Det är svårt att göra saker enkelt.

Kanske ser det ut så eftersom alla inte har den personligheten som anser att det finns rätt och så finns det fel. Många ser och upplever gråskalan därimellan.

Det ska ju vara enkelt att göra rätt saker men ofta, ofta är det inte det. Många gånger för att de rätta sakerna inte finns i medvetandet och många gånger för att de rätta och enkla sakerna är alltför svåra att verkligen genomföra.

Är man ledsen är det bara att gaska upp sig!..Jo, du. Hur många gånger har man inte blivit lite lätt frustrerad över att höra det?!

Det finns de som klarar av att slänga ifrån sig känslor, det finns de som inte blir påverkade alls men det finns också de som är belastade med en hel radda orsaker till att det inte blir enkelt att förändra en situation.

Det ligger alltför mycket i bagaget som inte är bearbetat och det är också möjligt att man inte ens vet om orsakerna till att saker är svårt att förändra.

Att säga nej när man inte vill eller kan göra något är ju enkelt. Eller? Det är ju jätte enkelt att uttala det där nejet och kort är det också.

Varför är det då så svårt när det är enkelt? För att det finns en hel radda orsaker och rädslor som förhindrar det. Därför gör vi det så svårt för oss och tar den enkla vägen och låter bli att säga nej.

För vi tycker ju att vi borde vilja..vi tycker ju att vi borde hjälpa till..vi får ju dåligt samvete och känner oss som dåliga personer om vi skulle säga nej…och är det inte så att det är vår plikt att göra…

Varför skriver jag det här? Jo, för att jag är en aning frustrerad över de personer som självsäkert och starkt pratar om att det handlar om att bara göra. Ungefär som om man kunde knäppa med fingrarna och så är det gjort sedan.

För många handlar det om lång tid med egna processer innan man kommer till den där punkten att man tar tag i de där situationerna.

Hade det enkla varit enkelt att göra hade vi idag inte behövt några terapeuter, vi hade inte behövt några utvecklingskurser.

Men än en person behöver få insikt om att det finns många som ger upp och känner sig som förlorare redan innan de startat upp för att man säger att det är bara.

Det är enkelt…men insikt behövs för att det enkla är svårt.

“You cannot push anyone up the ladder unless he is willing to climb.”

— Andrew Carnegie

Det här påminner mig om alla de gånger som någon sagt en “sanning” till mig. Gång på gång kan detta ha upprepats men det är inte förrän “sanningen” har fått rötter inom mig själv som jag kan ta till mig innehållet.

Samma är det med stegen,,det finns ingen som kan få upp mig om jag inte själv känner att det är värt allt att klättra upp.

Och inte att förglömma,,stegen/sanningen som är det uppenbara för någon annan betyder inte att det nödvändigtvis är den stege/sanning som är rätt för mig att ta till mig.

Positiva känslor ger en större möjlighet att se helhet än om du är negativ. Jopp, så är det. Studier visar att om du är på ett gott humör är det enklare för dig att lära dig nya saker och tänka bredare. Negativt tänkande hör mer ihop med kamp och flykt faser och får dig att titta mer på detaljer.

Om du mår gott och trivs med ditt liv har du större tillgång till din kreativitet och löser problem som du ställs inför snabbare och enklare än om du är mindre lycklig så att säga.

Vad är det då som kan få dig att vara i dessa positiva faser? Jag har skrivit andra blogginlägg om detta som du kan läsa om du vill, bland annat Hjärnan gillar att ha kul och Är du lycklig.

Men kort och gott hittar du till ett välmående om du ser till att sköter om din fysiska hälsa, motion alltså. Att du ser till att vårda dina relationer och att du utövar tacksamhet. Det är de saker som har stöd i forskningen.

Att befinna sig i sammanhang där man gör “gott” är även det något som främjar det egna välmåendet. Nu handlar det inte om att göra en enstaka god gärning utan att göra gott kontinuerligt och allra helst då i sammanhang där du socialt interagerar med andra. Det ger inte samma effekt om du skickar in ett bidrag då och då utan du behöver uppleva att du verkligen gör en skillnad.

Vad jag tycker är fantastiskt och som jag tycker att vi behöver föra fram mer i ljuset är att det är inte speciellt svåra saker som ser till att vi mår bättre eller hur? Det krävs lite arbete eftersom positiva tankar kräver lite mer insats från dig själv än negativa men det går.

