Förundran är det som väcks inom mig när jag tittar på de bilder och de korta filmer som just nu finns tillgängliga angående Hilma af Klint.

Upp till 1000 verk där ingen har blivit såld och där Hilma af Klints tankar och upplevelser finns dokumenterade. Helt fantastiskt.

Just nu kan 200 av verken ses på Moderna Museet i Stockholm och jag känner att jag bara behöver ta mig dit innan de avslutar utställningen i maj.

Verk som enligt anteckningarna är målade efter eller under meditation och som då föreställer hennes upplevelser.

Och samtidigt när jag tittar så slås jag av de likheter när det kommer till geometriska figurer som jag kan se på målningar efter meditationer eller när man sitter och låter pennan flöda när hjärnan på något sätt är upptagen med annat.

När jag kikar vidare på bilderna upptäcker jag att vid vissa bilder måste jag påminna mig om att andas.

Underbara! 

Bilderna är tagna från nätet , första bilden från nöjesguiden.se, den till vänster längst ner är från mynewsdesk.com och den till höger från stockholmtourist.blogspot.com

foto: Zena Holloway

Då och då upplever jag stunder av ren lycka. Dessa stunder kan komma plötsligt i min vardag och de kan komma i en meditation. Stunden har samma lätthet som jag kan förnimma bilden här har men annars så har jag svårt för att sätta ord på den.

Dess intensitet är kvar så länge jag är kvar i stunden och därefter klingar den sakta av. Varje gång som den försvinner upplever jag en sorg, en förlust och saknad. Jag önskar att jag skulle kunna ha den kvar hela tiden.

Jag har ingen tyngdkänsla så det är som att befinna sig under vatten, jag kan känna att den finns runt omkring men jag kan egentligen inte hålla i den. Jag känner dess substans och jag kan se att varje rörelse som jag gör innebär att något påverkas. Ju mer jag försöker sätta ord på det desto mer märker jag att det liknar en undervattenupplevelse.

Det är stunder som får mig att inse att mitt medvetande är så mycket mer än vad jag använder mig av. Stunder som får mig att inse att jag ofta glömmer av att komma ihåg att jag är värd att älskas. För i det ögonblicket är jag älskad, av mig och något som inte går att beskriva.

Jag är och mitt varande påverkar allt det som är runt mig. Jag fyller en plats och varje rörelse och varje tanke skickar ut en våg som innebär något för min omgivning.

Varje gång blir jag djupt ödmjuk över livet, för just den här upplevelsen är synonymt med liv. Jag kan inte hitta ett ord som beskriver det mer. Det är liv, allt och ingenting i ett.

Ibland kan vi behöva hjälp med att fånga våra känslor. Orden kanske inte riktig räcker till eller känslan kanske inte har funnit sig själv inom oss.

Ett sätt att hitta hem och/eller en ny upplevelse kan exempelvis vara att låta upplevelsen få en färg. Eller en form, en smak och varför inte en lukt?

Utifrån detta kan du sedan gå vidare och vem vet om du inte hittar en vinkling som du inte sett förut…

Mats Bäcker

Igår kväll var jag på Lady MacBeth med mannen och ett par vänner. Överraskning?! Japp!!

Jag var definitivt överraskad av detta framförande. Jag hade inte läst något av denna opera och hade ingen aning vad som väntande.

Huvudpersonen den förmögna köpmanshustrun Katerina är en mycket kärlekskrank och väldigt otillfredsställd kvinna. Och om detta handlar i princip de två första akterna om. Att hon är otillfredsställd är inget som vi får reda på ett sublimt sätt precis utan det visas väldigt tydligt. Scenerna är nästan övertydliga som den när man ser 6-7 män tvätta sig i duschen. På scenen står de på taket på den container som föreställer Katerinas hem. Under dessa nakna män ligger Katerina på “diskbänken” och har en tvättlapp i handen som hon “svalkar” av sin kropp med.

Mats Bäcker

På det här sättet fortsätter det och hon får tillslut ihop det med en av drängarna där vi sedan får vara med om att hon blir tillfredsställd på en tvättmaskin, på taket till hennes bil, ja i princip överallt. I en scen när det går för honom (när de gör det mot kylskåpet) öppnas kylskåpsdörren och lite filmjölk sipprar ut.

Tja, definitivt inte vad jag hade väntat mig som opera. Men det var bra. Musiken var otroligt maffig och åtminstone blev jag väldigt involverad i själva berättelsen.

Slutscenen var väldigt fascinerande, på något underligt sätt fick den mig att tänka på Dantes inferno. Varje person var uppslukad och nästan isolerad i sitt eget liv och ändå delade det utrymmet tillsammans. Mycket symbolik!

Jag har funnit många skäl till tacksamhet under sista tiden. Eller rättare sagt under de senaste 3 åren har jag hittat mig själv i en känsla av djup ödmjukhet över att jag står upp, jag går, andas och har ett fritt sinne som är rörligt.

