Det är kanske inte det roligaste att läsa om död och begravningar men döden är en realitet för oss alla. Det är väl egentligen det enda som vi med säkerhet vet att vi alla ska få erfara. Och ju mer vi pratar om döden och har den nära oss, ju mer upplever i alla fall jag livet som väldigt närvarande.
Och trots att det var på min väns begravning så var hon väldigt levande där. Jag tror inte att det fanns några platser lediga i kyrkan och faktum är att de hade ställt ut extra stolar. När jag var framme vid hennes kista så sa en man som var med framme – Ja, du Asta, det ska vara du som fyller en kyrka.
Det är en otroligt uppskattad kvinna som nu har gått över.
Dagen innan hon gick bort var jag där och när jag kramade henne innan jag gick viskade hon till mig,,-Vi ses, jag kommer på besök.
Det var något som vi delade, tron på att själen är bosatt för en kort tid i den här fysiska världen och att något annat väntar. Nu är hon där,,nu vet hon vad det var som väntade.
Hennes egna ord finns som avskedsord på minnesbladet;
Om Du ropar
Om Du viskar
Om Du andas mitt namn
Så kommer jag
var Du än är
- Asta
