Breath of Creation, Freydoon Rassouli

Skapa din egen dag av betydelse. Andas in din närvaro i din dag.

Ta en stund och stilla dig själv. Låt dig fyllas med trygghet och värme och upptäck vart Gudinnan vill föra dig.

Vilka ord, vilka känslor och vilka bilder får du till dig? Skapa en plats för dig själv inom dig, en plats som du alltid kan återkomma till för att släppa taget och för att ladda dig med styrka och energi.

Ta till dig budskapen från dig själv och ta med dig kraften ut i din vardag.

Ibland dyker det bara upp. De där bilderna som får en omedelbar förankring i sinnet. Minnesspåren startar omedelbart. och så var det när jag alldeles precis fick syn på den här bilden i en status på facebook.

Den vita ormen. Vilken ömsint men ändå så avståndstagande känsla. För visst är ormen ett stort aber för många av oss? Inte speciellt något som de flesta av oss skulle vilja vara nära och absolut inte känna att vi blir transformerade till.

Men det hände för mig. Jag blev en vit orm.

Under min utbildning till symbolterapeut fick vi vara med om alla möjliga övningar för att lära känna alla de sätt som det omedvetna kan kommunicera med oss på. En av övningarna var bland annat trans-dans. Och det blev verkligen en upplevelse.

Trans-dans är att väldigt monotont röra sig till monoton musik kan man säga ( förmodligen finns det i olika varianter men just där och då var det detta som gällde ). Under dansen arbetade vi två och två. En gick in i den meditativa fasen och den andre passade så att man inte skulle stöta in i något eftersom den som gick in i trans blundade.

Jag blundade, tog ett djupt andetag och hörde trummornas rytm. Sakta försvann min välkända omgivning och de dagliga tankarna drog sig mer och mer tillbaka. Plötsligt var det väldigt mörkt och det kändes trångt runt omkring mig. Inget utrymme att göra några rörelser utan jag fick på något sätt lirka mig fram. Jag behövde komma till ytan.

Efter ett litet tag såg jag äntligen ljus och det som höll mig fast luckrades upp. Med ett djupt andetag så såg jag himlen komma fram. Och ljuset stack mig nästan i ögonen. Jag ville sträcka ut mina armar mot skyn och upptäckte snabbt att det kunde jag inte. En snabb, väldigt flyktig känsla av panik växte. Jag kunde inte röra mina armar.

Jag såg mig omkring och jag såg sand. Överallt rödaktig sand och några klippformation lite längre bort. Huvudet svängde runt och det var då jag plötsligt insåg att det var något udda med mitt sätt att röra mig. Jag såg ner mot vad jag ville ha till mina fötter och jag upptäckte en vit stor ormkropp.

Nej, nej, nej tänkte jag. Inte en orm. Av alla kraftdjur, av alla symboler, inte en orm!

Rent symboliskt tycker jag om ormar, men att upptäcka att man själv är en är inte riktigt detsamma.

Jag försökte ta det lugnt och i bakgrunden hörde jag fortfarande det rytmiska trummandet. Hjärtat kopplade snabbt upp sig i rytmen och jag blev lugn. Lite lätt irriterad men lugn.

Jag såg mig omkring lite mer fokuserat och upptäckte ett antal personer som stod och såg på mig en bit ifrån. Deras uppsyn gav mig intrycket att de var lite frågande men samtidigt inte alls överraskade.

Plötsligt insåg jag att jag pratade med dem. Det var inga problem alls med att höra vad de tänkte och känna vad de upplevde, förmodligen var det likadant för dem eftersom de faktiskt svarade på det jag sa.

De välkomnade mig och sa att de väntat på att jag skulle ta plats i deras tid. Gisses,,jag hade hamnat i Australiens öken och de pratade om Drömtiden. Med ett aha inom mig själv så tänkte jag att det här var ju lite typiskt. Självklart skulle jag hamna i drömtiden.

Jag hade inte släppt min irritation över att vara en orm men fick strax förklaringen av “något” som förmedlade kunskap både till de personer som nu var runt omkring mig och till mig.

