•  
  • Home
  • Page 63

Inre bekräftelse

Categories: Glimtar om mig
Comments: No Comments
Published on: August 12, 2011

Ibland målar jag. Jätteinspirerande och ibland ett stort behov.

Under min utbildning till symbolterapeut ingick det målning. Varje vecka jag var på kurscentret var det målning oftast flera gånger om dagen. Ibland ingick det att måla varje morgon under 1 månads tid inför kursen.

Under denna period lärde jag mig att uppskatta bilden och det budskap som den förde med sig från mitt omedvetna. Efter en meditation kunde vi måla utan ett ord och därefter ta ett steg tillbaka och se de inre känslorna och upplevelsen gestalta sig på pappret. Tydligt, underbart och ibland skrämmande.

Efter detta har jag använt mig av bilden på många olika sätt. Ett sätt som uppenbarades för mig var när jag målade innan ett föredrag för några år sedan.

Medan jag målade förberedde jag mig halvt om halvt genom att jag hade tankarna på föredraget. Plötsligt insåg jag att jag målade bild efter bild och att jag även fick olika förnamn till bilderna. De flesta bilderna var ganska olika, jag kunde ana vissa skepnader i vissa och färgerna jag valt var av olika nyanser.

Jag tog med mig bilderna till föredraget  och lite nervöst och egentligen utan att veta varför ville jag dela ut bilderna till de som lyssnat. Och de förnamn jag fått till de olika bilderna visade sig stämma med personerna som var där.

Inte till alla men till väldigt många. Enligt de som fick bilden stämde även färgerna och symboliken väldigt väl ihop med den meditation som de fått göra under föredraget. Spännande! Roligt! Bekräftande!

Detta hände sedan vid ytterligare 2 eller 3 tillfällen. Bilder där förnamn och symbolik stämde överens.

För ca ett halvårs sedan ( kanske lite längre) mötte jag en person vid ett tillfälle där vi båda lyssnade på ett föredrag. Hon kom fram och frågade om det inte var jag som hade haft ett föredrag i Kungälv. Efter att jag bekräftat berättade hon att hon fortfarande hade min bild framme och att den gav henne en sådan känsla av hopp och frid. Så kul! Och spännande!

Så underbart att få sitt inre liv bekräftat och det är med en sådan känsla av ödmjukhet inför de inre symbolerna som jag återigen nu ger mig hän i bilderna värld.

 

Livet det händer

Categories: Citat och vackra ord
Comments: No Comments
Published on: August 11, 2011

Balans kan vara att ha förmågan att stå stadigt även när det blir lite turbulent runt omkring.

Livet, det händer ju faktiskt. Det går inte att planera varje steg, att förutsäga allt eller att kontrollera allt i omgivningen.

Om du har en hyfsad självkänsla behöver du inte bli omkullkastad av varje lite dynamisk händelse. Och skulle du bli omkullkastad kan du resa på dig med ett litet skrapsår  istället för ‘nödvändigt-att-operera-skada’.

Balans innebär att ha förmågan att låta livet hända.

Personlig utveckling

Categories: Citat och vackra ord
Comments: No Comments
Published on: August 11, 2011

Projektion och överföring, tanke, känsla och intuition. Mitt eller ditt. Instinkter, medvetet och omedvetet.

Personlig utveckling eller inveckling, medveten eller omedveten närvaro och varför inte tillvaro.

Inom och utom, framtid och tid som varit, tid som kan komma och längesedan tid. NUET.

Det är mycket med det jordiska och än mer med det himmelska.

Känslor, uttryck och framförallt intryck av allt det som finns och det som inte finns.

 

Det är helt enkelt mycket nu.

Det obevisbara

Categories: Glimtar om mig
Comments: 4 Comments
Published on: August 10, 2011

Det som inte går att bevisa är en stor del av mitt liv.

Det är Marcus Birro som skriver ovanstående i Expressen idag. Så passande tänker jag, i linje med artikeln om dödsbäddsvisioner och med mitt eget oförglömliga ögonblick.

Allting av värde som har hänt mig har varit av sådan natur att världens allra matematiker inte varit i närheten av att formulera det. När jag tänker tillbaka på mitt liv är det ingenting av det rent världsliga som tar någon plats. Det mystiska, det mytiska, den hela tiden på gränsen dansande kärleksordet, är det som tar mest plats. Det som inte går att bevisa är en stor och väsentlig del av mitt liv.
Det är bevis nog för mig.

Jag stämmer in i Marcus åsikt om att det som varit av värde handlar om något som inte går att bevisa. Det går inte att sätta en matematisk formel på det och jag undrar vad det är som gör att det ska vara så svårt att acceptera det?

Själv får jag en klump i hjärtat av sorg när jag tänker på alla dessa personer som med desperation i blicken bestämt hävdar att det som inte går att bevisa inte finns. Hur fattigt deras liv måste vara? Och vilken ständig kamp måste det inte pågå inom dessa som ändå upplever “något” och detta “något” måste undertryckas för det som de känner finns inte?

