Fotot väcker medkänsla, minnen men även känslan av nuet hos mig. Denna lilla ficka som kryper ihop som i sin mammas mage.
Jag vet hur det är att vara liten, ensam och utsatt. Jag vet hur det är att växa upp och vara utan. Hur det är att hitta styrkan och modet att fortsätta växa. Men oavsett hur stark och modig du är finns saknaden av någon.
I saknaden av någon blir man ofta udda…det sker på många olika sätt…men udda som lika gärna kan vara att man syns väldigt mycket eller ingenting. Och framförallt så känner man sig själv som udda och ensam.
Som ensam utvecklar man en hel del försvar och en hel del styrkor. Styrkor man lär sig att använda för att överleva.
Jag är glad för mina styrkor och jag är ledsen över att de finns. För styrkorna innebär en förmåga att bära. Bära erfarenheter ensam, utan att dela. Det tar tid att lära sig motsatsen eftersom motsatsen hade varit lika med känslomässig död som liten. Det tar tid och kräver en oändlig massa tålamod.
Även idag får jag upplevelsen av att jag önskar att jag var liten och kunde krypa ihop i en mammas famn. Att det inte är jag som behöver konfrontera och vara stark. Att det är jag som blir vaggad. Även idag får jag upplevelsen av att vara ensam och udda.
Men jag är jag, på gott och på ont. Den som verkligen ser mig ser också det. Ser att jag är vuxen men också liten ibland, ser att jag är stark när jag skulle behöva vara svag och tvärtom.
Not logged in
Så är det! Varm kram finaste Malou.