lagt ut. Spännande vinkling som kan ge insikt.
Tankarna hoppar hit och dit. Vilka har präglat mig, min personliga livshållning och mitt sätt att förhålla mig till världen och det får inte vara föräldrar eller syskon?
Eftersom min mor dog när jag var liten och min far inte var närvarande den största delen av min uppväxt så har de genom sin frånvaro verkligen präglat mig. Men om man inte kan ta med dessa även om de inte fanns 
hoppar tankarna fortfarande lite fram och tillbaka. Jag stod lika nära min mormor som en mor och mina mostrar blev som mina syskon, så dessa kan jag också utesluta.
Jag kommer att tänka på det ”gäng” kamrater som jag umgicks med i yngre tonåren. Jag pekar inte ut någon utan refererar till dem som ett gäng.
Jag var ganska vilsen och övergiven men detta gäng visade på lite olika sätt att jag betydde något. Jag var en del av ett sammanhang och i olika lägen tog de hand om mig. Inte bara det att de gav mig ett sammanhang, de visade att man kunde ha respekt för andra personer.
De respekterade min mormor, de såg till att jag var hemma de tider som var sagda. De gick hem till henne, fikade och pratade även när jag inte var där. Genom deras agerande gentemot henne lärde de mig att respektera och lyssna på andra. Det har präglat mig. Respektera, lyssna och att det finns alltid någon, någonstans, som du kan hitta ditt sammanhang hos.
En enskild person som påverkat mig och mitt sätt att förhålla mig till livet är Terry Evans. Terry är för många mediumet som finns med på ”Det okända” men för mig är han en nära vän sedan 17 år tillbaka.
Han har visat mig att det inte är ”farligt” att visa sin styrka, sätta gränser, att lyssna på de som ”inte finns” och att lita på sin intuition. Han visade mig att det bästa sättet att växa är att komma på svaren själv och detta bär jag med mig sedan dess. Som en vän finns han alltid vid min sida – uppmuntrande, frågande och ifrågasättande, lyssnande och respektfull. Han har lärt mig att ha tillit till livet igen, tillit till mig själv och att det jag har att ge är viktigt och betydelsefullt. Givande och tagande. Lyssna och lyssnande.
Eftersom jag fick barn redan som nyss fyllda 17 år måste jag ta med mina barn. De har verkligen varit en del av allt som format mig. Men de gills väl förmodligen inte de heller i denna bloggutmaning.
Sedan är det naturligtvis alla de som inte varit där som hjälpt till att bygga min ryggrad. Lärare som inte såg det törstande barnet utan såg en värsting i stället och ”vänner” som inte såg mig utan såg skvaller.
En sammanfattning är nog att jag upplever att det är de pe
rsoner som inte varit närvarande ( inte bara mina föräldrar nu) som kanske har varit en av de största anledningarna till att min ryggrad är som den är.
Eftersom detta inte är en roman utan en blogg är det dags att avsluta den här texten. Men ämnet är intressant och kan utforskas länge.
Malou
Image: renjith krishnan / FreeDigitalPhotos.net
Mitt möte med Hekates hundar 
Vi är våra förmödrar
Att vara ensam, udda och ledsen
Broar
Varför ett altare?
Vilken lycka att få vara
Vilka spår lämnar du efter dig?
Not logged in