Alla dessa som på något sätt förnekar sin själs existens. Själen som för mig är mer inriktad på insikt än sanning. Sanning som är någon form av slutpunkt. Sanning som i sig på ett sätt kräver ett försvar. Sanning som gärna vill ha någon form av helgedom byggd för sig själv. En helgedom som sedan ska försvaras, bevaras och vara som ett skydd.

Så nej tack till ett liv som berövar mig på mitt omedvetna element, nej tack till ett liv fullt med förutsägbarhet utan mysterier. Och ett tack till alla de som gör det obevisbara synligt genom att låta göra sina ord hörda.

Oförglömligt ögonblick

Categories: Glimtar om mig
Comments: 2 Comments
Published on: August 10, 2011

Ett oförglömligt ögonblick var det när jag vakade vid min mosters sida.

Min moster hade nått till den punkt när hennes kroniska sjukdom helt enkelt tog över. Hon blev 52 år.

Idag kommer jag inte längre ihåg exakt hur lång tid som jag befann mig på Sahlgrenska sjukhuset tillsammans med henne men jag tror det var under hennes sista 3 veckor.

De första veckorna åkte jag hem under natten men under hennes sista vecka var jag där dygnet runt. I hennes rum turades min andra moster och jag om att försöka vila lite på golvet bredvid hennes säng.

Under de två första veckorna var hon fortfarande klar och mycket medveten. Vi hade alla ett gemensamt möte med läkaren som förklarade att hennes kropp inte skulle klara av den levertransplantation som hon egentligen behövde. Vi förstod att vi inte skulle ha så lång tid kvar tillsammans, vad vi inte förstod var hur den sista tiden skulle bli.

Ifrån att vara lika klar och aktiv som du och jag försvann sakta hennes förmågor i takt med att hennes lever slutade fungera. Levern utsöndrade ammoniak som i sin tur bröt ner hennes kropp. Hon blev förgiftad.

En dag kunde hon inte längre hålla en kopp och därifrån gick det till att hon inte längre kunde stå, sitta och tillslut låg hon bara.

De sista dagarna var hon mest i någon form av dvalliknande tillstånd. Ett ögonblick som gjorde  fruktansvärt ont i själen var när personalen kom in och skulle hjälpa henne att vända sig.

Ifrån att ha varit i detta dvalliknande tillstånd, vaknade hon till, tittade rakt in i mina ögon och sa med förtvivlad röst.. – Hjälp, hjälp mig!

Enbart dessa ord och sedan tillbaka till dvalan. Hemskt..en sådan maktlöshet.

En av dagarna satt jag i fåtöljen ( vi turades om att använda den enda bekväma stol i rummet), ganska trött. Jag tittade på min moster och sedan blundade jag. Nästan omedelbart fick jag bilder och känslor som följde med. Jag hörde min moster ropa Hjälp mig, jag trodde för ett ögonblicka att hon vaknat till igen och jag öppnade ögonen och tittade på henne där hon låg i sängen. Ingen rörelse och inget rop. Jag blundade igen.

Återigen kom hennes rop på hjälp, denna gång följde jag min känsla och följde ropet. Det var ganska ljust runt omkring mig och det enda jag egentligen såg var som en vägg av en grå massa framför mig.

Inifrån detta “grå” hördes min mosters rop igen. Jag förstod att det var in till detta som jag skulle. Jag gick emot något och det var som ett lågt staket som jag fick gå över och sedan var jag i det “grå”. Jag fick treva mig fram och såg inte handen framför mig. Så småningom kom jag fram till en större skugga och när jag kom helt nära såg det ut som om det var ett större klippblock.

Jag gick runt och där satt hon. Nerhukad bakom klippblocket. Hon tittade upp på mig..- hjälp mig. Jag förstod att jag skulle leda henne ut från det här töcknet. Jag fick övertala henne lite till att ta min hand men sedan gick vi sakta tillsammans bort därifrån.

Plötsligt tog hon bort handen och försökte gå tillbaka till klippblocket, hon var rädd. Lite övertalning och hon tog min hand igen. Inte vet jag hur jag visste vilken väg jag skulle gå men vi gick tills vi kom fram till det låga staketet.

Hon tvekade lite men när jag hade tagit ett steg över tog även hon ett steg.

Där i ljuset, på en väg, stod våra gemensamma släktingar en bit bort. Min mamma, mormor, morfar m.m. Den känslan som jag fick när jag stod där och tittade var obeskrivlig. Även nu när jag skriver blir jag överväldigad bara av minnet.

Min moster vände sig om och tittade på mig, jag såg att hon inte kunde fatta det hon såg. Jag såg hur lycklig hon började bli. Jag nickade åt henne och gjorde en gest med handen att hon skulle gå fram till dem.