Jag var en orm för att det var ormens egenskaper och dess symbolik jag behövde acceptera att jag bar på. Jag var den som transformerades och ständigt föddes på nytt. Jag var den som var kraften och den helande förmågan. Jag var den som ständigt dog för att visa att det krävs död för att liv ska uppstå. Jag hade, vad jag vet i alla fall, maskens egenskaper, att kunna befrukta mig själv. Att kunna delas för att bli två.

En mycket underlig upplevelse, underlig och inte allt igenom bekväm.

Du får ta det goda med det som du upplever som det onda, var det någon som sa. Du har förmågan att kunna kommunicera med många samtidigt utan att vara närvarande. Du har förmågan att kunna visa att döden är nödvändig och att den inte alltid är fysisk. Du går drömmarens väg och på den vägen kommer du att skifta ditt yttre många gånger. Du är en del av allt och du är allt. Du är Gudinnan som skapar och som raserar. Du är en del av oss och vi av dig.

Rösterna började bli svaga och jag ansträngde mig för att höra men något annat började bli starkare och pockade på uppmärksamhet. Jag kände hur det ryckte och plötslig blev jag varse att rytmerna hade förändrats. Det var snabba trumslag och jag visste att det var dags att ge mig iväg.

Innan jag plötsligt kom tillbaka till rummet så kommer jag ihåg att jag tänkte på hur förvånade mina kurskamrater skulle bli av att jag nu var en orm.

Jag öppnade ögonen och det tog lite tid att kunna fokusera på rummet och på min omgivning igen. Under tiden som det nu var min tur att hjälpa min partner fortsatte jag att fundera och försöka ta in min upplevelse.

Bild: okänt ursprung

Förundran är det som väcks inom mig när jag tittar på de bilder och de korta filmer som just nu finns tillgängliga angående Hilma af Klint.

Upp till 1000 verk där ingen har blivit såld och där Hilma af Klints tankar och upplevelser finns dokumenterade. Helt fantastiskt.

Just nu kan 200 av verken ses på Moderna Museet i Stockholm och jag känner att jag bara behöver ta mig dit innan de avslutar utställningen i maj.

Verk som enligt anteckningarna är målade efter eller under meditation och som då föreställer hennes upplevelser.

Och samtidigt när jag tittar så slås jag av de likheter när det kommer till geometriska figurer som jag kan se på målningar efter meditationer eller när man sitter och låter pennan flöda när hjärnan på något sätt är upptagen med annat.

När jag kikar vidare på bilderna upptäcker jag att vid vissa bilder måste jag påminna mig om att andas.

Underbara! 

Bilderna är tagna från nätet , första bilden från nöjesguiden.se, den till vänster längst ner är från mynewsdesk.com och den till höger från stockholmtourist.blogspot.com

foto: Zena Holloway

Då och då upplever jag stunder av ren lycka. Dessa stunder kan komma plötsligt i min vardag och de kan komma i en meditation. Stunden har samma lätthet som jag kan förnimma bilden här har men annars så har jag svårt för att sätta ord på den.

Dess intensitet är kvar så länge jag är kvar i stunden och därefter klingar den sakta av. Varje gång som den försvinner upplever jag en sorg, en förlust och saknad. Jag önskar att jag skulle kunna ha den kvar hela tiden.

Jag har ingen tyngdkänsla så det är som att befinna sig under vatten, jag kan känna att den finns runt omkring men jag kan egentligen inte hålla i den. Jag känner dess substans och jag kan se att varje rörelse som jag gör innebär att något påverkas. Ju mer jag försöker sätta ord på det desto mer märker jag att det liknar en undervattenupplevelse.

Det är stunder som får mig att inse att mitt medvetande är så mycket mer än vad jag använder mig av. Stunder som får mig att inse att jag ofta glömmer av att komma ihåg att jag är värd att älskas. För i det ögonblicket är jag älskad, av mig och något som inte går att beskriva.

Jag är och mitt varande påverkar allt det som är runt mig. Jag fyller en plats och varje rörelse och varje tanke skickar ut en våg som innebär något för min omgivning.

Varje gång blir jag djupt ödmjuk över livet, för just den här upplevelsen är synonymt med liv. Jag kan inte hitta ett ord som beskriver det mer. Det är liv, allt och ingenting i ett.

För många av oss som har mediterat länge och även kanske har meditation som en del av sitt yrkesutövande är det välbekant vilken effekt det har på sinnet och kroppen.

