Januaris måne kallas bland annat varg måne.

Namnet kommer ifrån ursprungsbefolkningen runt om i världen och inte bara från USA även om det kanske är vanligast där.

Föreställ dig ett landskap täckt av snö i skog och på barmark, kallt och med ett sken som nästan blir isande blått när fullmånen skiner. Det är ont om föda och vargarna närmar sig bostäderna. Ylandet från deras strupar hörs vida omkring.

Inte konstigt att vargen för med sig rädsla. De letar mat, det hotar både dig själv och det som du lever av – din boskap.

Vargen är förknippad med hemskheter runt om i hela vår värld. Vargar är inte bara djur från vildmarken, de är vilda. De är en symbol för det vilda.

Det finns många myter om vargen och flera av dessa visar vår rädsla och vårt behov av att kontrollera dessa vilda krafter. Bland annat har vi här i Norden myten om Fenrisulven.

Han var son till Loke och en jätte som hette Angerboda. Hans syskon var Midgårdsormen, Hel, Sleipner och Narfe.

När Fenrisulven växte upp i Asgård var han till en början en harmlös varelse, men han växte snart till ett jättelikt monster och skrämde till slut även asarna. Man enades om att Fenrisulven måste bindas och visade honom en stor och tung kedja och sade att han var den starkaste om han lyckades slita sönder den. Vargen slet lätt sönder kedjan. Man försökte med samma list med en ännu starkare kedja med samma resultat.

Slutligen tillverkade dvärgarna ett rep av bergens rötter, kattens buller, björnens senor, fiskarnas andedräkt, kvinnors skägg och fåglars spott. Det såg endast ut som ett silkessnöre, men ingen kraft i hela världen kunde slita sönder det och de kallade det för Gleipner. Ulven anade att det var något lurt på gång och trodde att det var magi i tråden. De fick inte lägga den runt hans huvud förrän någon av dem la sin hand i hans gap som pant. Tyr var den ende som vågade och vargen blev så bunden till asarnas glada skratt. När Fenrir upptäckt att han blivit lurad bet han av Tyrs hand.

Sedan den dagen står Fenrisulven bunden i Jotunheim med ett svärd i munnen med udden upp i överkäken. Ifrån bestens gap så rinner det fradga som bildar ån Ván, därav kenningen “monstret vid ån Ván”. I Völvans spådom berättas det att i Ragnarök skall den slita sig loss och kämpa i det sista slaget mot asagudarna tillsammans med bl a Loke och sitt syskon Midgårdsormen. Han ylade i sin fångenskap ända till dess. I hans gap som sträcker sig från jorden till himlen ska Oden förgås i gudaskymningen. I gengäld kommer Odens son Vidar att slita upp Fenrisulvens käftar.

Fear makes the wolf bigger than he is.

- Tyskt ordspråk

Och är det inte så? När vår rädsla väl har fått fäste i oss så växer det och växer och växer….

Många idag är överväldigade av sin egen rädsla. Vi vågar inte ta ett enda steg fram för känslan av att bli överbemannade, slitna i bitar och dödade. Ändå vet vi inte vad det är?

Min upplevelse är att det är vår eget “vilda” jag, vi är rädda för. För visst har vi primitiva känslor och primitiva reaktioner inom oss. Många är de som har sagt “ att de inte visste var de gjorde” – “något tog över”. Många är de som är rädda för sin egen inre styrka och förmåga att vandra ensamma om natten.

För vargen är även en symbol för natten och vi förknippar de också med månen. Natten som i mångt och mycket sätts ihop med ensamhet, natten som för många är skrämmande. Natten då drömmandet kommer där det är nödvändigt för oss att gå in själva.

Du har säkert hört talas om uttrycket “ensamvarg” och det är i ensamhet som vi kan förstå oss själva. Det är bara jag och ingen annan som kan veta, förstå och utveckla mig själv. Och denna insikt kan verka skrämmande. Men detta kan varg symboliken hjälpa oss med. Vi behöver komma över vår rädsla, vi behöver möta den ansikte mot ansikte för att se vad den består av.

En varg har inte bara styrkan att klara sig själv, den har en oerhörd stark känsla och lojalitet mot sin flock. Ett vargpar är lojala mot varandra hela livet. Alla inom en vargflock hjälper till att uppfostra de små och trots att det är ett flockdjur ser de till att alla får behålla sin individualitet.

Om vargen kommer in som en symbol i ditt liv kanske det är meningen att du ska titta på hur du fördelar din lojalitet? Och hur självständig du är? Klarar du av att vara i ditt själv både i en social situation och som ensam? Och kan det vara så att du är alltför beroende av andra?

