Jag har funnit många skäl till tacksamhet under sista tiden. Eller rättare sagt under de senaste 3 åren har jag hittat mig själv i en känsla av djup ödmjukhet över att jag står upp, jag går, andas och har ett fritt sinne som är rörligt.
Min närhet till den kvinna som sakta men väldigt säkert förlorade sin förmåga att styra sin kropp skänkte mig en stark ödmjukhet. Denna ödmjukhet har fört med sig att jag nu i ännu högre grad hittar en djup känsla av liv. Och denna känsla i sin tur får mig att känna mig tacksam.
I går hittade jag i en bok en “avlastningsskrift” som jag skrev efter en dag hos denna kvinnan.
” Jag sitter still, träffad av smärtan, den maktlöshet jag upplever är ändå ingenting av det som XXX upplever just nu. Jag ser och upplever hur hon kämpar med sin känsla – hur ansiktet vill släppa loss sin panik men hur hon drar ihop, försöker andas och greppa en verklighet.
Idag efter sin akupunktur, kan hon inte resa sig längre. Hon pratar om en känsla som hon aldrig upplevt förut. Hon känner sig inte speciellt trött men tanken på att ta sig från sittande till stående är plötsligt bara för mycket. 3 timmar senare är hon fortfarande lika svag.
Vad är det för instrument som vi valt att bosätta oss i? Ett verktyg som kan sluta fungera, som kan plåga och pina oss med smärta. Som kan göra att vi är totalt fastlåsta.
Sinnet vill vara fritt, skriker för att kunna röra sig. Vi pratar, länge. Hon gråter, ibland häftigt, ibland trillar tårarna stilla. Jag tar ett steg tillbaka. Väntar. Låter henne få luft. Vi andas tillsammans.
Tillslut kommer orden. Det är lättare, säger hon, när kroppen förstår att sinnet fortfarande är fritt. Det kan röra sig vart det vill. Det är lättare!”
Foto: Anna Wedin Andersson
Mitt möte med Hekates hundar 
Vi är våra förmödrar
Att vara ensam, udda och ledsen
Broar
Varför ett altare?
Vilken lycka att få vara
Vilka spår lämnar du efter dig?
Not logged in