” Prata inte om den där droppen utan om bägarens innehåll”
- Loesje -
Hur många gånger har man inte sagt det där? Jag tror inte att jag är ensam om att ha uttryckt ” Det var droppen som fick bägaren att rinna över”.
Men vad är det som gör att vi tillåter det att gå så långt? Vad är det för inneboende självdestruktiva funktioner som gör att vi låter bägaren fyllas på?
Kanske kan ett svar vara att det är små saker, något som kanske till och med ses som bagateller. Vi säger inget eller låter bli att agera just för att det är små saker och vi vill ju inte verka “griniga” eller “småsinta” eller hur?
Och det fylls på och fylls på tills det rinner över.
Det handlar inte om den sista droppen, det handlar om den allra första droppen.
Är det då inte så mycket enklare att redan vid den allra första droppen uttrycka det som behövs uttrycka eller göra det som behöver göras.
Om vi blir medvetna om att det faktiskt är den första droppen som är av betydelse kanske vi också gör just detta. Säger ifrån.
Säger ifrån när det finns en möjlighet att göra det på ett vettigt sätt, när det inte har samlat på sig massor av små saker som gör att uttrycket kan verka oförståeligt för omgivningen eftersom de endast ser den droppen som är just nu.
Försök att ta ditt första steg mot att hålla bägaren tom. Säg ett enkelt nej, tack, eller ett ja, tack om det skulle vara så. Låt det inte fyllas på så att ett enkelt nej, tack blir till ett rungande skriiiiik.
Image: zirconicusso / FreeDigitalPhotos.net

Vilken klokrent text!
Helt underbart bra! Och när man läst den också så självklar.
Tack för att du inspirerar!
Kram Anna
Tack Anna!
Klokrent låter fenomenalt..:)
Uppskattar dina texter och blogg.
Kram // Malou
Pingback: quoted on Förb…nt Arg | Liv Lust Balans