Shamansk Healing. Visst låter det lite spännande?
Jag har alltid varit intresserad av olika ursprungsbefolkningars traditioner. Det är det enkla och naturliga i dessa som fascinerar mig. Enkelt men ack så svårt vill jag tillägga.
Jag tror det enkla alltid är svårt eftersom det innebär att du behöver använda dig av det rena och klara inom dig och vi är inte så vana vid det.
Att ta del av vad naturen berättar och att samarbeta med de olika elementen har jag nog alltid gjort och trumman som ofta används är egen kraft.
Allt det här var skälet till att jag nu går den här kursen i Shamansk Healing. Trumbyggandet var del 2 och vi ägnade hela helgen för att skapa band med trumman.
Jag undrar om det inte var så att trumman mer skapade sig själv än att jag gjorde det.
Vi pratade gott tillsammans i alla fall och något som lite förvånade mig var att trummans röst var väldigt klar och tydlig redan från början.
Vi fick börja kursen med att bjuda in vårt kraftdjur, förra omgången var det spindeln som kom och trots att detta inte är ett av mina favoritdjur precis har vi nu en innerlig och väldigt lärorik relation med varandra. Djur är en otroligt stark symbol för olika aspekter av oss själva och är vi bara tillräckligt öppna för detta kan vi lära oss så mycket.
Den här helgen fanns spindeln med redan från början, den har funnits där mest hela tiden måste jag erkänna och denna gång smälte den liksom samman med en varg som blev det djur som rörde sig och var mest aktiv. En spindelvarg helt enkelt 
Vi var ute i naturen och bar då med oss våra trumramar..vi slipade, sydde och pratade. Vi lät renskinnen välja oss och utefter vissa regler blev sedan trumman mer och mer formad. En minst sagt spännande process.
Vi sov fyra personer i rummet och den här gången förvarnade jag inte att jag då och då pratar i sömnen. Jag trodde helt enkelt inte att jag var i en sådan period och oftast brukar jag inte prata när jag kommer till nya ställen. Men det gjorde jag minsann. Lördag morgon var det en person som hade vaknat till och som förvånat hade börjat se sig omkring efter någon som pratade. Skyldig måste jag då erkänna. 
Söndag morgon vaknade jag själv av att jag pratade. Jag vaknade av att jag sa ett namn, eller rättare sagt jag försökte få ihop rätt uttal på ett namn. Rumskompisarna tittade glatt på mig när jag kikade ut från min säng. När vi samlades igen för att påbörja dagens ceremonier fick vi reda på att nu var det dags att trumman talade om sitt namn.
Ah..där hade vi min dröm! Så fantastiskt det omedvetna fungerar.
Nu ska vi fördjupa vår kontakt, trumman och jag, så att vi kan samarbeta och göra det som är meningen att vi ska göra.
Vi ska väva och vad det innebär kommer jag att återkomma till när vi arbetat färdigt med det konceptet, trumman och jag.
Mitt möte med Hekates hundar 
Vi är våra förmödrar
Att vara ensam, udda och ledsen
Broar
Varför ett altare?
Vilken lycka att få vara
Vilka spår lämnar du efter dig?
Not logged in