och släppte taget. Jag tog sats och landade rakt i mig själv.
Precis så blev det. Med en duns befann jag mig i mig själv. I alla de där känslorna, obekväma och bekväma, bekräftade och obekräftade befann jag mig plötsligt.
Sedan dess har jag fortsatt att befinna mig just där, i mitten av allt det som är jag. Inte är det smärtfritt men det är också den mest underbara befriande känsla som jag någonsin upplevt.
Och det underliga är att det liksom inte går att ta sig själv tillbaka till det som en gång varit. Har man väl tagit sats och hoppat går det inte att ha låtit bli att hoppa.
Hur jag än vrider på mig så ser jag det som är jag. Jag ser mig själv mitt i ilskan och sorgen. Jag ser mig själv i de lyckliga ögonblicken. I alla de ögonblick som finns i vårt känslomässiga register, då är jag där och ser mig själv.
De lyckas liksom inte smita förbi mitt radar längre utan det är snarare så att det är jag som är radarn. Jag har koll.
Att ha koll är inte samma sak som att det är möjligt att bestämma sig för att inte vara ledsen, olycklig samt alla de där känslorna som är mindre roliga att dras med. Snarare så att när jag är det så scannar radarn av och berättar för mig att nu har du känslor som är arga. Inte nog med det,,oftast har radarn mage nog att tydligt visa för mig att ilskan bottnar i ett beteende hos mig själv.
Det är enkelt att vara i sig själv och det enkla är det svåraste du någon gång kan vara i.
Att ta sats och hoppa rakt in i den invecklade utveckling som det innebär att landa i sig själv är värt allt. För det finns inget som är så smärtsamt och samtidigt så fullständigt underbart som att lyckas få syn på sig själv.
Lycka till med ditt hopp!
Mitt möte med Hekates hundar 
Vi är våra förmödrar
Att vara ensam, udda och ledsen
Broar
Varför ett altare?
Vilken lycka att få vara
Vilka spår lämnar du efter dig?
Not logged in