Allt mer kommer nu läkarvetskapen ikapp genom att de börjar kunna mäta resultaten. Tänk att vi på något sätt alltid litar mer på vad en maskin/instrument säger till oss än vad, i just meditationens fall, kunskap och erfarenhet som berättats för oss under 1000- tals år säger. Men bra är det i vilket fall som helst att mer kommer upp till ytan och att mer blir godkänt av vårt kära system.

Av någon outgrundlig anledning kom jag att tänka på en händelse som jag hade för sisådär 25 år sedan när jag läste den här artikeln om meditation minskar smärtsignalering. Man har nu kunnat mäta att meditation minskar smärtan och en del kommentarer finns om att den reducerar smärtan mer än vad man kunnat föreställa sig.

Jag har använt mig av meditation i olika former åtminstone sedan jag var runt 20 års åldern och har försökt få in den i mitt liv där den passar. Vissa år i livet så har den fått finna sig i att försvinna för att min vardag helt enkelt tog över. Dess effekt satt inte så intuitivt i mig så att jag använde den på rätt sätt helt enkelt.

Vid ett tillfälle för ca 17 år sedan var det mycket stress och många händelser runt omkring mig. Man kan sammanfatta det som att det var mycket helt enkelt..Vid det här tillfället stod jag och diskade och under tiden försökte jag praktisera mindfulness.

Vara i ögonblicket, vara uppmärksam och inte låta allt som jag kände mig tvingad att göra hindra mig från att just då och där bara diska. Jag stod där under ett tag ( det blir lite disk med två vuxna och fyra barn) och plötsligt blev jag medveten om vad jag gjorde. :)..

Min lilla meditationsstund vid disken hade gjort mig uppmärksam på att jag hade smärta, inte tagit bort den utan att jag hade. En annan typ av smärta dock än den som artikeln syftar på.

Jag står och har en arg diskussion med mina bestick. Jag hade en gaffel (tror jag att det var) som hade hamnat bland skedarnas lilla behållare. Jag var så arg på den här lilla gaffeln för att den inte kunde hålla mun och finna sig i att stå bland skedarna. Den pockade hela tiden på uppmärksamhet för att jag skulle flytta den. Plötsligt så hör jag mig själv mycket ilsket säga – Men för f…n nöj dig och håll tyst!..

Det var då som jag insåg vad jag gjorde. Ja, ibland kan man nog fundera på om man har alla sinnen i behåll. :)..i vilket fall som helst så var den stunden en väckarklocka för mig den gången och jag omprioriterade och strukturerade om lite i livet så jag kunde hantera det bättre. Man kan säga att jag var lite stressad.

Meditation är bra..ur alla synvinklar..

………………………………………………………………………………………………………………………..

Carlos Porto / FreeDigitalPhotos.net

digitalart / FreeDigitalPhotos.net

Läser en artikel i “Ny Psykologi” skriven av Jonas Mattsson som handlar om hur hjärnan blir påverkad av meditation.
Meditation har visat sig skapa ett nytt “grundläge” i hjärnan. Forskare vid Yale University kom fram till detta när de undersökte personer med större och mindre erfarenhet av meditation.
1. Det fanns minskad aktivitet i nätverket som är i olag vid ångest, adhd och alzheimer bl.a. Detta gällde oavsett vilken meditationsform.

2. De som mediterat mycket reglerade dessa funktioner även då hon bara vilade. Detta läget är mer fokuserat på medveten närvaro i nuet och mindre upptaget med jag-fixerade tankar. = Nytt grundläge.

3. Hos dem som mediterat mycket- men inte hos nybörjarna- kunde forskarna även se att de delar av hjärnan som reglerar självkontroll och kognitiv kontroll var extra aktiva. Det kan tyda på att den som mediterar mycket är bra på att hålla tillbaka grubblerier kring det egna jaget.

Det här är något som jag brukar använda mig av ibland när jag känner att jag behöver återta mitt fokus eller när jag känner att mitt tålamod tryter.

En snabb återkoppling till kroppen.

Ställ dig bekvämt och ta några djupa andetag, kanske till och med sucka några gånger.

