Det är Marcus Birro som skriver ovanstående i Expressen idag. Så passande tänker jag, i linje med artikeln om dödsbäddsvisioner och med mitt eget oförglömliga ögonblick.
Allting av värde som har hänt mig har varit av sådan natur att världens allra matematiker inte varit i närheten av att formulera det. När jag tänker tillbaka på mitt liv är det ingenting av det rent världsliga som tar någon plats. Det mystiska, det mytiska, den hela tiden på gränsen dansande kärleksordet, är det som tar mest plats. Det som inte går att bevisa är en stor och väsentlig del av mitt liv.
Det är bevis nog för mig.
Jag stämmer in i Marcus åsikt om att det som varit av värde handlar om något som inte går att bevisa. Det går inte att sätta en matematisk formel på det och jag undrar vad det är som gör att det ska vara så svårt att acceptera det?
Själv får jag en klump i hjärtat av sorg när jag tänker på alla dessa personer som med desperation i blicken bestämt hävdar att det som inte går att bevisa inte finns. Hur fattigt deras liv måste vara? Och vilken ständig kamp måste det inte pågå inom dessa som ändå upplever “något” och detta “något” måste undertryckas för det som de känner finns inte?
Alla dessa som på något sätt förnekar sin själs existens. Själen som för mig är mer inriktad på insikt än sanning. Sanning som är någon form av slutpunkt. Sanning som i sig på ett sätt kräver ett försvar. Sanning som gärna vill ha någon form av helgedom byggd för sig själv. En helgedom som sedan ska försvaras, bevaras och vara som ett skydd.
Så nej tack till ett liv som berövar mig på mitt omedvetna element, nej tack till ett liv fullt med förutsägbarhet utan mysterier. Och ett tack till alla de som gör det obevisbara synligt genom att låta göra sina ord hörda.
