En känsla tog fram när jag skrev i morse, Tacksam för den släkt som finns kvar som bär på samma minnen som jag.
Känslan tog plats hos mig och fick ett fäste. Jag har inte kvar många i min släkt som har kunskap och minnen tillsammans med mig. Jag har min moster, som enbart är 4 år äldre än mig, som har delat en stor del av min uppväxt tillsammans med mig men sen är det inte så mycket mer.
Det blev plötsligt en ensam och lite övergiven känsla.
Visst fungerar det att berätta för övrig familj och vänner men det är något som fattas som man får tillsammans med de som varit med om samma upplevelser.
Kanske har du samma upplevelse? Vad är i så fall din känsla av det?
Jag fortsätter min tankegång och låter det bli min pilgrimsvandring idag.