Att se till att motionera kostar inga pengar…att vårda relationer, inga kostnader där heller..och att göra gott, inga kostnader. Det handlar om du har lust att prioritera din tid, din hälsa för att du själv ska kunna må bra helt enkelt.

Det finns ingen annan än du själv som kan göra dig lycklig och välmående. Du har ansvaret för din positiva inställning själv. Så varför inte börja promenera, le och tala om för de du har omkring dig att du bryr dig och leta reda på ett projekt där du känner att du gör gott och du ska snart känna hur din kreativitet och lust till livet ökar.

Så, då har jag stängt igen pärmen på boken “Mellan människor” skriven av Anna Eriksson Skarin.

Det var med en viss bävan och samtidigt med pirrande förväntan som jag startade upp läsningen av denna 419 sidor långa bok. Det blev inte tunga eller jobbiga 419 sidor.

Eftersom jag känner Anna, inte bara som vän utan även i en annan roll, var det inte enkelt för mig att börja läsa. Jag har all förtroende för Anna och hennes kapacitet men jag hade en inre oro..tänk om jag inte tycker om boken, inte håller med om hennes berättelse?

Ja, ni vet alla de där funderingarna som man kan ha om personer man känner och tycker mycket om. En nervös anspänning helt enkelt.

Och jag tycker om, tycker mycket om boken. Jag har inte den situationen i livet som skulle göra att jag omedelbart kan identifiera mig med huvudpersonerna i boken, jag är vare sig 30 eller nybliven mamma och därför blir jag glad när jag upptäcker att Anna har lyckats att skriva så att de yttre omständigheterna runt dessa två huvudpersoner är det som skickligt leder in på de inre omständigheterna.

Hennes sätt att beskriva personerna och de händelser som utspelar sig gör att jag som läsare känner mig fri att ta djupa andetag. Det är inte en gastkramande läsning som gör att andningen sluter sig utan snarare tvärtom, den gör mig rakare i ryggen och luften får fritt spelrum i lungorna. Historien får mig att då och då lägga ifrån mig boken för att fundera, vem är den där Sara egentligen? Hur fångar hon upp alla idéer och hur får hon världen att snurra så att det passar just henne?

Boken väcker lust till att skapa och för mig som är över 50 väcker den då och då ett litet leende när jag känner igen upplevelsen av upptäcka något nytt.

Den är på sina ställen naket ärlig i sin beskrivning och det modet att pränta ner tankar som inte alltid är så bekväma önskar jag att fler författare har.

Slutet är precis så som man önskar sig slutet på en bok..oväntat, spännande och så att man nästan kan känna smaken av uppföljaren.

Jag ser fram emot nästa del och rekommenderar dig till att läsa boken “Mellan människor”. Det är en bok som väcker lust och kreativitet och berikar definitivt det inre livet.

“You will recognize your own path when you come upon it, because you will suddenly have all the energy and imagination you will ever need.” – Jerry Gillies

Jaaa,,skriker mitt hjärta. Det är just detta som vi vill att du ska upptäcka.

Månen kan hjälpa dig med just detta. Hjälpa dig att hitta just din väg där du har all den energi och all den fantasi och föreställningsförmåga som du behöver i livet.

Månen är inte bara en symbol för ditt inre, den är också väldigt fysiskt påtaglig med sin kraft.

Titta efter hennes faser..och dina

Se hur hon använder sig av hela månaden för att fullborda ett varv.

Hur hon låter sin dragningskraft arbeta. Hur hon alltid finns även om hon inte alltid syns.

Titta på de Gudinnor som sedan tusentals år varit hennes följeslagare. Hur Gudinnornas personlighet, kunskaper och visdom smälter samman med månens. Det är ingen slump och ingen saga, det är meningsbärande myter.

Allt detta kan hjälpa dig så att du hittar just din stig, den som för just dig till ett levande liv.

Jag har gett mig själv ett uppdrag…under en veckas tid ska olika perioder..olika jag få göra sin röst hörd..

Och nog gör de sig hörda minsann..tänk vad mycket det händer när man går tillbaka och verkligen lyssnar på sig själv.

Under veckan har jag pratat med en del som är både mogen och barnslig.

En del som kan räcka ut tungan åt världen, som inte har lust att finna sig i det som är normen för uppföranden för att bli accepterad, men också som då och då använder det för att orden inte plötsligt finns. Orden som egentligen vill säga att nu sårar du mig…eller ord som inte kan förklara ett annat uttalande eller beteende.

I samma gest finns både försvar och attack..och är något av dessa egentligen det optimala?

