När jag fick höra om Susan Cains bok ”Quite: The Power of Introverts” och lyssnat på hennes TED konferens på youtube kunde jag bara nicka och säga – Ja, det där är mitt liv.

Susan tar upp problemet med att vi idag har gjort det extroverta sättet synonymt med det ”ideala” sättet. Hon pratar om faran att vi idag har ett samhälle som föredrar goda talare framför en god idé. Om den hemska pressen att underhålla, att sälja oss själva och att inte bli synligt oroliga.

Redan som små barn skolas vi in i att det inte är okey att ha en introvert personlighet. Om ett barn drar sig undan och inte vill leka, prata osv. så säger vi att han/hon är bara lite blyg och att det går över. Vi puffar och försöker underlätta så att han/hon blir så populär som vi som vuxna tycker är det bästa. I skolan sitter barnen ofta i små öar där det är meningen att de ska samverka och lära sig att samarbeta. Är det någon som drar sig undan och vill arbeta ensamt, blir det oftast oro i lägret. Trots att de introverta ofta är mycket duktiga i skolan är det de extroverta som blir betraktade som de mer intelligenta.

På det här sättet lägger vi grunden för att de introverta blir låtsas-extroverta för att bli accepterade och ganska snart tar dessa personer denna låtsas-identitet som sin egen. För vem vill bli kallad för bokmal, tråkmåns, konstig eller liknande tillmälen?

Men idag, äntligen, börjar ögonen öppnas för alla de goda egenskaper som en introvert person har. Samhället idag behöver personer som lever utefter sin egen sanning (både extroverta och introverta) och framförallt behövs den introverta förmåga att leda och utveckla andra.

I och med detta får vi hoppas att ögonen öppnas för att utforma arbetsplatser som passar både extroverta och introverta. Att skolan har barnens bästa för ögonen och ser till att det finns en miljö som passar båda personlighetstyperna.

Personligen har jag i hela mitt liv fått höra att jag är en drömmare, att jag inte ska fördjupa mig så mycket i saker eller varför är du så tyst, måste du läsa nu och så kan jag fortsätta i all oändlighet.

Men min introverta personlighet har gjort mig till den jag är. Jag är ingen talare, jag trivs inte speciellt bra i sociala sammanhang men jag är väldigt bra på att analysera. Jag har en väldigt god intuition. Jag ser helhet och jag kan se de små detaljerna. Jag är en väldigt god lyssnare och jag ser hela människan. Jag ser lösningar på problem och är kreativ. Detta och mycket till är inte något som jag ska ha dåligt samvete för.

Att vara sann mot dig själv är en förutsättning för att du ska finna ett arbete och ett liv som du älskar och som är meningsfullt för dig.

” In a gentle way, you can shake the world” – Gandhi

Pratade med en man idag om det där med att allting bara skiter sig. Vad trött han var på att det inte spelade någon roll vad han gjorde, vad han sa, det blev bara inte bra. Han var rent ut sagt urless. Efter att vi hade pratat ett tag började han prata om alla de där andra som bara vinner.

Även detta var han less på, dessa människor som halkar in på ett bananskal, blir chef på ett kick, vinner massa pengar eller som kommer och berättar efter helgen vilket flyt dom haft och roliga saker de gjort.

Efter att ha rätt ut att han egentligen inte hade en aning om dessa personers bakgrund eller hur deras liv hade lett dem till den plats där dom stod idag frågade jag honom vad en chef/ledare var för honom. Och nästa fråga var, vad är en vinnare?

Svaren som han gav visade tydligt på varför han inte lyckades ( som han själv tyckte) med något som han företog sig.
En vinnare för honom var en dryg person som inte brydde sig om någon annan än sig själv bl.a. En chef/ledare var en person som ofast enbart var ute efter makt och som hade problem med att någon annan kunde något bättre.

Är det underligt att han inte lyckades med något? Skulle han lyckas så skulle han ju själv placera dessa åsikter på sig själv.

Återigen är värderingar viktiga.

Vad tycker du själv om vinnare?

Känner du igen texten så är det helt rätt, skrev den för ett tag sedan på en annan blogg som jag haft men den gör sig aktuell igen.

Malou

ÅSKÅDARGRÄS: Även om vi ibland står vid sidan av har vi ansvar. ~Urban Gattzén~

Orden väcker tankar.

Ibland innebär livet ett agerande och ibland att man står bredvid. Och som man kan läsa Urbans ord här ovan kan det innebära att de som står bredvid behöver bli påminda om att de har ett ansvar. Och vice versa, ibland står man bredvid för att man har tagit ansvar.

Att ta sitt ansvar och ställa sig bredvid är i de allra flesta fall så mycket svårare än att agera. Det innebär oftast att man låter andra ta det ansvar som är nödvändigt, och det är inte alltid lätt inte. I detta kan man hitta allt från föräldraskapet till ledarskap i en organisation.

Ibland måste jag erkänna att jag misslyckas gruvligt med detta i min egen roll som mamma. Och ibland har vi en tendens att låta bli att se att det är vårt ansvar att ta ett steg tillbaka.

Det är skillnad på att försvinna för att man inte vill ta del av något och försvinna för att man vill ta del av något.

Står du på andra sidan staketet av rätt skäl?

Malou