Visst vet du hur det känns att vara uttorkad? Kanske till och med både fysiskt och psykiskt.
Att vara uttorkad psykiskt blir man lätt när man inte tillför näring till själen. Livet själv trivs när det är fuktigt och förtorkad varelser vill vi väl inte någon av oss vara.
Förtorkad riskerar man att bli när man försöker att passa in och vara perfekt på ett sätt som inte passar den egna personligheten.
Följande berättelse av Clarissa Pinkola Estés tycker jag visar detta fenomen så bra:
En man kom en gång till en szabó, skräddare, för att prova en kostym. När han ställde sig framför spegeln såg han att västen var litet ojämn i nederkanten.
- Äh, sa skräddaren, det är ingen fara med det. Håll bara ner den kortare sidan med vänstra handen, så är det ingen som märker något.
Kunden gjorde det men då märkte han att slaget på kavajen rullade sig uppåt i stället för att ligga slätt.
- Jaså det? sa skräddaren. Det gör ingenting. Vrid bara litet på huvudet och tryck ner kragen med hakan.
Kunden gjorde det men då märkte han att byxorna var för snäva i grenen.
- Å, det gör ingenting alls, sa skräddaren. Håll bara ner innersömmen med högra handen så sitter de perfekt. Kunden höll med om det och köpte kostymen.
Dagen därpå tog han på sig sin nya kostym och var noga med att ändra den med händer och haka. När han haltade genom parken med hakan tryckt mot kragen, ena handen i västfållen och den andra i skrevet, avbröt två gamlingar sitt damspel för att titta på honom.
- Å gode Gud utbrast den ene. Titta på den stackars krymplingen!
Den andre funderade en stund. _Ja han var verkligen illa vanskapt muttrade han, men vad jag undrar är…var kan ha fått tag i den där fina kostymen?
Bilden kommer från www.niclashjelm.se