Det är sällan de bråkar sinsemellan. De är så drivna i att läsa varandras kroppsspråk att de med automatik går undan när något är fel. De “vet” vad det är som är på gång.

Vet du det? Vi är trots allt djur vi med och frågan är hur mycket av dessa instinkter vi har behållit. Det är välkänt att vi läser av mimik och kroppsspråk mer än vi lyssnar på det som sägs men är du medveten om vad det är du läser av?

Kanske är det dags nu att lära dig mer om dina instinkter? Dina verkliga instinkter och inte bara de som säger att du ska fly? Många gånger är det våra rädslor som gör att vi inte lyssnar på den signal som kommer djupt inifrån oss själva utan vi lyssnar på de signaler som vår uppfostran, vår omgivning och de “stämplingar” vi har fått och skaffat oss.

Vargens symbolik kan hjälpa oss med detta. Lär dig av vargens sätt att förhålla sig till naturen, till sig själv och till sin flock.

Inom Jung kan man hitta vargen som en symbol för skugg-jaget.

Och jag kan hitta många nyttigheter när jag ser vargen på det sättet.

Kan du?

Låt vargens ylande få dig att minnas den du är.

We humans fear the beast within the wolf because we don’t understand the beast within ourselves.

- Gerald Hausman

                                 Bild: D. Bruce Bennett

Jag har alltid varit fascinerad av berg och stenar. På något sätt finner jag en trygghet i berget och samtidigt tycker jag att det finns en ömhet som strålar ut från dessa mäktiga naturfenomen.

Jag har också så länge jag minns varit intresserad av och sjunkit djupt in i gamla fornlämningar. En inre värld öppnar sig för mig när jag är i närheten av gamla byggnader, rösen, borgar och klippblock. När jag då hittar båda dessa samt intresset av gudinnor, månen och symbolik i två böcker blir jag lyrisk.

För ett tag sedan läste jag “Kvinnoporten – Om urgamla kvinnospår i seder, bruk och tänkesätt” av Gunilla Carlson, och i den hittade jag många tankeväckande funderingar angående fornlämningar. Hon menar att man kan se på ritningar över europeiska stenkammargravar att de är formade som kvinnokroppar. Hon skriver också

” För oss idag representerar en grav det definitiva slutet, men då verkar själva graven ha haft en helt annan betydelse. Då verkar den snarare ha varit en port in till nästa liv, en övergångsplats, mellan de olika liv en människa kan leva…..I så fall var också den gravida kvinnans kropp en övergångsplats. Kanske var den födande kvinnan en gudomlig genomförare av mysterieriter kring liv och död.”

Oj, känner jag, så spännande att gräva vidare med. Nu läser jag Birgitta Onsell ” Jordens moder i Norden” och jag blir lika fascinerad av den.

Dessa två kvinnor har grävt djupt ner i de historiska dokumenten och myter kring jordens födelse och fokus för dem båda är kvinnogestalter – gudinnan i samband med detta.

Här kan du läsa om teorier om att det kanske är så att de mäktiga stenar som vi hittar här och där i landskapet och som kallas domarringar har ett samband med något annat som dyrkades långt innan något annat – månen. Keltiska tempel restes också dessa i cirkelform. Var månens kosmiska visdom det som låg som en grund för den första lagen ( ting förknippar man med domarringar) frågar hon sig i boken.

Hon tänker sig också att Stonehenge ( det monument från 1800-1500 f Kr i England ), som främst har förknippats med solen kan vara ett monument över både sol och måne. Stonehenge består av en yttre cirkel av bestående av resta stenar, innanför den finns en mindre som omger en U-formad anläggning. U-formen som är sinnebilden för den kvinnliga principen – den stora modern, vattnet och regnet. Och Urnan, bilden för kärlet, behållaren som korresponderar med den feminina världen. Innerst ligger det som man kallar för altarsten.

På tal om altare så uppförde kvinnor på Island och Norge “högar eller byggde hus som de kallade horg”. Horg är “Ett av stenar uppfört altare”.

Hos många folk har stenarna uppfattas som benen i Moder Jords kropp och altaren av sten stått som symbol för gudomens oförstörbarhet och beständighet.

Obehandlade stenar är enligt uppslagsboken “prima materia”, urämnet – det kvinnliga.

Snorre säger ” En annan sal gjorde de, det var en horg som gudinnorna ägde och den var mycket fager.”

I primitiv kultur kan stenar föda människor och har livgivande kraft, eller också kan människor förvandlas till heliga stenar. Dessa anses symbolisera månen och förknippas med fruktbarhet och köld, eller med vinterns frusna jord som föder våren. Sfäriska stenar betecknar månen.