Jag tror att man behöver lära sig räcka ut tungan då och då. Livet ska vara roligt och energigivande. Men som allt annat behövs det balans. Att ständigt befinna sig i det tungutsträckande stadiet är vare sig roligt och energigivande,,snarare tvärtom.

Jag har upptäckt en del av mig som gärna går in i en gammal roll. När omgivningen inte har märkt att en förändring har skett och man själv inte heller låtit omgivningen märka det heller.

Vissa omgivningar triggar igång det gamla helt enkelt och tar man inte ett steg bakåt och observerar sig själv upptäcker man det inte utan man går bara hem med en fadd smak i munnen utan att veta varifrån den kommer.

Pilutta dig säger en annan del av mig själv..här får du för att du inte tar dig själv på allvar..för att du låter andra förstå att du själv inte är så viktig.

Jag pratar med en del som både är livskraftig, lekfull, mot-strömmen och samtidig ledsen, sårad och energidränerande.

Jo, nog har det varit givande samtal minsann och några till hinner jag nog med innan veckan tagit slut.

Det spruckna vattenkruset

Det var en gång en man som hade två vattenkrus. Krusen fäste han i vardera änden i en lång pinne, som han la över axlarna varje morgon när han gick för att hämta vatten från floden.

Det ena kruset var i perfekt skick, medan det andra hade en stor spricka som gjorde att kruset bara var halvfullt efter promenaden från floden till huset.

En dag, när mannen höll på att fylla krusen i floden, kunde det spruckna kruset inte vara tyst längre.

Jag skäms så förskräckligt, grät kruset. Jag gör ett uselt jobb. På grund av min spricka får du bara hälften så mycket vatten av mig som du borde. Jag känner mig misslyckad!

Jag visste inte att du kände så här, svarade mannen bekymrat. Men gör mig en tjänst. På vägen tillbaka till huset, titta då noga på vägen.

När de kommit tillbaka till huset frågade mannen:

Lade du märke till de vackra blommorna vid vägkanten?

Ja, snyftade kruset.

Lade du märke till att de bara växte på din sida av vägen? Du förstår, jag har alltid vetat om din spricka. Därför planterade jag blommor vid vägkanten, som du har vattnat varje dag. Om du inte varit som du är, skulle jag inte varje dag kunnat plocka blommor och sätta på bordet. Utan din spricka, skulle både vägkanten och huset saknat denna blomsterprakt!  

Jag mötte en något frustrerad “nykursad” ledare häromdagen minsann…..

Det är många som vill bli kompetenta ledare. Det är många som går olika ledarskapskurser. Det är även många som inte vill eller helt enkelt låter bli ledarrollen.

Många söker tekniker som ska göra att de kan klättra på karriärstegen, få bättre status och bättre lön. Många gör det för ett genuint intresse och många vill utveckla sig själva.

I dag är det allt fler företag som satsar på ledarutveckling som har en lite mer personlig touch. Då och då kommer inslag som riktar sig mot den personliga utvecklingen. Härligt tycker jag eftersom jag vurmar för det.

Här och där upptäcker jag också att det kan uppstå lite krockar av detta. Å ena sidan är det bra för personen som genomgår en utveckling å andra sidan har inte organisationen som skickat iväg personen förändrat sin ledningsriktning. En något förvirrad person kan stå där med förändrade värderingar och en förändrad självbild som inte riktigt passar in längre. Glapp uppstår.

Oundvikligt kanske..tyvärr brukar dock dessa ledarskapsutvecklingskurser enbart vara några dagar per år så ganska snart glider personen in i de gamla vanliga mönstren igen. Nu dock en aning mer frustrerad.

Jag önskar att det skulle satsas än mer på utveckling som gör att de som går in i dessa ledarrollen verkligen utvecklar sitt inre ledarskap innan de tar itu med sitt yttre ledarskap.

För det är ju så att om du kan leda dig själv har du lättare för att leda andra. När du verkligen tror på dig själv och dina möjligheter har du också bättre chans att lyckas.

Och visst måste det vara så att det blir en bättre organisation om det finns ledare där som vet vilka de själva är, som kan stå för sina värderingar, som vet hur de ska kommunicera ut detta och leda andra genom att visa den egna motivationen?

—————————————

Bild:David Castillo Dominici / FreeDigitalPhotos.net

En gammal text som jag tycker är värd att läsas igen.

