Då och då upplever jag stunder av ren lycka. Dessa stunder kan komma plötsligt i min vardag och de kan komma i en meditation. Stunden har samma lätthet som jag kan förnimma bilden här har men annars så har jag svårt för att sätta ord på den.
Dess intensitet är kvar så länge jag är kvar i stunden och därefter klingar den sakta av. Varje gång som den försvinner upplever jag en sorg, en förlust och saknad. Jag önskar att jag skulle kunna ha den kvar hela tiden.
Jag har ingen tyngdkänsla så det är som att befinna sig under vatten, jag kan känna att den finns runt omkring men jag kan egentligen inte hålla i den. Jag känner dess substans och jag kan se att varje rörelse som jag gör innebär att något påverkas. Ju mer jag försöker sätta ord på det desto mer märker jag att det liknar en undervattenupplevelse.
Det är stunder som får mig att inse att mitt medvetande är så mycket mer än vad jag använder mig av. Stunder som får mig att inse att jag ofta glömmer av att komma ihåg att jag är värd att älskas. För i det ögonblicket är jag älskad, av mig och något som inte går att beskriva.
Jag är och mitt varande påverkar allt det som är runt mig. Jag fyller en plats och varje rörelse och varje tanke skickar ut en våg som innebär något för min omgivning.
Varje gång blir jag djupt ödmjuk över livet, för just den här upplevelsen är synonymt med liv. Jag kan inte hitta ett ord som beskriver det mer. Det är liv, allt och ingenting i ett.