Andas sedan “igenom” kroppen i sju långsamma andetag. Varje gång som du andas flyttar du uppmärksamheten ett steg neråt. Räkna varje utandning.

Sju – hårbotten och pannan

Sex - ansiktet

Fem – hals och nacke, axlar, armar och händer

Fyra – bröstkorgen

Tre – solarplexus

Två – magen

Ett – höfterna, benen och fötterna.

Känn hur kroppen bara slappnar av.

Mumma för tålamodet, för att landa i kroppen igen. Mumma för ett sinne som är på väg att stressa upp sig.

( uppskriven från en Leva tidning någon gång 2006 )

lonewolf_eyes

Många tankar som stör ditt sinne? Orolig och olustig eller bara svårt för att koncentrera dig?

Pröva med att skapa dig en plats i ditt inre.

En stilla plats, kanske lutad mot ett tryggt och stabilt träd vid ett stilla vattendrag. Det är en klar och ganska stilla höstdag och du sitter där och tittar på vattnet som rör sig sakta. Nu kan du ta varje tanke som kommer upp och placera dessa på de blad du kan se sakta singla ner och landa på vattnet.

Stillsamt landar de på lövet och tillsammans med lövet försvinner de sakta bort.

För varje gång en tanke kommer som oroar ditt sinne låter du den följa med de löv som singlar ner i vattnet.

Ibland målar jag. Jätteinspirerande och ibland ett stort behov.

Under min utbildning till symbolterapeut ingick det målning. Varje vecka jag var på kurscentret var det målning oftast flera gånger om dagen. Ibland ingick det att måla varje morgon under 1 månads tid inför kursen.

Under denna period lärde jag mig att uppskatta bilden och det budskap som den förde med sig från mitt omedvetna. Efter en meditation kunde vi måla utan ett ord och därefter ta ett steg tillbaka och se de inre känslorna och upplevelsen gestalta sig på pappret. Tydligt, underbart och ibland skrämmande.

Efter detta har jag använt mig av bilden på många olika sätt. Ett sätt som uppenbarades för mig var när jag målade innan ett föredrag för några år sedan.

Medan jag målade förberedde jag mig halvt om halvt genom att jag hade tankarna på föredraget. Plötsligt insåg jag att jag målade bild efter bild och att jag även fick olika förnamn till bilderna. De flesta bilderna var ganska olika, jag kunde ana vissa skepnader i vissa och färgerna jag valt var av olika nyanser.

Jag tog med mig bilderna till föredraget  och lite nervöst och egentligen utan att veta varför ville jag dela ut bilderna till de som lyssnat. Och de förnamn jag fått till de olika bilderna visade sig stämma med personerna som var där.

Inte till alla men till väldigt många. Enligt de som fick bilden stämde även färgerna och symboliken väldigt väl ihop med den meditation som de fått göra under föredraget. Spännande! Roligt! Bekräftande!

Detta hände sedan vid ytterligare 2 eller 3 tillfällen. Bilder där förnamn och symbolik stämde överens.

För ca ett halvårs sedan ( kanske lite längre) mötte jag en person vid ett tillfälle där vi båda lyssnade på ett föredrag. Hon kom fram och frågade om det inte var jag som hade haft ett föredrag i Kungälv. Efter att jag bekräftat berättade hon att hon fortfarande hade min bild framme och att den gav henne en sådan känsla av hopp och frid. Så kul! Och spännande!

Så underbart att få sitt inre liv bekräftat och det är med en sådan känsla av ödmjukhet inför de inre symbolerna som jag återigen nu ger mig hän i bilderna värld.

Ett oförglömligt ögonblick var det när jag vakade vid min mosters sida.

Min moster hade nått till den punkt när hennes kroniska sjukdom helt enkelt tog över. Hon blev 52 år.

Idag kommer jag inte längre ihåg exakt hur lång tid som jag befann mig på Sahlgrenska sjukhuset tillsammans med henne men jag tror det var under hennes sista 3 veckor.

De första veckorna åkte jag hem under natten men under hennes sista vecka var jag där dygnet runt. I hennes rum turades min andra moster och jag om att försöka vila lite på golvet bredvid hennes säng.

