Något av en tvingande känsla fick mig att idag ge mig iväg ut för att promenera runt i de trakter där Pierre Nilsson försvann för lite mer än en vecka sedan.

Igår kväll läste jag en artikeln om att han försvunnit och fick en bild på insidan. Något har gjort att bilden inte vill ge sig iväg och min tanke var att genom att gå där han var sista gången någon sett honom skulle få bilden att försvinna.

Nu visste jag på ett ungefär hur det ser ut runt detta område i Gamlestan redan innan men tänkte att jag ville ha full klarhet i att det verkligen fanns en “bild” som såg ut som min. Jag hade ett ställe i tankarna som jag trodde att det kunde vara och tog mig dit. Det visade sig att det var likt men inte precis. Oron fanns kvar när jag och min hund tog oss hemåt igen. Tvätten var liksom lite bortglömd och magen den också och det var verkligen på tiden att få ur kläderna ur maskinen och i med mat i magen.

Eftersom den lilla terroristen som vi har hemma behöver gå långa promenader mer än en gång om dagen blev det en sväng till senare under eftermiddagen när mannen kom hem. Återigen vandrade vi i samma område och återigen tillbaks till det stället som jag hade fått för mig skulle stämma med min “inre bild”. Inte den här gången heller kan jag säga fick jag den att gå ihop.

När vi nu gick tillbaka och förbi restaurangen såg jag något som hade ungefär samma färg som en av detaljerna i min inre bild hade. Vi började gå åt det hållet istället och ja, där var min “inre bild”. Vi promenerade framåt och såg oss omkring.

Detta området är ganska nära själva restaurangen och självklart har otaliga personer och skallgångar inkl sökhundar gått igenom detta område men jag ville i alla fall gå omkring där. När jag gick där blev jag oerhört ostadig och kände av en plötslig smärta på sidan av mitt huvud.

Jag förknippade det med stället men måste samtidigt säga att det lika gärna kan vara mitt blodsocker som då och då ger sig till känna och mitt huvud vill gärna vara lite opålitlig när det gäller smärta.

När vi begav oss därifrån märker jag också att min oro är borta.

När jag blir orolig av någon anledning och jag lyckas hitta orsaken till att jag är orolig och konfronterar mig med den plats/person som det gäller då brukar också känslan av oro försvinna och så gjorde det även idag.

Vad som inte försvinner är min djupa medkänsla med Pierres familj. Vilken fruktansvärd situation. Att leva i okunskap och i ovisshet måste vara oerhört hemskt.

Något som förmodligen även det är en aning jobbigt måste vara en viss typ av kommentarer som finns på den Facebook sida som är skapad. Jag lyckades att hitta den sida som är skapad för att engagera människor i sökandet och satte mig och läsa lite i den nu under kvällen.

Nu är det så att familjen även har kontaktat ett antal medium i sina försök att hitta Pierre och de har fått vissa uppgifter därifrån. Dessa uppgifter finns att läsa på FB-sidan och det dröjde naturligtvis inte länge förrän det kom en massa kommentarer om detta.

Jag undrar vad det är som får folk att komma med missnöjes uttalande etc i ett läge som detta? Vad är det som triggar i gång folk, vad är det som gör att det är viktigare att uttrycka sitt missnöje, sitt spe än att faktiskt respektera att i ett sådant här läge gör man allt. Allt!!

Huvudsaken är väl att han hittas oavsett på vilket sätt man gör det?!

Jag ber och hoppas att han hittas snart och naturligtvis även allra helst vid liv.

—————————————————————————————————

Bild: M. Martin Vicente