Min närhet till den kvinna som sakta men väldigt säkert förlorade sin förmåga att styra sin kropp skänkte mig en stark ödmjukhet. Denna ödmjukhet har fört med sig att jag nu i ännu högre grad hittar en djup känsla av liv. Och denna känsla i sin tur får mig att känna mig tacksam.

I går hittade jag i en bok en “avlastningsskrift” som jag skrev efter en dag hos denna kvinnan.

” Jag sitter still, träffad av smärtan, den maktlöshet jag upplever är ändå ingenting av det som XXX upplever just nu. Jag ser och upplever hur hon kämpar med sin känsla – hur ansiktet vill släppa loss sin panik men hur hon drar ihop, försöker andas och greppa en verklighet.

Idag efter sin akupunktur, kan hon inte resa sig längre. Hon pratar om en känsla som hon aldrig upplevt förut. Hon känner sig inte speciellt trött men tanken på att ta sig från sittande till stående är plötsligt bara för mycket. 3 timmar senare är hon fortfarande lika svag.

Vad är det för instrument som vi valt att bosätta oss i? Ett verktyg som kan sluta fungera, som kan plåga och pina oss med smärta. Som kan göra att vi är totalt fastlåsta.

Sinnet vill vara fritt, skriker för att kunna röra sig. Vi pratar, länge. Hon gråter, ibland häftigt, ibland trillar tårarna stilla. Jag tar ett steg tillbaka. Väntar. Låter henne få luft. Vi andas tillsammans.

Tillslut kommer orden. Det är lättare, säger hon, när kroppen förstår att sinnet fortfarande är fritt. Det kan röra sig vart det vill. Det är lättare!”

Foto: Anna Wedin Andersson

Ett oförglömligt ögonblick var det när jag vakade vid min mosters sida.

Min moster hade nått till den punkt när hennes kroniska sjukdom helt enkelt tog över. Hon blev 52 år.

Idag kommer jag inte längre ihåg exakt hur lång tid som jag befann mig på Sahlgrenska sjukhuset tillsammans med henne men jag tror det var under hennes sista 3 veckor.

De första veckorna åkte jag hem under natten men under hennes sista vecka var jag där dygnet runt. I hennes rum turades min andra moster och jag om att försöka vila lite på golvet bredvid hennes säng.

Under de två första veckorna var hon fortfarande klar och mycket medveten. Vi hade alla ett gemensamt möte med läkaren som förklarade att hennes kropp inte skulle klara av den levertransplantation som hon egentligen behövde. Vi förstod att vi inte skulle ha så lång tid kvar tillsammans, vad vi inte förstod var hur den sista tiden skulle bli.

Ifrån att vara lika klar och aktiv som du och jag försvann sakta hennes förmågor i takt med att hennes lever slutade fungera. Levern utsöndrade ammoniak som i sin tur bröt ner hennes kropp. Hon blev förgiftad.

En dag kunde hon inte längre hålla en kopp och därifrån gick det till att hon inte längre kunde stå, sitta och tillslut låg hon bara.

De sista dagarna var hon mest i någon form av dvalliknande tillstånd. Ett ögonblick som gjorde  fruktansvärt ont i själen var när personalen kom in och skulle hjälpa henne att vända sig.

Ifrån att ha varit i detta dvalliknande tillstånd, vaknade hon till, tittade rakt in i mina ögon och sa med förtvivlad röst.. – Hjälp, hjälp mig!

Enbart dessa ord och sedan tillbaka till dvalan. Hemskt..en sådan maktlöshet.

En av dagarna satt jag i fåtöljen ( vi turades om att använda den enda bekväma stol i rummet), ganska trött. Jag tittade på min moster och sedan blundade jag. Nästan omedelbart fick jag bilder och känslor som följde med. Jag hörde min moster ropa Hjälp mig, jag trodde för ett ögonblicka att hon vaknat till igen och jag öppnade ögonen och tittade på henne där hon låg i sängen. Ingen rörelse och inget rop. Jag blundade igen.

Återigen kom hennes rop på hjälp, denna gång följde jag min känsla och följde ropet. Det var ganska ljust runt omkring mig och det enda jag egentligen såg var som en vägg av en grå massa framför mig.

Inifrån detta “grå” hördes min mosters rop igen. Jag förstod att det var in till detta som jag skulle. Jag gick emot något och det var som ett lågt staket som jag fick gå över och sedan var jag i det “grå”. Jag fick treva mig fram och såg inte handen framför mig. Så småningom kom jag fram till en större skugga och när jag kom helt nära såg det ut som om det var ett större klippblock.

Jag gick runt och där satt hon. Nerhukad bakom klippblocket. Hon tittade upp på mig..- hjälp mig. Jag förstod att jag skulle leda henne ut från det här töcknet. Jag fick övertala henne lite till att ta min hand men sedan gick vi sakta tillsammans bort därifrån.

