Det här känner jag igen…Oron och brist på tillit.
Hur jag eller andra också för den delen har en tendens att måla upp bilder av förlopp som överhuvudtaget inte händer.
Vad är det som gör att man ständigt plågar sig själv med alla dessa tankar?
Tankar som förvandlas till känslor och som i sin tur gör att magen gör loopar, sinnet blir helt ofokuserat och en hel dag bara kan försvinna i en dimma av obehag.
Självplågeri i allra högsta drag.
Vi drar ständigt slutsatser i vårt liv. Det är svårt för oss att låta bli. 1+1 är 2 eller så har vi bestämt oss för att det blir 3. Oavsett vilket så drar vi en slutsats från det vi hör, ser eller känner. Slutsatserna bestämmer de val vi gör och med detta så formar de också vårt beteende och vårt beteende påverkar vår omgivning som i sin tur KAN leda till att vår slutsats kan bli en profetia …eller inte.
Jag vet inte hur du gör när du har brist på tillit men jag försöker ta ett steg tillbaka och fundera över situationen igen..finns det någon rim och reson i det jag tänker? Hur sannolikt är det att det inträffar? Och har jag någon kontroll över den situationen?
Och är det intressant för mig? Kan jag lägga mitt fokus på något annat i stället och istället arbeta mot det målet?
Det sista är betydligt bättre för min egen del och har underlättat mycket när det gäller oro rent allmänt,,framförallt om det är oro över något som jag egentligen inte har en aning om det stämmer eller ej…
