Elisabeth på Punctum Saliens har på sin sida ett inlägg som handlar om att vara autentisk. På sitt inlägg fick hon flera väldigt intressanta svar som alla på olika sätt väcker tankar och funderingar.

Jag gillar skarpt att höra, läsa eller vara med om något som väcker funderingar. Saker som man kan vända och vrida på lite grand. Något som man kan se ur flera olika perspektiv och som kanske inte alltid är lätt att ge en enda definition. Autentisk är just ett sådant begrepp.

Slår man upp ordet hittar du ÄKTA. Och går du vidare finner du en massa olika synonymer till ordet och en av dessa synonymer som nämns ofta är ordet SANN.

Så vad är det då att vara en autentisk människa? Läser du inläggen under Elisabeths artikel upptäcker du ganska snart att det inte är enkelt att ge ett entydigt svar på det. När jag pratar med människor runt mig blir det samma resultat av det.

Autentisk – en äkta, sann person. Är det en person som säger sanningen i alla sammanhang?

Risken med att leva autentiskt

Ted Harris och Ann Lagerström uttrycker detta väl i sin bok Konsten att leva innerligt på följande sätt:

”En autentisk tydlig människa är krävande, precis som Soren Kierkegaard anpassar hon sig inte, hon förskönar inte, hon döljer inte sina åsikter och dagtingar inte med sina behov. Genom att vara genuin, kräver hon detsamma av oss andra.”

 

Ja, om man tar detta bokstavligen och eftersträvar att leva efter denna förklaring så tror jag precis som Elisabeth beskriver att det finns en risk med att leva autentisk.

Frågan är om det är denna typ av personlighet som vi vill vara och som vi strävar efter att vara?

Kanske väljer jag att vända och vrida lite på begreppet enbart för att jag själv vill se mig som en autentisk person?

Jag anpassar mig. Jag väljer i många situationer att ta seden dit jag kommer. Jag gör det många gånger för att jag är nyfiken på människor och på min omgivning. Jag gör det för att jag respekterar andra personers uppfattningar och tro.

Jag döljer mina åsikter. Jag brukar fundera på vad det är som gör att jag vill eller har ett behov av att uttrycka mina åsikter. Är det för att det finns ett behov i sammanhanget? Kan de tillföra något som inte redan är sagt? Är det för min skull jag vill uttrycka det eller för ett annat syfte?

Jag dagtingar med mina behov. Det finns fysiska behov som exempelvis tak över huvudet, mat på bordet och räkningar som ska betalas som gör att jag ibland behöver sätta vissa behov åt sidan för att tillgodose andra behov. Kanske är det så att man behöver dra isär begreppet ännu mer till fysiska och känslomässiga/psykiska behov. Ibland gör jag även känslomässiga/fysiska saker som för ögonblicket inte är mitt behov men ändå tillfredsställer ex mina moraliska etiska värderingar.

Allt det här gör att jag inte borde tillhöra skaran av autentiska personer. Men för mig själv är jag just detta. Jag försöker alltid vara så sann mot mig själv som jag kan vara. Om jag ljuger..ja, då vet jag faktiskt inte om att jag gör det och då är det svårt att vara ‘osann’.

Varför skriver jag det här?

För att jag varit med om så många personer, inklusive mig själv, som förtvivlat försöker uppnå en självbild som de inte har gjort några större funderingar runt. En sådan person vill jag vara! Och sedan upplever de sig själva som misslyckade hela tiden.

Misslyckade enbart för att de inte funderat på vad begreppet egentligen betyder för dem. Vilka värderingar lägger de själva i det som de vill uppnå?

Många kan undvika så många besvikelser och sluta slå på sig själva enbart genom att ta sig en funderare på vad de egentligen strävar efter.

Ett tips kan vara att fundera på hur du vill att din omgivning ska beskriva dig, hur du vill bli ihågkommen och därefter gå lite djupare och förklara för dig själv vad du menar med dessa beskrivningar.

Ett stort tack till Elisabeth som återigen gjorde att jag fick några mysiga stunder i min ‘fundringshörna’ här hemma.