Rädslor är på tapeten. I så många sammanhang låter vi våra rädslor stå i vägen för oss. Många bagatelliserar sin rädsla, många förlamas av den, många försöker låtsas som om den inte finns, många gör den större än vad den är.

När man har påbörjat ett arbete med sin egen personliga utveckling, själv eller i något kurssammanhang, är det vanligt att synen på sig själv och även på omgivning börjar förändras. Denna förändring väcker ofta rädsla. Rädslan består i många fall av den konflikt som uppstår mellan den känslan av det som vi vill vara/bete oss och hur vi tror att andra vill att vi ska bete oss. Det är så ofta att vi känner oss tvingade att leva upp till andras förväntningar för att bli accepterade. Rädslan för att bli avvisad är så stor och så vanlig.

Vad som också är vanligt, när dom väl vågar visa vem dom är och vad dom vill, är att den rädslan är överdriven. Men det vill till att våga! Våga se rädslan, möta rädslan och framförallt hantera rädslan.

Ett sätt att hantera rädslan är att se positivt på den. Jag läste en bok för ganska länge sedan, kan tyvärr inte påminna mig vilken det var, som fångade mitt intresse angående synen på rädsla. Författaren pratade där om att ändra sin syn och låta rädslan bli positiv. Att se rädslan som en faktor som hjälper dig att utvecklas. Att det var möjligt att till och med bli stimulerad på ett positivt sätt när rädslan uppenbarade sig. Jag arbetar själv med den här metoden, jag hanterar mina rädslor som en positiv utvecklingsmöjlighet. Den ger möjlighet att få en djupare inblick i mig själv.

Följande text hämtade jag från den här boken och har haft sedan dess som en påminnelse till mig själv.

” I boken Fruktan och bävan säger filosofen Kierkegaard att “

”rädslan alltid ska uppfattas som ett steg på vägen mot frihet. Frihet är målet för personlig utveckling och Kierkegaard definierar frihet som valmöjligheter.”

Rädslan förhindrar mig att göra det som är bäst för mig, den låser in mig i en liten box och tillåter mig inte att välja själv. Jag låter rädslan välja för mig. Och mitt val är att inte låta min rädsla låsa in mig. Jag vill inte låta min känsla regera över mig.

Så ett råd från mig är att försöka se rädslan som en positiv utvecklingsmöjlighet.

———————————————-

bild:wall.alphacoders

Ja, så är de det där med positiva tankar. Visst kan man bli irriterad över alla muntra tillrop och klämkäcka citat? Framförallt om man tillhör en av dem som använder facebook dagligen. Där kan man bli överöst av dessa positiva hejarklacksremsor minsann.

Men handen på hjärtat..vad är det som triggas igång när man blir irriterad över detta? Jag vet och jag sitter där själv ibland och tycker att det är ett citat för mycket av det goda…och jag vet också att det är min egen upplevelse av att vara ett offer för omständigheterna som gör denna upplevelse.

Livet är minsann inte enkelt, punkt!…Nej, det är det absolut inte och något som inte heller är enkelt, långt därifrån faktiskt är att leva de klämkäcka citaten.

Det krävs kraft, styrka och ett j-dra anamma för att klara det. Ofta,,och jag säger inte alltid, är det enklare att leva kvar i en värld där det är som det är och inga förändringar kommer någonsin att ske. Och tankar som – de vet inte hur det är minsann, dyker upp allt för ofta.

Om man bara slänger ur sig en massa citat utan att agera efter dem är det naturligtvis en aning jobbigt. Det är ju som att ge en massa råd till alla andra och göra tvärtom själv.

I samtal har jag fått ta del av personer som varit ledsna och irriterade över alla dessa klämkäcka citat de har fått skickat till sig. Efter en stund har det kommit fram att vad som egentligen ligger bakom känslan, är upplevelsen av att deras egna känslor inte betyder något.

Att få berätta sin egen historia och sina egna upplevelser är viktigt för känslan att få lov att få finnas till.

Det är viktigt att vi inte negligerar andra och begraver dem i uppmuntrade tillrop enbart för att vi själva inte orkar lyssna på känslor som inte skriker hurra, var femte sekund.

Som alltid kommer jag tillbaka till balansen. Att använda sig av positivism för att trycka undan det som man inte orkar lyssna på är inte en bra väg. Att sitta fast i upplevelser som är negativa och slå bort allt som är positivt bara för att man inte orkar lyssna på dem är inte heller det en bra väg.

Som vanligt tror jag att det finns något negativt och positivt i allt och det är våra mönster som avgör hur vi ser på det.