“Tänk, jag har aldrig varit så ensam sedan jag träffade dig”.
2010 var det när jag hörde något sådant här på spårvagnen. En kvinna satt och pratade i mobilen.
Idag hände något som gjorde att jag kom att tänka på uttrycket igen.
Kan ensamheten upplevas värre än i en relation?
Ensamheten som suger ut varje uns av energi och som plötsligt upptar varje liten molekyl.
När blicken man möter är tom eller undvikande.
När man inte klarar av att möta denna energi som är fyllt av ingenting, vad gör man då?
Desperat försöker man ge den mening, förtvivlat försöker man hitta förklaringar.
Blundar och låtsas som att man inbillar sig, tittar upp och det som fyller luften är fortfarande….ingenting.
Vad gör man?
Jag vet och jag förstår att det är svårt. Jag vet och jag förstår att ensamheten inte kommer att gå över för att du pratar med någon. Jag vet också att det kommer att hjälpa dig på vägen om du gör det. Jag vet att du kommer att hitta en tråd som kommer att hjälpa dig att hantera det som händer.
Jag vet och jag förstår att råd inte är det du vill ha. Om det inte är råd som du tror kan hjälpa dig att återigen få möta liv, uppskattning och kärlek i de ögonpar som numer är tomma.
Men om du klarar av att bara ta emot ett enda litet råd då skulle det vara…
Andas med magen!
————————————————————-
Bild: alvaro tapia hidalgo