Jag gick idag tillbaks till Gamlestaden där sökandet efter Pierre Nilsson som försvann för några veckor sedan fortfarande pågår för fullt.
Jag kan läsa på Fb sidan allt det engagemang som så många människor har i sökandet. Jag uppfattar det som om att alla platser har sökts igenom både 2,3 och 4 gånger. Alla buskage, broar, skrymslen och bodar. Och inget spår efter honom.
Att inte veta vad som har hänt måste vara en fruktansvärd känsla och jag känner verkligen med hans flickvän/fru och barn och hela hans familj.
Då och då dyker han upp i mitt sinne och den upplevelsen ger mig liksom ingen ro. Det är lite underligt eftersom det försvinner personer relativt ofta som det är fullt pådrag efter. Lite underligt också eftersom min känsla av oro försvann efter jag varit där förra gången. Jag har inte kvar samma känsla det kan jag inte säga men han dyker liksom upp i tankarna då och då.
Jag fick samma obehagskänsla och känsla av yrsel denna gång på ungefär samma plats som förra gången men det kan ju bara vara för att jag kanske sökte efter det inte vet jag, den kom ialla fall. Även en känsla av lite smärta i huvudet och denna gången även en stickande känsla i magen. Jag gick där med Ozzy som far runt omkring som en jehu längs åkanten. Han har numera verkligen utvecklat sin kärlek för vatten och att hålla honom ifrån att hoppa i kan vara lite av en kamp.
Senare under kvällen fick jag en annan upplevelse och lite bilder som jag gärna vill förknippa med detta men det vet man ju inte. I sådan här lägen när man liksom får något på hjärnan tycker jag det är svårt att reda ut vad som är vad. Fria fantasier eller intuition?
Det finns stunder när man önskar att det fanns en “telefon”linje – man lyfter på luren, kopplar in sig på den själ man vill ha kontakt med och vips så har du dem på andra sidan. Visst hade det varit bra? Inte bara i sådana här akuta och verkligen nödvändiga fall som med personer som är försvunna, utan även i andra situationer.
Jag ber, önskar och innerligt hoppas att Pierre snart ska bli funnen.
Mitt möte med Hekates hundar 
Vi är våra förmödrar
Att vara ensam, udda och ledsen
Broar
Varför ett altare?
Vilken lycka att få vara
Vilka spår lämnar du efter dig?
Not logged in