Att ha respekt för sin ilska…har du det? Att hantera sin ilska….kan du det?
Att känna sin ilska…kan du det?
Just det där sista…att känna sin ilska…verkar vara en svår nöt för många. Fortfarande går vi omkring med upplevelser som talar om för oss att det inte är okey att vara arg, framförallt inte att visa sin ilska. Känslan – det får konsekvenser – verkar sättas in omedelbart, egentligen utan att vi är medvetna om det.
Idag överöses vi har citat och affirmationer som å ena sidan talar om att vi ‘ska’ vara positiva och se kärleken i allt å andra sidan acceptera och få utlopp för alla våra känslor för vi ska inte förringa oss själva.
Men ‘acceptera’ verkar vara synonymt med ” att ta död på den illa kvickt ” när det gäller ilskan. Många sätter likhetstecken mellan ilska och ‘bitterfitta’, ‘gnällkärring’, ‘har du PMS eller?’ ‘klimakteriekärring’. För det är just om den kvinnliga ilskan jag skriver om.
Jag är fullständigt övertygad om att det finns män som inte heller de har respekt för sin ilska men trots allt tror jag att det fortfarande är kvinnor ( åtminstone de lite äldre ) som har svårast för att se sin egen ilska som något sunt.
Men trots att vi vill göra allt för att förtränga ilskan är det knappast den lösning som är det bästa. Jag tror att det var Clarissa Pinkola Estés som sa att förtränga ilskan är som att hälla glöd i en jutesäck. Inte heller är det en bra idé att “hålla fast glöden för att kunna kasta iväg den på någon annan” som är ett citat som är tillägnat Buddha. Glöden skadar bara oss själva.
Så vad i hela friden ska vi göra med den känslan som vi knappt är medvetna om att vi har? För den finns där och när vi blir påminda om vad som är orsaken till den börjar vi återigen älta och gnissla tänder. Och allt som vi gör under perioden då det finns i sinnet är färgat av den ilskan. Och har vi då inte ens möjlighet att lägga ilskan åt sidan en stund – att lära ilskan ha tålamod – kommer vår existens, vår kreativitet drivas av den.
Som egentligen allt annat som handlar om de känslor och reaktioner vi har tror jag på att det finns två sidor. Jag tror att om vi bara har tålamod med oss själva, om vi bara har tillräckligt mycket självrespekt kan vi även se på vår ilska med respektfulla ögon.
För ilskan är ingen tam liten figur, det är en vild del av oss själva som kräver att vi ser den. Att vi tar den på allvar och att vi närmar oss den med värdighet.
Och min erfarenhet är att det första steget är att bli medveten om att den finns. Först då börjar den omvandlingsprocess som kan innebära att ilskan blir startskotten och grunden för något nytt.
Mitt möte med Hekates hundar 
Vi är våra förmödrar
Att vara ensam, udda och ledsen
Broar
Varför ett altare?
Vilken lycka att få vara
Vilka spår lämnar du efter dig?
Not logged in