Påsken är här. I Göteborg så har solen strålat de senaste dagarna och man kan ana att våren är på väg. Även om vi då och då får kalla dagar och nätter märker man att naturen förändras.
Och förändras gör även vi. Det är egentligen fantastisk hur vi går hand i hand med naturen och dess skiftningar. Hur påverkade vi är och blir av vår omgivning.
När våren är på väg börjar ryggar rätas, nacken är mer på den plats där den ska finnas och ansikten börjar synas och ögon möts. En tid för möten.
Sinnet öppnas precis som knopparna på träden. Och det kan göra ont att öppnas, många får en släng av vårdeppighet, andra får lite stress i blicken och många bara går omkring och glittrar och ler.
Våren och påsken handlar väldigt mycket om fertilitet. Att födas igen och när något föds är det något annat som dör. På olika sätt.
Denna påsk blir det många tankar om detta, liv och död. Anna Stråhlén, vän, kollega och en fd elev gick bort för några veckor sedan. På lördag, påskafton, är det hennes 40-årsdag. Det är svårt att inse att en person ena dagen finns där för att en timma senare inte göra det längre. Eller till och med en sekund senare.
I går kväll när jag kom hem från ett Nia pass upplevde jag henne väldigt närvarande. Sorg blandades med en väldigt levande känsla. För Anna var väldigt levande. Det betyder inte att hon alltid var glad och lycklig utan att hon var väldigt levande.
Och jag kände väldigt tydligt hur det är jag som väljer hur jag vill att just det här ägget ska bli. Ägget som idag blir en symbol för erfarenheten och sorgen efter Anna.
Det är jag som väljer vilka färger och former det ska ha, att ägget är ett ägg kan jag inte göra något åt, men jag kan välja hur jag vårdar det.
Precis som påsken på något sätt handlar om hur vi vårdar livet och hur vi vårdar döden.
För min upplevelse är att om jag inte kan vårda döden då får jag svårt att vårda livet.