Plötsligt tog hon bort handen och försökte gå tillbaka till klippblocket, hon var rädd. Lite övertalning och hon tog min hand igen. Inte vet jag hur jag visste vilken väg jag skulle gå men vi gick tills vi kom fram till det låga staketet.

Hon tvekade lite men när jag hade tagit ett steg över tog även hon ett steg.

Där i ljuset, på en väg, stod våra gemensamma släktingar en bit bort. Min mamma, mormor, morfar m.m. Den känslan som jag fick när jag stod där och tittade var obeskrivlig. Även nu när jag skriver blir jag överväldigad bara av minnet.

Min moster vände sig om och tittade på mig, jag såg att hon inte kunde fatta det hon såg. Jag såg hur lycklig hon började bli. Jag nickade åt henne och gjorde en gest med handen att hon skulle gå fram till dem.

Jag stod kvar och tittade medan hon gick, precis när hon kom fram tittade min mamma länge på mig. Hon log, nickade och vände sig sedan mot min moster. Min moster vände sig mot mig, vinkade och mimade ett – hej då.

Jag öppnade mina ögon. Jag tittade på min moster som vakade tillsammans med mig och sa..Nu kommer hon att gå över. Ett ljud kom från sängen och vi satte oss bredvid, tog hennes händer. 2-3 minuter senare hade min moster gått bort.

1 till 2 timmar senare står vi på sjukhusbalkongen. Jag känner en vind och björken utanför rasslar i vinden. Och jag blir så lycklig! Det går som en våg genom mig och jag känner min mosters närvaro. En känsla av ren fröjd och jag är så lycklig.

Det var ett otroligt ögonblick och det har gett mig en känsla av frid.

Verklighet eller ej? Det spelar ingen roll, för min känsla är min verklighet.

”Dödsbäddsvisioner tabu inom vården”

Livet in i döden

NY SERIE. Många vårdare på hospice har hört döende berätta att de fått besök från andra sidan. Och flertalet av dem som känt på sig då en anhörig gått bort har fått känslan exakt i dödsögonblicket. I England har man i flera studier samlat in människors upplevelser kring dödsbädden.

Patienterna är helt klara när de har sina upplevelser, och blir nästan aldrig oroade av dem.

Peter Fenwick

ovanstående är citat från Svd som idag startar en ny serie ‘Livet in i döden’

Peter Fenwick fortsätter så här i artikeln:

–Den gängse sjukvården accepterar inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbädds- visioner är ofta ett tabuämne på sjukhemmen.

Visst är det underligt att dessa rädslor fortfarande ska hänga kvar? För visst måste det vara rädslor? Det kan väl inte vara av ren illvilja som gör att man tabulägger vissa ämnen?

Jag undrar vad de tror skulle hända om diskussionen fick “florera fritt”?

Det kan väl inte vara så att vi har ett förbud mot samtalsämnen som inte kan verifieras av forskning?

Nästa inlägg kommer att handla om min personliga upplevelse vid min mosters dödsbädd.

Image: Idea go / FreeDigitalPhotos.net

” Varje människa är en del av den helhet som vi kallar ‘universum’, en del som är begränsad i tid och rum. Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor, som åtskilda från allt annat – en slags optisk villfarelse som medvetandet ger upphov till. Denna villfarelse är ett fängelse som begränsar oss till våra personliga önskningar och till att känna tillgivenhet för några få människor som står oss nära. Vår uppgift måste vara att befria oss från detta fängelse genom att vidga våra cirklar så att vi kan omfatta och känna medkänsla med alla levande varelser och hela naturen i dess skönhet.”

- Albert Einstein-

En stilla nåd är det att få vara i de stunder där allt blir ett. Där gränser suddas ut och närvaron tar plats. Där det nät du har spunnit binds ihop med allt annat och där du upplever pulsen av allt levande som en del av dig. Ingenting annat än en stilla nåd är upplevelsen som får dig att andas tillsammans med naturen, att känna din släktskap med grönskan och le igenkännande mot kvinnan som du möter på din väg.

Går du dag efter dag i samma fotspår? Har du svårt att få till den där berömda tiden att göra något annorlunda, nytt och roligt bara för dig?

Något som jag brukar göra är att jag bokar in lite olika dagar eller ibland enbart 1 timma eller 2 för att göra något som bryter av mot det vanliga.

En dag som är öronmärkt för administration kan jag bryta av med att gå till staffliet och måla under 1 timma, en annan dag kan jag bestämma mig för att hitta någon intressant föreläsning som annonseras i dagspressen.

Eller varför inte vara turist i din egen hemstad, eller bestäm dig för att enbart prata ett annat språk med de som du möter under en dag.

Du kan även köpa en maffig upplevelse, något som du inte har tillgång till varje dag. Jag vet exempelvis att min kära make gärna skulle vilja åka fort. En rallylektion är en upplevelse som han skulle leva länge på.

Upptäckte att det fanns många roliga saker att välja mellan på sidan här inunder.