Idag har jag en dag där jag gärna skulle vilja se flera av de personer som gått över på den här bänken.
Visst känns det som att den väntar på någon speciell?
Det finns några armar jag skulle vilja känna om mig igen, några röster jag åter vill höra.
Det spelar ingen roll om jag kan förnimma dessa personer, det spelar ingen roll om jag kan “prata” med dem. Ibland gör detta till och med saknaden större.
Jag vill ha dem här hos mig, just nu. Lyssnande på mig och sedan sägandes,,,jag vet, kom hit så får du en kram.
Ibland är det lilla barnet i mig bara väldigt liten.
