En gång ska du vara en av dem som levt för längesen.
~Pär Lagerkvist~
Hur skulle du då vilja bli ihågkommen?
En dag med planering
Idag har jag försökt planera mina närmaste veckor. Det som jag kommer att bli mest upptagen med är artiklar för Ascala
Så roligt och givande att få lov att träffa alla dessa intressanta människor. Kul att få skriva.
Detta ska dock gå ihop med övriga saker i livet också. Prioriteringslistorna får bekänna färg.
Mina handlingar blir nu synade och jag går konstant tillbaka till samma texter, listor och kunskap som jag delger alla mina kursdeltagare. 
I morgon ska jag ha lite egentid på förmiddagen. Massage. Fick ett erbjudande av en kvinna som är med i symbolförening att kunna gå på lite massage. Lite massage var väl en liten underdrift då förstås! Thailändsk massage som gör ont. Hon förvarnade innan!! 
Efter det ska jag iväg och hämta lite kaffebryggsatterialjer inför Terrys demonstration i Alingsås. Nu vill det till att få ihop det med folk som kan hjälpa till och att det fungerar med kaffe/the för ca 400 personer.
Förra året var det lite kaos då jag inte fick tillgång till köket i tid. Och att det i det köket inte fanns någonting. Där stod jag med en bryggare som räckte till 8 kaffekoppar. Inte kul kan jag erkänna.
Det kommer säkert att bli lika kul och givande som det brukar bli. Vi kommer även att sälja Ascala där, så har du inte fått köpt en ännu och ska dit,,ta och passa på!
Hur går det med dina planeringsdagar? Försöker du planera in lite för mycket eller ser du till att du har luft mellan åtagandena? Jag brukar lägga in några stunder där jag har en möjlighet att andas. Några djupa andetag, en 5 minuter här och där för lite mindfulness gör susen ibland.
Tacksamhet..
Jag har funnit många skäl till tacksamhet under sista tiden. Eller rättare sagt under de senaste 3 åren har jag hittat mig själv i en känsla av djup ödmjukhet över att jag står upp, jag går, andas och har ett fritt sinne som är rörligt.
Min närhet till den kvinna som sakta men väldigt säkert förlorade sin förmåga att styra sin kropp skänkte mig en stark ödmjukhet. Denna ödmjukhet har fört med sig att jag nu i ännu högre grad hittar en djup känsla av liv. Och denna känsla i sin tur får mig att känna mig tacksam.
I går hittade jag i en bok en “avlastningsskrift” som jag skrev efter en dag hos denna kvinnan.
” Jag sitter still, träffad av smärtan, den maktlöshet jag upplever är ändå ingenting av det som XXX upplever just nu. Jag ser och upplever hur hon kämpar med sin känsla – hur ansiktet vill släppa loss sin panik men hur hon drar ihop, försöker andas och greppa en verklighet.
Idag efter sin akupunktur, kan hon inte resa sig längre. Hon pratar om en känsla som hon aldrig upplevt förut. Hon känner sig inte speciellt trött men tanken på att ta sig från sittande till stående är plötsligt bara för mycket. 3 timmar senare är hon fortfarande lika svag.
Vad är det för instrument som vi valt att bosätta oss i? Ett verktyg som kan sluta fungera, som kan plåga och pina oss med smärta. Som kan göra att vi är totalt fastlåsta.
Sinnet vill vara fritt, skriker för att kunna röra sig. Vi pratar, länge. Hon gråter, ibland häftigt, ibland trillar tårarna stilla. Jag tar ett steg tillbaka. Väntar. Låter henne få luft. Vi andas tillsammans.
Tillslut kommer orden. Det är lättare, säger hon, när kroppen förstår att sinnet fortfarande är fritt. Det kan röra sig vart det vill. Det är lättare!”
Foto: Anna Wedin Andersson
Du är fantastisk :)
Qoola Qvinnor gjorde mig uppmärksam på det här videoklippet. Visst kan detta vara motivationen till att själv aktivera sig.
Det här kan vara den dagen då du kanske har din “Komplimangdag”.
När du står i fikakön – Vad glad du ser ut! eller när du möter någon på spårvagn eller buss – Vilken härlig färg du har på jackan!
Ibland är det väldigt lite som gör att du “gör” en annan människas dag till veckans höjdpunkt.
Hur vårdar vi vår själ?
Förra året skrev jag en text om en kvinna som jag mött och som var deprimerad. Hennes berättelse kom till mitt medvetande när jag stod på hälso- och livsstilsmässan den här helgen.
Kvinnan ifråga stod på väntelista för samtal till terapeut, privat alternativ var uteslutet på grund av ekonomi, och för att överleva kände hon att hon inte hade något annat val än att ta de mediciner som vården erbjöd henne.
När vi pratat en stund kom det fram att ett av de största problemen för kvinnan var hennes dåliga samvete för att hon inte kunde vända sitt ”mörker” till ”ljus och kärlek”. Under väldigt lång tid innan hon sökte hjälp hos vården hade hon gått omkring och försökt förtränga, motarbeta den tomhet och meningslöshet som hon kände.
Hon försökte prata med de vänner hon hade omkring sig, lite försiktig och trevande. Vännerna var jätteförstående och hjälpte henne på alla sätt och vis. Skickade healing, de mediterade tillsammans för att få in ljus och kärlek i livet. Hon försökte med hjälp av vänner se det som var positivt i livet istället för det som var negativt.
