Idag pågår det en ganska hetsig debatt mellan de som har tron på att det som du kan bevisa med de vetenskapliga metoder som vi har är det enda som är vettigt och mellan de som anser att det finns skeenden och upplevelser som inte går att bevisa.

Den här debatten fick mig att tänka på ett kapitel som jag läste i boken “Coniunctio 2011, en årsbok för analytisk psykologi och kultur.” Kapitlet heter Tro och är ett utdrag från “The New Man” skriven av en skotsk psykiater vid namn Maurice Nicoll.

I detta kapitel fördjupar han sig i Nya testamentets liknelser och mirakel. En återkommande tanke i detta är att människan är ett frö med möjligheter till omfattande utveckling och förändring. Han undersöker hur verklig tro påverkar en människa att utvecklas till det hon djupast sett är.

Fascinerande läsning som jag verkligen rekommenderar.

Den tro som han tar upp är inte den tro som man pratar om när man tror på något i intellektuell mening, det är alltså inte ett aktivt ställningstagande för eller emot. Det är något mycket mer än ett aktivt ställningstagande. Tron är här i sitt väsen sammanlänkat med idén om transformation och handlar alltså inte om tron så som när man tror på vad någon säger eller gör.

…så handlar tro i själva verket om övertygelse, om vissheten att livet kan tolkas på ett högre plan och som en konsekvens av detta människans inneboende möjlighet till transformation. Vi finner trons innersta kärna i idén om att livet endast kan levas och förstås genom detta som är större än oss själva, och att vi äger förmågan att transformeras vilket visar oss vägen till att se på våra liv med helt nya ögon.

Det är denna särskilda egenskap som tron djupast handlar om och som i högsta grad skiljer sig från det vi vanligtvis menar med tro. Faktum är att verklig tro urholkar alla våra gängse föreställningar för den leder oss bortom världslig tro i en riktning som inte kan bekräftas av vedertagna normer eller vetenskapligt förnuft.

Jag hoppar lite i kapitlet..

Begreppet tro är kopplat till särskild kraft och förmåga med en särskild sorts dynamik. Det är inte fråga om kraft eller förmåga som kommer sig av innehav av ställning, position, världslig make eller från någonting yttre överhuvudtaget. Tro baseras inte på det synliga. Den formas inte i den del av medvetandet som befattar sig med vardagens plikter och bekymmer.

Tron är överhuvudtaget inte på den nivån utan tillhör medvetandets högre plan, det plan som höjer sig över det vardagligt uppenbara. Det är som om det finns en plats till vårt förfogande ovanför oss själva.

….Föreställningen om människans annorlunda väsen är inte begränsad till enbart evangelierna utan förekommer i de flesta äldre läror. Det är den enda verkliga bas som människans sanna natur kan grundas på. Ett ekollons verkliga natur måste baseras på det faktum att det kan bli en ek. Tar man inte hänsyn till detta riskerar man att missförstå ekollonets existens. Och på så sätt kan en människa som endast förlitar sig på sina sinnen och sina tankar inte förstå vad tro är. För tron är redan den absoluta vetskapen om en högre nivå och i sig själv öppnar den för de högre nivåerna att verka i människan.

Maurice Nicolls fördjupning av begreppet tro är något som tilltalar mig eftersom jag tycker att man så lätt slänger sig med detta ord och att det finns en okunskap om hur meningsbärande Tron är för många.

För mig är min tro viktig, det är en stark värdegrund som jag lever efter. Jag blir djupt kränkt och skakad över att läsa alla de tillmälen som kastas ut i artiklar och som på något sätt vill göra mig ( som troende) till en öppen måltavla för allehanda nedsättande kommentarer.

Jag tror på min andlighet, jag tror på att medvetandet är något mer än det som vi idag kan förklara med vår vetenskap. Vilket faktiskt inte är speciellt mycket. Jag tror på att den dag som min kropp ger upp så fortsätter min själ att leva. Och jag tror på detta på grund av mina egna upplevelser och mina egna erfarenheter. Utan dessa upplevelser och erfarenheter hade jag inte varit övertygad.

Det är min tro och min övertygelse som gör att jag anser mig veta att själen fortsätter, inte vad Terry Evans säger eller gör. Terry är min vän sedan många år tillbaka och jag har full tillit till honom, men det är inte han som är orsaken till min tro. Inte heller är det några av alla de medium som jag känner.

Sturmark som är en av de som har skrivit flera artiklar just om Terry har uttalat sig några gånger om att det inte är tron som han vänder sig mot och ändå skriver han saker som att prata med grodor skulle vara samma sak som att prata med andar. “Och på så sätt kan en människa som endast förlitar sig på sina sinnen och sina tankar inte förstå vad tro är.”

