En värkande kropp väckte mig idag och det var med stapplande steg som jag tog mig upp.
När jag sedan satt ner och tittade ut på ett spirande skymningsljus blev jag tacksam.
Tacksam för att jag hade en kropp som stapplade upp. En soffa att sitta i och ett fönster att titta ut genom.
Tacksam för möjligheten att göra mina tankar synliga och mina känslor bekräftade.
Tacksam för gemenskapen med mannen som ligger och sover. Tacksam för den släkt som finns kvar som bär på samma minnen som jag.
Tacksam för att den lilla terroristen till Ozzy finns som ger många skratt men en aning otacksam för behovet som han just nu visar att han har, behovet av att gå ut!!
