Ibland låter jag mina känslor härja vilt med mig. Jag brukar prata mycket om att inte låta känslan äga dig utan att det är du som har känslor och att det är du som har verktygen för att hantera detta. O det är sant helt och hållet..men ibland låter jag känslan äga mig enbart för att det finns något underligt smärtsamt behov av att ge sig hän.
Jag brukar ta emot det som är,,acceptera att det finns och sedan släppa iväg dem igen. Men ibland låter jag dem inte gå utan tar upplevelsen och roterar den inom mig. Jag accepterar inte till fullo utan låter den härja runt i mig. Framförallt till musik.
Någon som känner igen sig? Eller är det bara jag som ägnar mig åt de här på något sätt ljuvliga smärtupplevelserna? Upplevelser som är fyllda av liv.
Musiken plockar upp det som inte är accepterat ännu och jag låter det få fritt spelrum. Tonerna som fyller mitt sinne tillåter känslan att växa till ett crescendo i mitt inre. Det river o sliter och jag brukar ge mig hän. Kroppen vet hur den vill röra sig, det finns inga inövade steg som gäller. Jag virvlar runt ena sekunden för att i nästa stå stilla och vagga. Det som är sårat och skadat får utrymme att uttrycka sig. Armarna gråter och fötterna pratar om styrka och balans.
Så småningom känner jag att den vilda inom mig tar över och det blir en stillhet i den okontrollerade rörelsen. Den vildas styrka visar sin kraft och jag blir återigen varse att hon finns där som alltid i bakgrunden för att träda fram när det är dags. Hon ser till att jag gräver ner fötterna i den myllan jag behöver vara i. Upplevelsen lättar och den blir till fullo accepterad och rinner sakta iväg utan motstånd.
Jag är villig att vara i och acceptera det som jag behöver för att överlämna mig till mig själv.
Kram
Malou
……………………
Bild: Tavla Dansande kvinnor av konstnär Henry Johannes