Eller är den det? Min själ?
Är det den jag följer och hur kan jag vara säker på det?
Jag är knappast ensam om att då och då vandra i mellantiden. I tiden då man lämnat och ännu inte börjar igen.
I tiden då man ser andra förtjust ta sig an sitt liv och det egna livet är sluttande axlar. Och det är inte det att man missunnar andra sitt liv det är bara det att man inte hittat det egna ännu.
I förra veckan fanns det fortfarande, livet. Även om man visste att just det “där” skulle ta slut så fanns det där. Idag finns det inte och mellantiden startar.
Du vet den där mellantiden innan man vet vilken kurs eller skola man vill gå, mellantiden från ett jobb till ett annat. Mellantiden efter en skilsmässa eller när barnen flyttat hemifrån.
Var är själen då? Just nu! För kan det vara meningen med att vara just där man är? Kan det finnas en kunskap av att gå med sluttande axlar och med suckande ögon?
Ja, jag tror det. Eller rättare sagt jag är i princip övertygad om det.
För i mellantiden lägger sig allt tillrätta. Det är då tankar och känslor om det man gjort kommer upp till ytan, man går igenom och det är läge för att acceptera.
Det är då man kan vandra med ben som inte har mål och där känslan får slå sig till ro i kroppen.
Det är då alla – kanske det där då? – dyker upp i sinnet. Då färgen gul är gul och ingenting annat.
När mellantiden är slut så annonserar den inte ut det. Här finns inga trumpeter eller avskedsfester och du märker det inte förrän du sitter där igen, fullt upptagen med glimrande ögon och lyster i rösten.
My soul is my guide.
Foto; Anna Wedin Andersson