Jag stod kvar och tittade medan hon gick, precis när hon kom fram tittade min mamma länge på mig. Hon log, nickade och vände sig sedan mot min moster. Min moster vände sig mot mig, vinkade och mimade ett – hej då.

Jag öppnade mina ögon. Jag tittade på min moster som vakade tillsammans med mig och sa..Nu kommer hon att gå över. Ett ljud kom från sängen och vi satte oss bredvid, tog hennes händer. 2-3 minuter senare hade min moster gått bort.

1 till 2 timmar senare står vi på sjukhusbalkongen. Jag känner en vind och björken utanför rasslar i vinden. Och jag blir så lycklig! Det går som en våg genom mig och jag känner min mosters närvaro. En känsla av ren fröjd och jag är så lycklig.

Det var ett otroligt ögonblick och det har gett mig en känsla av frid.

Verklighet eller ej? Det spelar ingen roll, för min känsla är min verklighet.

Ascala

Categories: Allmänt
Comments: 1 Comment
Published on: August 9, 2011

 

 

 

Ascala Magazine nr 2 kan nu beställas. Läs om hur du gör här.

Jag hoppas att ni ska tycka att det är lika roligt och intressant att läsa den som vi har tyckt det varit att sammanställa den.

Härliga och givmilda personer som har delat med sig av sitt liv och underbara upplevelser har vi fått vara med om i arbetet med nummer 2 av Ascala.

I det här numret hade jag hand om “Terry möter”. Ett möte där Terry Evans ställs inför någon eller något som han inte är förberedd på.

Jag måste erkänna att jag hade kul. =)

 

 

 

Dödsbäddsvisioner

Categories: Allmänt
Comments: 2 Comments
Published on: August 9, 2011

”Dödsbäddsvisioner tabu inom vården”

Livet in i döden

NY SERIE. Många vårdare på hospice har hört döende berätta att de fått besök från andra sidan. Och flertalet av dem som känt på sig då en anhörig gått bort har fått känslan exakt i dödsögonblicket. I England har man i flera studier samlat in människors upplevelser kring dödsbädden.

Patienterna är helt klara när de har sina upplevelser, och blir nästan aldrig oroade av dem.

Peter Fenwick

 

ovanstående är citat från Svd som idag startar en ny serie ‘Livet in i döden’

Peter Fenwick fortsätter så här i artikeln:

–Den gängse sjukvården accepterar inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbädds- visioner är ofta ett tabuämne på sjukhemmen.

Visst är det underligt att dessa rädslor fortfarande ska hänga kvar? För visst måste det vara rädslor? Det kan väl inte vara av ren illvilja som gör att man tabulägger vissa ämnen?

Jag undrar vad de tror skulle hända om diskussionen fick “florera fritt”?

Det kan väl inte vara så att vi har ett förbud mot samtalsämnen som inte kan verifieras av forskning?

Nästa inlägg kommer att handla om min personliga upplevelse vid min mosters dödsbädd.

Image: Idea go / FreeDigitalPhotos.net

En stilla nåd..

Categories: Citat och vackra ord
Comments: No Comments
Published on: August 8, 2011

” Varje människa är en del av den helhet som vi kallar ‘universum’, en del som är begränsad i tid och rum. Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor, som åtskilda från allt annat – en slags optisk villfarelse som medvetandet ger upphov till. Denna villfarelse är ett fängelse som begränsar oss till våra personliga önskningar och till att känna tillgivenhet för några få människor som står oss nära. Vår uppgift måste vara att befria oss från detta fängelse genom att vidga våra cirklar så att vi kan omfatta och känna medkänsla med alla levande varelser och hela naturen i dess skönhet.”

- Albert Einstein-

 

En stilla nåd är det att få vara i de stunder där allt blir ett. Där gränser suddas ut och närvaron tar plats. Där det nät du har spunnit binds ihop med allt annat och där du upplever pulsen av allt levande som en del av dig. Ingenting annat än en stilla nåd är upplevelsen som får dig att andas tillsammans med naturen, att känna din släktskap med grönskan och le igenkännande mot kvinnan som du möter på din väg.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
«page 63 of 71»
Om du vill prenumerera på mina inlägg…
Om du tittar ovanför detta inlägg, i bottenkanten av bilden högst upp så ser du ett litet orange rss tecken. Klickar du på den kan du sedan ställa in så att inläggen kommer till dig.
Följ bloggen med Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin
--------------------------------------------------------

Min Facebook sida

Liv Lust Balans

Marknadsför din sida också




Blogglistor

TräningsbloggarHälsa



Hälsa

SvenskaSajter.com - gratis länkkatalog för hemsida & blogg

SvenskaLänkar.com

1000länkar.com - gratis länkkatalog

Dagens Länkar

RSS

Welcome , today is Monday, May 4, 2026