De nordiska stenaltarna, horg, är förknippade med kvinnornas kult. Stenarna ansågs livgivande och förknippades med fruktsamhet och kraft. Även Mose slog på klippan och därur strömmade vatten.

För mig väcker böckerna och tankarna kraft och inspiration. Kanske är det inte så konstigt att jag alltid har älskat att vara bland klipporna. Jag skrev ett blogginlägg – En dag på klipporna-  om min känsla inför detta förra året.

Liv, död, månen, gudinnan, stenen, altaret – spännande kopplingar och mer finns det. Bland annat “skeppsformen” men mer om det vid ett annat tillfälle.

En gång i tiden var stenar profetiska – “stenar som talar”. Ur stenen kom oraklets eller gudomens röst.

Stenar talar nog alltjämt, men vad blev det av lyssnarkonsten? Och varför slutade vi att vörda våra nordiska gråberg, de som anses vara bland jordklotets äldsta?

Idag har Margareta namnsdag. Det var min mors namn och är även ett av namnen min dotter har.

Det har grekiskt och persiskt ursprung och betyder pärla.

Lite lustigt är det om man tittar på min dotters namn. Hon heter My Ann Margaretha och av en slump har var och ett av dessa namn siffran 11 i numerologin.

11 är ett av de speciella talen inom numerologin och även om detta inte är hennes slutsiffra känns det lite “udda” att vi valde namn som alla har denna siffra.

…Tänk vad mycket det finns att hitta symbolik i.

Jag är villig att välja det vackra i livet.

Kram

Malou

————————————————————————-

foto: www.sxc.hu/photo/380336

Nu har det varit dags att samla ihop alla mina delar och ha en liten pratstund med dem.

Du vet och kanske känner igen alla de där stunderna när man hoppar mellan en tanke till en annan om samma sak?

En röst säger,,,jo, men det är okey, kör på! En annan smyger in o säger,,,nja, kanske skulle vänta lite, det kanske händer något som ändrar…och så vidare i all oändlighet tills det inte händer något annat än att det inte händer något!

I sådana lägen, om man inte blir oroad över att man håller på att utveckla någon sjukdom förstås =o, kan en medveten diskussion med alla de röster man kan höra vara ett alternativ.

Ha ett samtal med Käcka Berta, försiktiga Vera, kritiska Sara , ja, alla de röster som du brukar stöta på i ditt inre.

För min egen del är det verkligen dags att samla ihop gänget och se till att de kommer överens.

Runda-bords-samtal väntar!!

—————————————————————————————————-

alvaro tapia hidalgo

För att hitta den vackraste gläntan i skogen – måste man våga vara vilsen en liten stund

~Tomas Tranströmer~

 

Dessa fina ord av Tranströmer läste jag idag på en väns sida.

Blir påmind om den härliga symbolik som det innebär.

I sagorna kan man läsa om prinsessor och prinsar, om hjältar, om fattiga barn eller utstötta som ofta beger sig in i den “farliga” skogen. In i det okända för att hitta skatten som ska frigöra eller befria.

Många gånger förvirrar de sig in på okända marker och upptäcker snart att de är helt utan landmärken och de sätter sig i sin förtvivlan eller trötthet där de är. Efter timmar av vila eller vid gryningstimmarna ruskar de yrvaket på sig och upptäcker den underbaraste glänta.

En glänta där de ser solen strila genom lövverken och de underbaraste varelser som dansar. De kan upptäcka slottets tinnar som lyser i solen eller finna det mest välfyllda matbord de någonsin sett.

Och så är det ju, vi behöver bege oss in i vårt inre på jakt efter det som behövs frigöras. In i sinnets skog. Först brukar vi följa välkända stigar men snart nog blir vi ofta fascinerande av det som vi möter. Kreativitet som vill ha utlopp, sensationer som vill upplevas. Plötsligt upptäcker vi att vi är vilsna. Vad känner jag? Vad är det jag vill? Och varför vill jag eller vill jag inte?

I detta vandrar vi, en del förvirrade, en del skrämda eller arga. I främmande landskap där vi upplever att vi inte kommer någonstans. Tillslut ger vi upp, vi sätter oss ner och inser att vi behöver vila. En stund där vi bara kan vara med det som är. Vi accepterar!

När vi accepterar kan det hända att vi plötsligt ser. Ser det som varit dolt för oss. Ögonen och sinnet öppnas för det som varit där hela tiden. Våra möjligheter, våra inre skatter.

För att hitta den vackraste gläntan i skogen – måste man våga vara vilsen en liten stund

~Tomas Tranströmer~

I verkligheten fortsätter livet efter schack matt.

~Isaac Asimov~

 

Visst är det underbart med symbolik?