Låt detta vara dig ett av naturens största och högsta mysterier: att en sak fullständigt kan förlora sin gestalt och form, bara för att framträda på nytt, ur ingenting, och bli någonting vars potential och dygder vida överträffar vad det från början var.
- Paracelsus
Tänk om vi ändå kunde komma ihåg detta..att det alltid skapas nytt.
Vi är så benägna vid att hålla fast. Hålla fast vid det som vi anser oss gör oss lyckliga och hålla fast vid det som gör oss olyckliga.
Vi är så rädda för att förlora lyckan att vi lägger mer fokus på att behålla den än att uppleva lyckan. Och vi är så rädda för att förlora det som gör oss olyckliga för vi vet inte vad vi får i stället. Tänk..det kan ju bli värre. Vi vet vad vi har men inte vad vi får.
Men är det inte så att vi egentligen inte släpper någonting helt ur sikte? Någonting, en kärna av den erfarenheten finns ju kvar.
En kärna som är det fröet som bildar något helt nytt. Det ombildas, växer, tillför och berikar och därefter är det återigen dags att släppa taget.
Den eviga cykeln, liv, död och återfödelse.
