Ett litet kul citat som man kan le lite igenkännande åt och ändå finns det något i detta som pekar på något.
Om det är så att det är en känsla som dyker upp då och då är det värt att fundera lite över varför känslan uppstår.
Kan det vara så att du ofta känner dig i underläge gentemot andra?
Befinner du dig i omgivningar där du oftast blir ifrågasatt och kritiserad?
Kan det vara så att du själv har sätt att kommunicera som innebär att andra får känslan av att de blir attackerade och därför egentligen inte lyssnar på dig utan tar till försvar i stället?
Har du en självbild som innebär att du är den udda personligheten som alltid har egna åsikter som ofta kan vara provocerande?
Oavsett vilket “varför” du kommer fram till kan det vara värt att lägga en tanke på om du är på rätt plats i rätt omgivningar eller om det är dags att fundera på det egna kommunikationssättet och värderingarna.
