Jag har alltid varit fascinerad av berg och stenar. På något sätt finner jag en trygghet i berget och samtidigt tycker jag att det finns en ömhet som strålar ut från dessa mäktiga naturfenomen.
Jag har också så länge jag minns varit intresserad av och sjunkit djupt in i gamla fornlämningar. En inre värld öppnar sig för mig när jag är i närheten av gamla byggnader, rösen, borgar och klippblock. När jag då hittar båda dessa samt intresset av gudinnor, månen och symbolik i två böcker blir jag lyrisk.
För ett tag sedan läste jag “Kvinnoporten – Om urgamla kvinnospår i seder, bruk och tänkesätt” av Gunilla Carlson, och i den hittade jag många tankeväckande funderingar angående fornlämningar. Hon menar att man kan se på ritningar över europeiska stenkammargravar att de är formade som kvinnokroppar. Hon skriver också
” För oss idag representerar en grav det definitiva slutet, men då verkar själva graven ha haft en helt annan betydelse. Då verkar den snarare ha varit en port in till nästa liv, en övergångsplats, mellan de olika liv en människa kan leva…..I så fall var också den gravida kvinnans kropp en övergångsplats. Kanske var den födande kvinnan en gudomlig genomförare av mysterieriter kring liv och död.”
Oj, känner jag, så spännande att gräva vidare med. Nu läser jag Birgitta Onsell ” Jordens moder i Norden” och jag blir lika fascinerad av den.
Dessa två kvinnor har grävt djupt ner i de historiska dokumenten och myter kring jordens födelse och fokus för dem båda är kvinnogestalter – gudinnan i samband med detta.
Här kan du läsa om teorier om att det kanske är så att de mäktiga stenar som vi hittar här och där i landskapet och som kallas domarringar har ett samband med något annat som dyrkades långt innan något annat – månen. Keltiska tempel restes också dessa i cirkelform. Var månens kosmiska visdom det som låg som en grund för den första lagen ( ting förknippar man med domarringar) frågar hon sig i boken.
Hon tänker sig också att Stonehenge ( det monument från 1800-1500 f Kr i England ), som främst har förknippats med solen kan vara ett monument över både sol och måne. Stonehenge består av en yttre cirkel av bestående av resta stenar, innanför den finns en mindre som omger en U-formad anläggning. U-formen som är sinnebilden för den kvinnliga principen – den stora modern, vattnet och regnet. Och Urnan, bilden för kärlet, behållaren som korresponderar med den feminina världen. Innerst ligger det som man kallar för altarsten.
På tal om altare så uppförde kvinnor på Island och Norge “högar eller byggde hus som de kallade horg”. Horg är “Ett av stenar uppfört altare”.
Hos många folk har stenarna uppfattas som benen i Moder Jords kropp och altaren av sten stått som symbol för gudomens oförstörbarhet och beständighet.
Obehandlade stenar är enligt uppslagsboken “prima materia”, urämnet – det kvinnliga.
Snorre säger ” En annan sal gjorde de, det var en horg som gudinnorna ägde och den var mycket fager.”
I primitiv kultur kan stenar föda människor och har livgivande kraft, eller också kan människor förvandlas till heliga stenar. Dessa anses symbolisera månen och förknippas med fruktbarhet och köld, eller med vinterns frusna jord som föder våren. Sfäriska stenar betecknar månen.
De nordiska stenaltarna, horg, är förknippade med kvinnornas kult. Stenarna ansågs livgivande och förknippades med fruktsamhet och kraft. Även Mose slog på klippan och därur strömmade vatten.
För mig väcker böckerna och tankarna kraft och inspiration. Kanske är det inte så konstigt att jag alltid har älskat att vara bland klipporna. Jag skrev ett blogginlägg – En dag på klipporna- om min känsla inför detta förra året.
Liv, död, månen, gudinnan, stenen, altaret – spännande kopplingar och mer finns det. Bland annat “skeppsformen” men mer om det vid ett annat tillfälle.
En gång i tiden var stenar profetiska – “stenar som talar”. Ur stenen kom oraklets eller gudomens röst.
Stenar talar nog alltjämt, men vad blev det av lyssnarkonsten? Och varför slutade vi att vörda våra nordiska gråberg, de som anses vara bland jordklotets äldsta?