Det här är en del av mitt liv. En trappa med mycket känsla. Jag vet att något väntar vid slutet av den men inte vad. Jag vet att vägen fortsätter men inte hur.
En trappa som är byggd av känsla, formad av naturligt materiel, inte perfekt men perfekt för den här miljön. Varje sten lagd där den passar bäst för att kunna ta ett steg uppåt.
En levande trappa som visar mig att det här är en väg som andra har gått förut. Någon, några, har varit omtänksamma nog att varsamt visa vägen genom ett landskap som kan vara nog så snårigt och besvärligt att ta sig igenom.
Den visar mig att det inte är nödvändigt att uppfinna hjulet igen, den visar mig att jag kan ta hjälp av den väg som redan finns men att jag behöver ta mig upp själv.
För varje gång som jag tar mig en titt på mina inre trappor hittar jag något nytt att ta fasta på. Mumma för själen.
Mitt möte med Hekates hundar 
Vi är våra förmödrar
Att vara ensam, udda och ledsen
Broar
Varför ett altare?
Vilken lycka att få vara
Vilka spår lämnar du efter dig?
Not logged in