Oj då! Shit! Aj då! Hoppsan!..Detta är uttryck som hörs allt oftare utifrån köket när mannen står o lagar mat.
Denna gång blev jag dock lite orolig då han tillredde en av de maträtter som jag absolut bara älskar och som han gör så bra.
Den här gången var det inte saltet det gällde utan vitpepparn. Oftare och oftare kommer de där “små” uttrycken och då gäller det alltså kryddningen.
Glasögon, sa han när jag kikade fram bakom köksskåpet. Jag måste köpa glasögon.
Nu för tiden är kryddningen det som far illa av en syn som förändrar sig med åren.
Samtalet fortsatte senare när vi väl åt middagen ( som var utsökt som vanligt ) och nu gällde det alla dessa små texter på burkar och förpackningar i butikerna. Och hur lång tid det nu tar för honom att få grepp på vad i hela friden det står på burkarna. Hur han går i gångarna för att försöka hitta en ljuskälla där han möjligtvis kan gissa sig till vad det står på dem. ( lätt överdrivet naturligtvis)
Min mans tankegångar liknar ingen annans,,jag lovar. Han kan göra mig fullkomligt perplex med sina underliga slutsatser ibland. Slutsatser som för honom är fullständigt logiska och naturliga.
Samtalet slutar i alla fall med att han bekymrar sig över hur det kommer att bli när vi sitter där en aning äldre än vad vi idag är. Han oroar sig över hur livet blir när jag blir dement (?) och lever mina bildminnen som då skulle vara samma sak som att mina drömmar är det som är verkligheten som är kvar och han som dement ( ? ) lever med ord som då är det som han har kvar.
Tja..vad säger man?!..Och han tycker att jag är underlig o udda!
Jag är villig att försöka förstå min man.
Kram
Malou