När jag läser dessa inlägg förstår jag inte hur dessa två olika grupper överhuvudtaget ska kunna mötas? Sturmark och de som följer honom eller Vof har en helt annan tro. De ser för mig ut som de har naturvetenskapen som religion och de är lika övertygade på sin tro som jag på min. De kräver att Terry eller andra som är medium ska bevisa enligt normer och regler som gäller inom dagens vetenskap att andar finns och att det går att kommunicera med dessa. De säger också att bevisbördan ligger på honom eller på något annat medium. Vem har skapat dessa “lagar” undrar jag? Alla dessa som omhuldar vetenskapen som det enda som är sanning? Tro är inte vetenskap och kan därför inte gå under dessa normer och det håller inte heller att argumentera under dessa premisser anser jag.

Jag kan inte bevisa min tro för någon annan. Det är min upplevelse. En upplevelse som jag i samtal med andra kan förstå att jag inte är ensam om att ha.

Vad Sturmark gör är att hävda att Terry är en bedragare. Omedveten sådan eller medveten sådan, något annat alternativ finns inte för honom. Och han anser att han har rätt att kräva bevis från Terry enbart för att han har denna åsikt?! Han anser också att det Terry och andra medium gör är skadligt och farligt och drar paralleller med vidskepelse och vad detta kan ställa till med. Hm,,ja,,ytterligare något som stärker mig själv i min övertygelse om att det saknas insikt i vad denna tro innehåller.

Jag undrar om Sturmark har frågat alla dessa människor som varit i kontakt med Terry om de anser sig bedragna och han på något sätt fått i uppdrag att vara deras talesman? För de är väl i alla fall de enda som kan hävda detta i så fall?

Enligt min uppfattning pratar Terry utifrån sin upplevelse och det hymlar han inte med.

Något som jag tycker är värt att framhäva är att Sturmark är en privatperson som framhäver sina åsikter. Han är inte ( mig veterligen) representant för Vetenskapen och bara som ett litet tillägg, inte ens humanist. Det han gör nu tycker jag går stick i stäv med det som humanismen står för. Jag skulle inte ens vilja kalla honom för skeptiker, åtminstone inte en sann skeptiker. Han predikar utefter sin dogmatiska trosuppfattning och jag undrar hur många av de i den vetenskapliga och/eller den humanistiska sfären som anser att han är rätt person för just dessa områden att uttala sig. Kanske ser han sig själv som en frilansande präst i den vetenskapliga kyrkan?

Om det är så att han uttalar sig med något av vetenskapens olika avdelningar bakom ryggen tycker jag att han ska gå ut med detta och är det så att det är med den förening han själv har bildat, alltså med humanisternas goda minne tycker jag att han ska säga detta. Och är det inte det är det väl bra om han är väldigt tydlig med att han som privatperson har dessa privata åsikter.

Däremot har jag förstått att många uppfattar Sturmark som en företrädare för vetenskapen eftersom han så ihärdigt upprepar att han vill ha bevis. Och bevis är något som forskare strävar efter att få. Men då pratar vi om objektiva bevis, inte det subjektiva som det innebär att tro.

Jag tycker om och värderar vetenskap, den är oerhört värdefull, men däremot tycker jag inte om de världsbildsambitioner som lanseras. För att citera Karl-Erik Edris

” Vetenskapen är det kloka sättet att vinna kunskap om den objektiva aspekten av vår tillvaro och religionen och andligheten har potential att utvecklas till ett lika klokt sätt att systematiskt vinna och underhålla kunskap om tillvarons subjektiva aspekt.”

Jag fortsätter med ett annat utdrag av Karl-Erik Edris bok ” I ett annat ljus” där han skriver:

En…komplikation på vetenskapens område är att vetenskapen kommit att bli förknippad med en världsbild som bygger på ett grovt missförstånd av vetenskapens roll. Att man helt enkelt tror att den måste konkurrera med religionen, ja helst eliminera den. Och att den i konsekvens därmed bör försöka misskreditera och underkänna intuitionen så att intellektet får en oinskränkt maktposition när det gäller att fastställa kunskap om alla aspekter av den magnifika verklighet som vi lever i.

Det finns en klok andlighet, en andlighet som bygger på medmänsklighet. Den tro som jag följer har inte gjort mig till en svag, viljelös, hjälplös stackars människa. Den har inte gjort mig till en desperat person. Jag undrar om alla de personer som kommer till en seans eller ett föredrag skulle hålla med om den bild av sig själv som dessa “kritiker” ger dem?

Jag skulle kunna tänka mig att många av de som kommer är precis som jag, en normal hyfsat balanserad person. En person som både har integritet och tankeförmåga. Som har svagheter och styrkor och som har förmågan att välja själv om det jag hör, upplever och ser rimmar med min verklighetsuppfattning. Jag väljer bort det som jag inte tycker stämmer överens eller det som jag tycker är överdrivet. Och det här tror jag att de flesta gör. Så vad är det som är skadligt i detta?

Som vanligt har jag mycket mer att säga men jag avslutar här men återkommer med allra största säkerhet till detta ämne.