Visst är det så? Vad är det som gör att vi fortfarande går omkring med personer runt omkring oss i vårt liv som vi anser enbart dränerar oss?
Och har vi egentligen rätt till att överhuvudtaget ge någon ett namn som energitjuv?
Det är enkelt att sucka och säga..- oh, han/hon är en sådan energitjuv, det är så jobbigt att umgås med honom/henne. Eller – Jag blir alldeles dränerad och hon bara mal på hela tiden om sitt.
Men säg till då känner jag! Varför vara kvar i en situation som bara är plågsam? Umgås helt enkelt inte! Eller ett annat alternativ..fundera på vad det är som gör att du känner detta? Kan det vara så att det finns något hos dig som gör sig påmint och det är där problemet ligger?
Jag vet att det finns många förklaringar till varför man inte tar tag i detta. Det är släkt och för att det inte ska bli omöjligt att umgås, håller man god min. Det är arbetskamrater och för att det inte ska bli ohållbart på jobbet säger man inget. Och så fortsätter förklaringarna.
Men oftast går det att göra sin egen röst hörd,,men man måste orka att ta konsekvenserna utav det. Och kanske är det där som mycket av problemen ligger. Att man behöver ta konsekvenserna av det.
De personer som många idag kallar för energitjuvar har sin egen problematik att ta hand om. Många av dem är inte ens medvetna om att de av andra uppfattas som sådana och hur ska de då kunna göra något åt det? Många är svältfödda på närhet och gemenskap och vet inte hur de ska kunna närma sig någon på ett sätt som uppskattas.
Hittills har jag inte mött någon person som är energitjuv för att det på något sätt tillhör personens personlighetstyp, utan det har funnits andra skäl till detta. Sedan har det även funnits flera tillfällen när mitt mående har gjort att jag, med brist på egen energi, lägger över mitt eget mående och har energitjuv som en ursäkt.
Nej,,sluta använda ordet energitjuv som en ursäkt för att du inte klarar av att sätta gränser. Inte klarar av att ta konsekvenserna om du själv skulle öppna munnen och säga att vad du tycker och känner.
Mitt möte med Hekates hundar 
Vi är våra förmödrar
Att vara ensam, udda och ledsen
Broar
Varför ett altare?
Vilken lycka att få vara
Vilka spår lämnar du efter dig?
Not logged in