Idag är det fars dag. Jag läser alla farsdags hälsningar på facebook och ser alla annonser i media. Jag ser även inslagen om de vars pappor inte längre finns. En hälsning till de döda. Och jag tänker på min far. Även han en far som inte längre finns.

Och skulle jag hälsat till honom om han levde idag. Kanske inte. Om vi inte hade klarat ut vår relation förstårs. Och det är det där med relation som jag funderar på.

Jag skulle naturligtvis kunna säga att vi inte hade en relation, men det hade vi förstårs. även om vi inte såg varandra så ofta. Vi har fortfarande en relation även om han inte finns kvar här på jorden.

Jag minns när jag fick telefonsamtalet från min bror mitt i natten. Ett samtal som berättade att pappa var död. Jag har svårt för att använda ordet pappa men just i det här sammanhanget känns det rätt. För just då och där var det min pappa som gått bort. En pappa som jag grät över, som jag sörjde djupt. På ett dubbelt plan.

Sörjde för att han inte längre fanns, sörjde över en pappa-dotter relation som inte existerade, sörjde över något som jag aldrig längre kunde få.

Det gjorde ont och under lång tid skrek mitt inre. Därefter blev jag arg.

I början var ilskan ren och rå. Förbannad över att jag hade erfarenheter av honom som jag inte ville ha och förbannad över att jag inte hade erfarenheter med honom som jag ville ha.

Sedan kom ilskan över att jag nu inte hade någon att projicera över saker på. Jag var tvungen att ta hand om de känslor jag hade själv. När ilskan väl lagt sig kom lättnaden.

En lättnad och en insikt över att jag nu på allvar kunde ta itu med det som fattades mig och plocka bort det som varit för mycket och överväldigande när han levde. Det var mitt ansvar. Bara mitt.

Jag insåg också så småningom om att relationen med min far inte heller var borta. Jag bär den fortfarande, vilket jag upplever att vi alla gör även om våra nära har gått bort.

Jag insåg också att en del av mig är formad utifrån frånvaron av en far och närvaron av saknaden.

Kan man vara arg, ledsen och förbittrad på en död person? I allra högsta grad. Och bara den tanken innebär en viss förståelse över att det är ingen annan än vi själva som kan ta itu med det som vi upplever känslomässigt. Jag kan välja att förhålla mig till detta.

Jag går då och då tillbaka till kvällen innan jag fick samtalet från min bror. Till stunden då jag stod och diskade och jag plötsligt fick en bild av pappa framför mig. Ett kort ögonblick då jag kände närvaron av innerlighet. Jag skakade på huvudet och skänkte en tanke till honom eftersom jag visste att han var inlagd på sjukhus men jag visste också att han skulle bli utskriven dagen efter.

Just ögonblicket av innerlighet kommer tillbaka då och då. Inre samtal med honom har nu gjort att den smärtan jag känt under min uppväxt har tonats bort. Jag inser att vi alla kommer till korta med något i vårt liv. Som barn till våra föräldrar har vi inte alla svar på varför det blir som det blir. Jag kan inte heller svara mina barn på varför vissa händelser har påverkat mitt beteende som i sin tur påverkat dem.

Vi är människor och vi växer ständigt. Våra erfarenheter skapar våra förutsättningar och våra känslor. Utan förståelsen för att det är vi själva som väljer våra tankar och känslor om oss själva och vår omgivning förtsätter vi att reagera utifrån våra inre sårade barn.

Jag har din närvaro med mig, i mina tankar, i mina upplevelser, i mina erfarenheter och i inre samtal.

Jag hoppas att du har en bra Fars dag!

Din dotter