Ingenting av detta hjälpte och tillslut kände hon att inte klarade av att ta upp det här längre då hon började få det här dåliga samvetet. Hon måste vara en ”dålig” och ”icke-andlig” person som inte klarade av att ta emot det här ljuset.
Det här skrämmer mig! Hur ofta blir det inte att man gör ”lösningen till ett problem”? Att man försöker vända känslor till något annat eftersom det inte känns accepterat?
Att hon inte klarade av att vända sitt mörker till ljus blev ett större problem än mörkret själv! Tillslut fanns då inget annat än att ta till mediciner!
Inget ont om mediciner, för vissa finns det bara detta som hjälper under en period i livet, men att inte få möjligheten att se vad mörkret innehåller tillsammans med en person som vet vad det handlar om är att förneka en möjlighet att bli ”frisk”.
Mörker, tomhet och meningslöshet kan ha sin plats i vår själ precis som ljus, kärlek och meningsfullhet.
Dags för Baubo igen
Idag vaknar jag mitt på dagen efter en natts arbete. Huvudet en aning tungt och lite segt.
Jag har skrivit om Baubo förut. Den härligt underbart generösa kvinnligt kvinnliga Gudinnan. En Gudinna som jag plockar fram när jag är puffig och däst.
För visst har man sådana dagar även om man nu inte har jobbat natt?
Alla ni kvinnor som befinner er mitt i livet och som ska hantera både hormoner, ideal, arbete, familj och vänner. Plufsig och småretlig och allmänt irriterad när det kommer till att leta kläder och få fram ett ansikte som kan vara lite presentabelt.
När dessa dagar infinner sig då tar jag till mig Gudinnan Baubo. Hon är otroligt befriande i sin (vad vi kan tycka) råa form.
Hon som ser med sina bröstvårtor och pratar med sin vulva. Hon som har en rå härlig humor och ett bullrande skratt. Hon som tillåter dig att hitta din inre skatt, din kvinnlighet och sexualitet utan att du behöver klämma in dig i ett par 36:or..;)
Hennes mage rör sig i takt med andetagen, den rullar runt och svävar ut i samklang med skrattet. Den böljar och är helt fri och ohämmad.
Vi behöver komma i kontakt med den här Gudinneenergin då och då, vi behöver skratta åt oss själva och med oss själva.
Bilden kommer från wesleyan
Ascala söndag 11 sept på mässan
När söndagen nu kom var det dags för Terry Evans att fatta tag i pennan redan innan Mässan hade öppnat portarna kl.10.
Över 500 ex sålda är vi i redaktionen mycket nöjda med. Fler återförsäljare och några annonsörer är vi även detta mycket glada över. Helgen var helt enkelt bra.
I perioder kunde man inte komma fram runt vårt bord, och pennan glödde i Terrys hand. Efter ett tag glödde även halsen hos mig. Det blir mycket prat kan jag säga =).
Maria gjorde ett underbart strålande jobb. Hon pratade tidning, innehåll och engagemang så folk blev lyckliga bara hon fanns där. Helt otrolig utstrålning och värme. Runt omkring oss fanns även andra Pitebor så hon kunde inte annat än att känna sig hemma.
Den indiska middagen på lördagkvällen var helt suveränt gott och vi stannade några timmar och passade på att bara umgås. En man som kände igen Terry från TV passade på att komma fram när vi var på väg dit och Terry tog sig tid och pratade och visst kom det ett och annat budskap fram. Mannen lämnade oss med både tårar och glädje. Det var fint att se.
Och för er som inte visste det så tappade jag mina bilnycklar under fredagen. De blev inte upphittade men som tur var hade min fina moster fortfarande kvar en extra så bilen är nu tillbaka till den parkeringsplats som den hör hemma.
Hälso – Livsstilsmässa
En heldag på Exercishuset i Göteborg innebär att vara bland mycket folk. Väldigt mycket folk under perioder. Vid våra bord där Terry Evans satt var det ofta långa köer. Människor som ville köpa biljetter till föreläsningen och köpa tidningarna.
Den första föreläsningen blev slutsåld på 40 minuter! Vi fick ordnat så att han höll en till under eftermiddagen och den tog slut ungefär lika snabbt. Det var många mycket besvikna personer som hade rest långt som inte fick plats. Vi är alla mycket ledsna över att inte fler fick möjlighet att lyssna på Terry men det finns ju bestämmelser när det gäller antal människor som får befinna sig i ett rum.
Jag träffade många gamla elever till mig, många som har gått i mina kurser och/eller suttit i cirklar och det är så oerhört roligt att träffa dessa igen. Det värmer verkligen mitt inre att se och få en möjlighet att prata med dem. Stora kramar till alla er. 
Imorgon blir en ny dag på mässan, jättekul och inspirerande. Hoppas att ni kommer fram och hälsar, kikar i vår tidning och kanske till och med köper med en hem. 
till vänster: Terry, jag och en besökare
Nedanför:
En pigg och alert Lars i början av dagen. Jag hörde förresten att han klarade tolkningen galant.
en del kommentarer
-
Mitt möte med Hekates hundar -
Vi är våra förmödrar - Förändrad eller ej
-
Att vara ensam, udda och ledsen -
Broar -
Varför ett altare? -
Vilken lycka att få vara -
Vilka spår lämnar du efter dig?
Min Facebook sida
Blogglistor
Malou Thorman, personalvetare, symbolterapeut.
För företag och privatpersoner som vill arbeta med sin kreativitet, intuition och personliga utveckling.
Bergsmeditationer.
Not logged in