Sinnlig medvetenhet. För mig innebär det att bli medveten med hjälp av mina sinnen mer än med mina tankar.
Häromdagen blev jag oerhört inspirerad av en bok jag läste och istället för att leta rent mentalt vad det var jag reagerade på satte jag mig och började smaka på inspirationen.
Ofta så börjar tankarna med automatik sätta etikett på känslorna och man börjar fundera över varför känslan finns där men du kan få en helt ny upplevelse om du börjar utforska vad känslan betyder för dig.
När jag satte mig ner och upplevde “inspiration” blev jag ganska snart medveten om en böljande form inuti mig. En form som inte var stilla och statisk utan som rörde sig inom mig. Jag blev fascinerad över hur tydligt jag upplevde den. Inspiration är inte något som är låst i en form utan som är rörligt och som påverkar flera delar av mig.
När jag tar några mer djupa andetag och sjunker ännu mer in i mig själv upptäcker jag att den har sin bas i solar plexus, den är varm på ett mjukt men ändå uppfordrande sätt. Färgerna är obestämbara och är mer glittriga än något annat.
Jag går tillbaka till boken och försöker finna ut när inspirationen startar och låter den ge mig en bild, en känsla som kan hjälpa mig på vägen. Omedelbart får jag bilden av vad jag tolkar som min själ. Det glimrar och sprider sig över hela min kropp och strålar ut från alla håll av min kropp.
I slutändan får jag klart för mig att den här typen av text, sättet att förmedla inre tankar är vad min själ behöver. Och när min själ får näring blir jag även inspirerad.
Det blir ett helt annat “slut” och en helt annan “uppstart” när jag låter sinnet undersöka mina känslor istället för att mentalt försöka komma på vad det är.