Steven DaLuz

För länge sedan dök mitt intresse upp för Gudinnan. Vår patriarkaliska kyrka har inte fångat mitt intresse och jag har funderat över vilken betydelse det har för oss kvinnor att inte känna igen oss i den Gudsbild som ges.

Personligen kan jag fortfarande inte riktigt identifiera mina andliga upplevelser som vare sig feminina eller maskulina om man nu ska sätta ett genus på dem, men många gör detta. Benämningen Gud är alltför behäftad med innebörder som hänvisar till Fadern, den maskulina principen och därför väljer många kvinnor i dag Gudinnan då de ska beskriva sina inre andliga upplevelser.

Gudinnan är inte längre, som Petra Juno skriver i sin avhandling “ Den levande Gudinnan” något vi har med oss när vi föds, det är snarare en aktiv handling från kvinnan som söker något att identifiera sig med.

Jag känner en släktskap med Gudinnan, jag känner igen mig själv i de arketyper och i de myter som finns och jag hittar mycket matnyttigt i denna symboliska världen. Detta gör att jag hittar en botten i mig själv, plötsligt så hittar jag ett sammanhang där jag kan finnas. Många gör som jag, finner sig själv både på ett psykologiskt/känslomässigt plan och att detta ger en form av andlig upplevelse.
Och många ser Gudinnan som enbart en andlig upplevelse, något som är svårt att formulera med ord och något som kan jämföras med samma religiösa upplevelser som den kristna Guden har gett till många.

Och att söka något som är “högre”, en förklaring eller något som kan hjälpa till med att sätta ord på inre andliga upplevelser är det många som gör idag. Och lika många är det idag som hävdar att vi måste förändra vår syn på världen och hur vi förhåller oss till varandra och naturen. Ett mer feminint förhållningssätt är vanliga ord i det här sammanhanget.

Kanske det här feminina förhållningssättet först och främst behöver komma från kvinnan? Jaho, skriker mitt inre samtidigt som jag skriver det här. Är det inte det feminina som är förtryckt? Är det inte kvinnor som kommer i andra hand oavsett om det handlar om lön, religion eller när det kommer till att beskriva vad en människa är? Är det inte mannen som bör förändra sin syn och samtidigt behöver förändra fördelning och de normer som råder idag?

Min första respons på min egen tanke är att då överlåter jag ju faktiskt makten och en uppfattning att det är mannen som styr tillbaka mannen igen! Jag, som kvinna, är beroende av att någon annan förändrar för att mitt värde ska förändras.

Självklart känner jag att detta är något som behöver förändras från båda håll. Värderingar behöver förändras från grunden. Våra normer behöver ses över. Men…samtidigt ser jag det som att det blir ingen förändring om inte kvinnan förändrar sitt förhållningssätt till sig själv.

Och kan det vara så att kvinnans förhållningssätt som hon har till sig själv idag en gång startade med den solarisering som påbörjades någonstans runt 4000 år fKr?

Sakta men säkert har vi ärvt den syn som männen gav oss då det patriarkala väldet började. Ifrån att vi hade samhällen där vi var ett med de naturliga cyklerna, där Modern vördades (och där vi satte liv, död och återfödelse i samband med kvinnan ) så gick vi över till en världsbild där solen var mest framträdande som en manlig symbol.

Mörkret och månen förpassades till ondskans värld som till varje pris skulle underkuvas och vaktas på. Symboler som sattes samman med Gudinnans makt överfördes till Gudar och kvinnliga symboler såsom exempelvis ormen förvandlades till ondskans attribut.

Moder Jord skändades, kvinnor togs till slavar och kvinnan blev till något som mannen behärskade och rådde över.
I stället för att vörda livet och följa de naturliga cyklerna införde man hierarkiska samhällen där krigsgudar hade makten. Gudinnorna blev våldtagna och fick bli mindre viktiga gemåler till de styrande Gudarna. Kanske kan man även välja att se Zeus förlossning av sin dotter Athena som ett led att ta ifrån kvinnan symbolen som livgivare. Till och med det kunde mannen, föda fram liv.

Det vanligaste var dock att männen skapade liv med ord. Logos blev en del av det som vi idag kan se att vi avgudar. Det är inte bara i vår bibel vi kan hitta ordet som den skapande makten utan det startade långt innan vi fick texten;

Och Gud sade: Varde ljus” och det vart ljus.

Och Gud såg att ljuset var gott;

Och Gud skilde ljuset från mörkret.

Mörkret som från tidens begynnelse har setts som alltet, det skapande universumet, som Modern och kvinnan. Och kvinnan skapades med hjälp av ordet som ond, som något som ska förtryckas till varje pris, som inte har en plats i kyrkan och som underdånigt ska böja sig för logos, för den manliga makten.

Och vi har böjt oss. Vi har tappat vårt ursprungliga arv som den som ger liv. Vi har förtryckt vår inneboende tillhörighet med den cykliska naturen. Vi har blivit mörkret såsom det beskrivs i den patriarkaliska världen, vi är skuggan.

alys-caviness

Och kanske är det så att det är först när vi kan börja acceptera våra skuggor som vi kan återfå den kraft som vi en gång föddes med?

När vi kvinnor inser att det är oss själva vi är rädda för kanske världen kan förändras igen. När vi återtar vår egen natur, det är då vi kanske ser vårt eget värde.
Någonstans är det väl kanske alltid så att vi bör börja med oss själva för att en större förändring ska ske. (Och idag är det ju väl dokumenterat den kraft som startar när vi integrerar en upplevelse djupt inom oss själva.
Är jag lycklig är sannolikheten stor att min granne är lycklig och så vidare i flera steg.)

Kanske behöver vi en plats där vår andlighet hör hemma, där vi inte är förpassade till utsidan eller välkomnas in i en samhörighet som är strikt styrd av manliga regler?

Kanske behöver vi också öppna upp för att välkomna mannen in i detta mysterium som har med Livskällan att göra men först behöver vi hitta vår egen tillhörighet till denna. Patriarkatet har trots allt berövat mannen denna upplevelse. Eller är det tvärtom? Att mannen bör stiga tillbaka från ordet och logos till mytos och upplevelsen först?

Jag blir lycklig när jag hittar en textrad som Eva Björkander Mannheimer har skrivit, vilket i sin tur är ett citat från Kerenyi;

 Allt liv har både maskulint och feminint ursprung. Men den västerländska, patriarkala civilisationen byggdes upp som en motpol till naturen, naturprocesserna, som därmed blev identifierade enbart med den feminina principen.

Hon fortsätter;

Det är de positiva, fruktbara, skapande aspekterna av den forna Gudinnan som är den skuggsida som idag tränger sig på och “inkarneras” i mångas psyke.

Eva citerar även Jung som i samband med sin diskussion om Gud menar;

Den oundgängliga mörka aspekten, skuggsidan, har utelämnats eller skalats bort och den feminina principen saknas.

Människan måste finna sätt och metoder att förena de gudomliga motpolerna inom sig själv.

Är det därför vi är så rädda för vår skuggsida idag? För att vi förknippar den med den feminina makten? För att den är ett måste att se idag då vi inte kan undgå att se hur vi ödelägger våra liv genom att utarma jorden?

Tja, det här var bara början på en del tankar och jag kommer att skriva vidare för att se vart min egen känsla leder till. Det är en spännande process och några bestämda slutsatser är inte tagna vilket gör att jag nyfiket ser fram emot min egna fortsättning.