Härliga sommar, vacker natur och en ljum vind som smeker kinden. Visst låter det underbart och hur skönt som helst. Och jag kan nu njuta av det här men för flera år sedan gick det liksom överstyr. Det var samma härliga natur och ljumma vindar men jag kunde inte få stopp på känslan. Det blev för mycket och för intensivt. Jag kunde bli så överväldigad av en vacker utsikt eller känslan av gräs under fötterna att tårarna bara rann.
Musik kunde bara överväldiga mig. Ni vet Julia Roberts scen när hon första gången hör opera i filmen Pretty Women? Det är bara förnamnet av det som jag kunde uppleva. Jag var verkligen ett offer för mina egna känslor.
Och samtidigt sökte jag mig till upplevelser eller sammanhang där jag kunde bli överväldigad och därefter var jag hur trött som helst.
Jag sökte mig också till sammanhang där jag hela tiden kunde bli berörd och engagerad på något sätt, allt annat var otänkbart.
Men alla de där konstigheterna att samtidigt ha behov av avskildhet som djupt engagemang tillhör det som man nu benämner som Hs-personer och det var inte förrän jag började fundera över vem jag egentligen var som jag kunde få lite kontroll över mina egna upplevelser.
När jag började medvetandegöra mina tankar, känslor och agerande började det förändra sig. När jag började ta mitt inre på allvar bland annat med hjälp av Bergsmeditationen började det hända saker i mitt liv.
Idag vet jag mina gränser och idag är jag medveten.
Idag klarar jag av det jag inte gjorde då och det är gott!