Under de två första veckorna var hon fortfarande klar och mycket medveten. Vi hade alla ett gemensamt möte med läkaren som förklarade att hennes kropp inte skulle klara av den levertransplantation som hon egentligen behövde. Vi förstod att vi inte skulle ha så lång tid kvar tillsammans, vad vi inte förstod var hur den sista tiden skulle bli.

Ifrån att vara lika klar och aktiv som du och jag försvann sakta hennes förmågor i takt med att hennes lever slutade fungera. Levern utsöndrade ammoniak som i sin tur bröt ner hennes kropp. Hon blev förgiftad.

En dag kunde hon inte längre hålla en kopp och därifrån gick det till att hon inte längre kunde stå, sitta och tillslut låg hon bara.

De sista dagarna var hon mest i någon form av dvalliknande tillstånd. Ett ögonblick som gjorde  fruktansvärt ont i själen var när personalen kom in och skulle hjälpa henne att vända sig.

Ifrån att ha varit i detta dvalliknande tillstånd, vaknade hon till, tittade rakt in i mina ögon och sa med förtvivlad röst.. – Hjälp, hjälp mig!

Enbart dessa ord och sedan tillbaka till dvalan. Hemskt..en sådan maktlöshet.

En av dagarna satt jag i fåtöljen ( vi turades om att använda den enda bekväma stol i rummet), ganska trött. Jag tittade på min moster och sedan blundade jag. Nästan omedelbart fick jag bilder och känslor som följde med. Jag hörde min moster ropa Hjälp mig, jag trodde för ett ögonblicka att hon vaknat till igen och jag öppnade ögonen och tittade på henne där hon låg i sängen. Ingen rörelse och inget rop. Jag blundade igen.

Återigen kom hennes rop på hjälp, denna gång följde jag min känsla och följde ropet. Det var ganska ljust runt omkring mig och det enda jag egentligen såg var som en vägg av en grå massa framför mig.

Inifrån detta “grå” hördes min mosters rop igen. Jag förstod att det var in till detta som jag skulle. Jag gick emot något och det var som ett lågt staket som jag fick gå över och sedan var jag i det “grå”. Jag fick treva mig fram och såg inte handen framför mig. Så småningom kom jag fram till en större skugga och när jag kom helt nära såg det ut som om det var ett större klippblock.

Jag gick runt och där satt hon. Nerhukad bakom klippblocket. Hon tittade upp på mig..- hjälp mig. Jag förstod att jag skulle leda henne ut från det här töcknet. Jag fick övertala henne lite till att ta min hand men sedan gick vi sakta tillsammans bort därifrån.

Plötsligt tog hon bort handen och försökte gå tillbaka till klippblocket, hon var rädd. Lite övertalning och hon tog min hand igen. Inte vet jag hur jag visste vilken väg jag skulle gå men vi gick tills vi kom fram till det låga staketet.

Hon tvekade lite men när jag hade tagit ett steg över tog även hon ett steg.

Där i ljuset, på en väg, stod våra gemensamma släktingar en bit bort. Min mamma, mormor, morfar m.m. Den känslan som jag fick när jag stod där och tittade var obeskrivlig. Även nu när jag skriver blir jag överväldigad bara av minnet.

Min moster vände sig om och tittade på mig, jag såg att hon inte kunde fatta det hon såg. Jag såg hur lycklig hon började bli. Jag nickade åt henne och gjorde en gest med handen att hon skulle gå fram till dem.

Jag stod kvar och tittade medan hon gick, precis när hon kom fram tittade min mamma länge på mig. Hon log, nickade och vände sig sedan mot min moster. Min moster vände sig mot mig, vinkade och mimade ett – hej då.

Jag öppnade mina ögon. Jag tittade på min moster som vakade tillsammans med mig och sa..Nu kommer hon att gå över. Ett ljud kom från sängen och vi satte oss bredvid, tog hennes händer. 2-3 minuter senare hade min moster gått bort.

1 till 2 timmar senare står vi på sjukhusbalkongen. Jag känner en vind och björken utanför rasslar i vinden. Och jag blir så lycklig! Det går som en våg genom mig och jag känner min mosters närvaro. En känsla av ren fröjd och jag är så lycklig.

Det var ett otroligt ögonblick och det har gett mig en känsla av frid.

Verklighet eller ej? Det spelar ingen roll, för min känsla är min verklighet.