Jaha, kände jag när jag läste igenom det mejl jag fått. Ett mejl som var ifrågasättande och en aning kritiskt.

Och kritiken och ifrågasättandet gällde att jag var bekant med en annan person!

Varför skickar man mig ett mejl som gäller någon annan?

Texter som handlar om skuggor och att inte bedöma varandra, för att vi inte har en aning om vad som försigår i andras liv, går varma i media och här bedömar en person inte bara den inblandade personon ifråga och utan också mig som är bekant med personen.

Och är dessa åsikter skickade till personen det gäller? Näpp!

Den här personen får faktiskt tycka och tänka precis hur hon/han vill, det är något personligt men mejlet startar upp funderingar.
Vilken är den bakomliggande orsaken till det här mejlet? Egentligen alltså! Vad vill hon/han uppnå?

Och jag börjar fundera på hur vanligt det egentligen är att vi bedöms utefter vår bekantskapskrets? Och hur ofta vi själva tar avstånd/står upp för eller skäms/blir lyckliga för bedömningar som gäller våra vänner och varför inte partners?

Jag undrar hur många det är som med handen på hjärtat kan säga att de inte blir påverkade när deras partner beter sig “opassande” och själv tar på sig en del av beteendet som om det vore det egna?

Jag kom att tänka på en vän jag hade för många år sedan som absolut inte gjorde det och det var en ögonöppnare för mig. En ögonöppnare eftersom jag förstod hur vanligt det var att vi gjorde det.

Den här kvinnans identitet var helt känslomässigt opåverkad om hennes partner betedde sig på ett sätt som inte var okey i omgivningens ögon. Hon blinkade inte ens utan tyckte att det var upp till honom att ta konsekvenserna och betackade sig för kommentarer runt detta för de skulle ges till partnern direkt.

En reaktion som jag inte mött förrän jag mötte henne. Så många gånger som jag hört ett par smågräla över hur de betett sig – Var det tvunget att säga så? Kan du inte uppföra dig så att jag inte skäms? Gud vad pinsamt det var när du gjorde så.

Den här kvinnan är faktiskt den enda som jag har mött som har visat på ett sådant tydligt sätt att hon är hon och han är han.

Men faktum kvarstår idag, jag är bedömd och ifrågasatt på grund av en bekantskap. Ska jag bry mig?

Nej, säger jag. Jag är jag och så länge jag inte känner att min bekantskap är “fel” för mig får andra faktiskt tycka vad de vill.

Det är lustigt det där med våra skuggor tycker jag. Ibland undrar jag om det inte är de som har oss i ett grepp och låter oss dingla hit och dit.

I alla fall om vi är så oerhört rädda för att närma oss dem eller att låta andra se de skuggor som vi är medvetna om.

Alla har vi ju skuggor. Vi bär på erfarenheter som vi inte alltid vill veta eller som vi gör allt för att förtrycka.

Men ju mer vi undviker vår skugga……ju mer undviker vi vårt ljus.

Och skina vill vi ju, eller hur?

Där skuggan finns, där finns också ljuset.

Så kanske är det dags att sluta sprattla, sätta ner fötterna på golvet och vända sig om och se vad skuggan består av. Målet är ju trots allt att leva i det ljus som vi verkligen består av.

Bild; russ and reyn

Bild:gryphons-aerie Deviant-art

Av den vita andedräkten som virvlar ut i kylan de här dagarna blev jag inspirerad till att kalla på Skadi. Och hon visade sig direkt i mitt sinne.

Blev lite förvånad över den inre känsla jag fick av henne och det gjorde att jag letade reda på lite mer fakta om henne.

Kanske inte var så konstigt att hon var så snabbt på plats för vad jag kan förstå är hon mycket förknippad med födelse och död.

Skadi är ursprunget till Skandinavien, Skadis land. En jättinna som blev jaktens och vinterns Gudinna.

En intressant Gudinna att undersöka som säkert kräver lika mycket bärighet att arbeta med som Hecate eftersom namnets ursprung även kan härledas till “skugga”.

I natt såg jag nog ett spöke!

Jag arbetar extra på lite olika boenden och då arbetar jag oftast ensam.

Det kommer ytterligare en person två gånger per natt då vi hjälps åt och i natt ringde han och sa att han är lite sen. Där jag är nu är ett låst boende och jag tänkte jag skulle börja förbereda tills han kom.

Jag öppnade och ställde dörrarna öppna så att han kunde komma in utan problem ( dörrarna inom huset alltså) och gick in till en av de boende där. Jag lät även denna dörr vara öppen så att jag kunde se och även personen som skulle komma, kunde se vart jag var.

Jag hör en knackning och tänkte att nu kommer han nog då. Jag står och pratar med den boende samtidigt som jag tittar mot dörren. Då ser jag en mörk figur, men han går förbi dörröppningen. Jag ropar hans namn och tänker att han kanske går direkt till en annan person som vi brukar vara två hos.

Jag hör en knackning igen..underligt..jag går ut ur rummet och knackningen kommer igen. Där står då personen som ska hjälpa mig utanför köksdörren. Han har aldrig kommit in och aldrig gått förbi rummet där jag står.

Att förnimma andar, att se och uppleva dessa inom mig själv är jag van vid och det är inget skrämmande. Men denna skugga blev lite hua måste jag erkänna. Framförallt då hela den här byggnaden är lite “dov”. Det finns en konstant närvaro som inte har så stor lust att prata.

Jag förnimmer och ser ofta skuggor så där i ögonvrån men det här var något helt annat. En solid skugga på något sätt.

Vem vet,,kanske är det för att det är Allhelgonahelgen..nu är nätterna tunna sägs det. Ett svagt dis skiljer världarna åt och det ska vara enklare att kommunicera med de som har gått före oss.

Ta hand om dig och prioritera en stund där du kan känna närvaron av de du håller kär.